Nummer 151 fredag, 31 mars 2017

Glöd

Feministisk tro på den goda staten

Radar

Zaida Catalán hittad död

Radar

Ny seger för urfolksaktivister

Energi

”Jag vill så gärna få en chans”

Glöd – Ledare

Feministisk tro på den goda staten

I helgen höll Feministiskt initiativ kongress i Västerås. Det är lätt att gilla Fi, inte minst måste en imponeras av Schymans uthållighet och skicklighet som debattör. Men kanske ändå mer av alla de aktivister som i över tio år oavlönat slitit dag in och dag ut.

Att partiet i stort drivs ideellt, utan de enorma resurser som riksdagspartierna har, gör att en får ha överseende med att en del saker sköts ganska taffligt. Som till exempel att en mötesordförande ber en kongressdeltagare att dra tillbaka ett yrkande för att slippa använda en viss form av voteringsordning. Värre är en partistyrelse som inte anser sig kunna anordna en medlemsomröstning för medlemmarna, ett valsystem som i praktiken gör det omöjligt att välja annat än valberedningens förslag och att styrelsen utan att vara ombud har rösträtt på kongressen. Ett parti som firat tioårsdag bör ha kommit längre då det gäller interndemokratin.

Men trots allt det där, i vissa fall taffliga och i vissa fall odemokratiska, måste en gilla ett parti som tydligare än något annat går emot den rasistiska högerpopulismen. Det är när det gäller denna typ av människorättsfrågor som partiet har sin största förtjänst. Partiets kamp mot rasism, för hbtq-frågor och många andra människorättsfrågor är värd all respekt.

I tiden av upprustning och krigshets är det också befriande med ett parti som orkar gå mot strömmen och förorda kraftig militär nedrustning samt motsätta sig allmän värnplikt och all vapenexport. Fi ska även ha kredd för att de vill ha en radikalare fördelningspolitik än Vänsterpartiet, även om de bara vill fördela genom att höja skatten för dem som har mest, inte genom att ta bort eller sänka skatten för dem som har minst. Här saknar Fi ett frihetsperspektiv.

Fi placeras ofta långt ut till ”gal”, den gröna, alternativa, frihetliga änden på den ideologiska gal-tan-skalan. Ser en till ovanstående frågor är det motiverat. Men tyvärr är det inte så tydligt om en ser till politiken i stort. I ett antal frågor tar den auktoritära vänsterns traditionella tro på den goda staten över. Folk som inte självmant följer Fis idéer ska helt enkelt tvingas in i leden – här är tyvärr Fi inte längre SDs motpol. Det handlar sedan tidigare om kvotering i allmänhet och av föräldraledighet i synnerhet, om förbud mot nazistiska organisationer och förbud för kvinnor att bära en väns barn (så mycket för rätt till sin kropp). I det senare krockar Fi helt med den hbtq-rörelse som partiet annars oftast går i takt med.

På kongressen drev Stockholmsfalangen, tvärtemot partistyrelsens vilja, igenom en än mer auktoritär politik, framför allt på skolområdet. I Fis Sverige ska elever tvingas till skolgång i 13 år, gymnasiet ska bli ett obligatorium, men du ska inte få välja var du ska gå. Det fria skolvalet ska nämligen avskaffas. Det är direkt smärtsamt att tänka på den elev som inte passar in i Fis mall och vantrivs i sin skola, som inte kan byta och ska tvingas härda ut i 13 år.

Tragikomiskt blir det när kongressen sedan ska ta ställning till om en ska vara valbar från 16 år till politiska församlingar. Till en av partiets förtjänster hör nämligen sänkt rösträttsålder till 16 år och en logisk följd borde vara att en kan bli vald som 16-åring. Men eftersom partiet just bestämt att 16- och 17-åringar ska tvingas gå i skolan och det är svårt att sitta i skol- och riksdagsbänken samtidigt kan den logiken inte fullföljas. Efter allmän förvirring och diskussion om frånvaro en dag i månaden för att delta i regionfullmäktige skulle vara förenligt med skolplikt landar kongressen i att en ska kunna vara valbar från 16 år till allt utom riksdagen. Det är inte lätt när en vill att staten ska detaljstyra …

Det finns många basinkomstförespråkare i Fi, den nya ordföranden Victoria Kawesa, den ekonomisk-politiska talespersonen Martin Jordö och den socialpolitiska talespersonen Katerin Mendez för att bara nämna några. Arbetskritiken och kampen för sänkt arbetstid har också varit ett centralt budskap i Fis politik. Inför kongressen fanns därför förhoppningar att Fi, efter att ha utrett frågan i två år, skulle ta ledartröjan bland partierna när det gäller basinkomst. Men även i denna fråga blev det bakslag.

Här syns tyvärr alltför väl att Fi i mångt och mycket är Schymans parti – är Schyman emot i en sådan grundläggande fråga blir det nej. I en mycket märklig ordning fick bara Schyman yttra sig i plenum om basinkomst och efter det skickades frågan tillbaka för ny utredning.

Med Miljöpartiets totala haveri hade Fi chansen inför kongressen att bli det tydliga alternativet i svensk politik. Tyvärr missade partiet chansen och gjorde, som Martin Jordö sa från talarstolen, en tydlig vänstersväng. Men vad värre är, kongressen tog tydliga steg åt det auktoritära. Istället för att fånga upp alla missnöjda MP-väljare ser partiet nu närmast ut att i nästa val slåss om Vs väljare.

Det är nästan alltid välkommet med nya partier i riksdagen – det senaste var ett undantag. Än bättre vore det om de knuffade ut något av de gammelgrå partierna. Fi istället för SD vore förstås en dröm, mer realistiskt är Fi istället för KD. Men trots Fis auktoritära baksida är dagens partier i riksdagen inte bättre än att det vore välkommet vilket parti Fi än skulle ersätta där.

Victoria Kawesa – ny partiledare för Fi.

Det pöbelhat som direkt började spridas mot Kawesa på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis Facebooksida.


Nummer 151 fre 31/3-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 151

fre 31/3-17 Fler nummer