I Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf från 1994 sitter den symboliska Kvinnan framför sin psykoterapeut med hela kvinnohistoriens trauma i bagaget. Smärtornas minnen strömmar ur henne, från Eva i paradiset genom häxbränningar till ensamma förlossningar i leran och regnet mellan fälten. Den gode Doktorn lyssnar på Kvinnan men förstår ingenting, ty han är en manifestering av såväl manligt som auktoritärt och politiskt oförstånd.
Det är längesen jag läste boken nu, men jag tänker på Kvinnan då och då, på hur vi med vaginor uppfostras att acceptera smärtor i underlivet som något naturligt, att acceptera detta innan det ens börjat göra ont. Det är bara några år sedan myten om mödomshinnan spräcktes. Det finns nästan aldrig någon fysisk anledning till att omslutande samlag skulle smärta, men ändå existerar en global förståelse kring att ”första gången” både ska göra ont och blöda. Eftersom majoriteten faktiskt inte blöder kunde man tro att detta hittepå snabbt skulle upptäckas, men istället har undermyter skapats, exempelvis att ”hinnan” kan ”spricka” om man rör på sig för mycket. Jag tänker på tusentals år av smärtsamma första samlag som genomlidits för att det “ska” göra ont.
Jag tänker på Kandres Kvinnan när jag talar med min vän som under flera år försökt föra endometrios på tal för sina läkare på grund av fruktansvärda menssmärtor. Läkare som rekommenderar p-piller eller skriver ut Naproxen istället för att utreda om det ens är endometrios – som var tionde person med livmoder har men som nästan ingen kände till för bara några år sedan. Jag tänker på alla de endometriosdrabbade genom historien som blivit avfärdade som hysterikor eller superkänsliga fragila väsen som måste ligga till sängs flera dagar i månaden. Om livmodern tillhörde en borgerlig kropp vill säga. Annars var det visst bara att bita ihop. Jag tänker på tusentals år av koncentrerad livmodersmärta och skrik lika ignorerade som plötsligt funna folksjukdomar.
Jag tänkte på Kvinnan när debatten om förlossningsskador äntligen blossade upp härom året och det blev allmänt känt att varannan födande drabbas av bestående förlossningsskador, bland annat för att de inte upptäcks och åtgärdas direkt i förbindelse med födseln. Nya riktlinjer kring att alla förstföderskor ska bedövas innan de undersöks för bristningar och skador förväntas bli nationell rekommendation inom förlossningsvården från 1 april, för att göra det lättare att upptäcka även inre skador efter födseln. Överläkare Eva Uustal, som forskat kring förlossningsskador i 25 år och har lett arbetet kring de nya riktlinjerna, har gått ut och tackat alla de som vågat berätta öppet och i media om sina bestående förlossningsproblem. Det är först när väljarna börjar berätta, många tillsammans, som politikerna reagerar. Jag tänkte på Kvinnan när det första barnet föddes i bilen på grund av nedlagd förlossningsavdelning: på manifestationen av de olyssnade rösterna, tusentals år av oberättad förlossningssmärta på grund av att den anses kvinnlig och naturlig och privat av en oförstående Dr Dreuf.
Men smärtan är inte privat. Den är politisk. Och det ska de få höra.
Hannah Lemoine, frilansskribent, genusvetare, jämställdhetskonsult och fristående krönikör i Syre
Initiativet
Födelsevrålet.
Mjölkstockning.
