Energi · I blickfånget

”Jag vill så gärna få en chans”

Han gick i skolan, spelade fotboll och bodde i familj. Allt försvann när Migrationsverket skrev upp hans ålder, avslog hans asylansökan och körde iväg honom till ett boende för vuxna 47 mil bort. Nu är Yasin Mohammadi en av alla de ungdomar som snart kan skickas till ett land han inte känner.

Yasin Mohammadi ler när vi börjar intervjun, nöjd över segern i Fussball-matchen mot kompisen innanför entrén till Fryshuset, ungdomshuset i Stockholm. Snart ska rösten stocka sig när han berättar om det svåra.

Fem år gammal flydde han med mamma, pappa, två bröder och en syster till Iran. Det är där han vuxit upp i en liten by, som så många av hans landsmän.
Uppemot två miljoner afghaner lever på flykt i Iran, räknar Human rights watch med. En del av dem har hunnit få barn och barnbarn i exilen.

Hårt liv i Iran

Livet i Iran var mycket hårt. Afghaner får de jobb ingen annan vill ha. De lever ofta utan papper och utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. Yasin Mohammadi arbetade i en tegelfabrik.

– Det var tungt och farligt, hettan var svår. Ibland fick jag lön, ibland inte, berättar han.

Tanken om att försöka ta sig norrut började gro, trots att han fått höra mycket negativt om Europa.

– I Iran pratar man ofta illa om europeiska länder. De säger att där bor otrogna och de hjälper inte andra människor, särskilt inte muslimer.

En av Yasin Mohammadis vänner hade flytt till Tyskland och gav honom en annan bild.

– Jag frågade honom om det stämmer, det som de säger och han svarade att det är raka motsatsen. Då bestämde jag mig för att åka.

Foto: Jan-Åke Eriksson

Hörde talas om Sverige

Nu gällde det att övertyga sina föräldrar – som hade matats med den negativa bilden av Europa.

– De var oroliga och ville inte att jag skulle vara så långt borta. Men jag sa till min familj: ”Hur länge ska jag behöva arbeta så här hårt och behandlas så respektlöst av samhället?”.

De lät sig övertygas av sonens obändiga vilja och tanken var att de skulle komma efter med de andra barnen. Att möjligheten till familjeåterförening snart skulle försvinna i och med Sveriges nya migrationspolitik kunde de inte ana. Yasin Mohammadi fick kontakt med flyktingsmugglare och gjorde den riskfyllda resan med lastbil till Turkiet och båt över Medelhavet.

På vägen talades det om Sverige.

– När jag smugglades från land till land hörde jag hela tiden om Sverige, att det var ett bra land där alla fick gratis utbildning. I Tyskland skulle det vara enklare att få jobb, men jag hade arbetat så hårt och så länge i Iran. Att utbilda mig var det jag drömde om, därför valde jag Sverige.

Vill bli en bra polis

Yasin Mohammadi kom fram. Än var det tidig höst 2015 och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade: ”mitt Europa bygger inga murar”.

I västra Stockholm börjar en ny vardag ta form. Skola i Tensta, fotbollslag i Kista. Matte är kul, fastän formler är svårt. Han kommer till ett familjehem och lever så normalt en asylsökande tonåring kan göra, drygt 400 mil från mamma och pappa. Han vill bli vuxen och utbilda sig till polis.

– I både Iran och Afghanistan finns det massor av korruption, jag vill bli en bra polis.

Vuxen blir han. Över en natt ändrar Migrationsverket hans ålder från 15 till 18 år och några månader. Samtidigt avslår de hans asylansökan och meddelar att han ska skickas 47 mil norrut till en by utanför Kramfors.

– En man på Migrationsverket sa att jag var över 18. Jag försökte förklara för dem och jag skrek på dem, men de ändrade min ålder.

Hur tvärt hans liv skulle förändras fick han inte klart för sig. Ingen skola och inget familjehem erbjuds den som anses vuxen.

– Tjänstemannen sa att jag skulle få bo i en familj och kunna spela fotboll precis som här. Jag trodde det kunde vara okej. Men när jag kom dit var det ett boende mitt ute i skogen där jag skulle bo med 25 vuxna människor och det fanns ingenting att göra. Vattnet luktade illa och var äckligt att dricka.
Ensamheten var stor och tankarna många.

– Först skyllde jag på mig själv för att jag tagit mig till Sverige. Sedan tänkte jag på att varje dröm jag haft hade bränts ner.

Få folk till armén

Yasin Mohammadi hade tur. En familj i Stockholm tog sig an honom och öppnade sitt hem.

– I Kramfors hade jag inget att göra. Nu bor jag hos en snäll familj och går till skolan.

”Om jag kommer till Iran kommer jag säga att det visst finns bra människor, för nästan alla är snälla i Sverige och det finns inte så många rasister.”

Han pluggar svenska på en folkhögskola och är tillbaka som lagkapten och backklippa i fotbollslaget. Men nu är det svårt att fokusera på studierna. Rädslan har tagit över. Ständigt mal tankarna på vad som väntar honom om Migrationsdomstolen fastställer Migrationsverkets beslut och han deporteras till landet han lämnade som femåring.

– Jag minns ingenting från Afghanistan. Jag har inga släktingar kvar att vända mig till och ingenstans att bo.

Såväl talibanerna som regeringens armé vet han däremot tar emot honom och sätter ett vapen i händerna på honom om han ansluter sig.

– Regeringens enda sätt att få folk till armén är att utnyttja killar som mig.

Hazarerna är utsatta

Yasin Mohammadi är hazar. Folket är förföljt sedan generationer tillbaka och när Migrationsverket före jul konstaterade i sina nya riktlinjer att säkerhetsläget i Afghanistan förvärrats lyftes hazarerna fram som särskilt utsatta. De hotas från flera håll, bland annat av terrorgruppen IS, eller Daesh som den också kallas. Yasin Mohammadi följer med stigande oro vad som sker i Afghanistan via olika Facebooksidor.

– Daesh ledare sa att får vi en hazar dödar vi honom. Varje dag hör jag om platser som ockuperats av Daesh. Det finns inget säkert liv, Daesh är överallt.

Men inte heller de som Migrationsverket anser vara i störst behov av skydd kan räkna med det. Internflykt, att leva som flykting i hemlandet, anser myndigheten är ett alternativ för många.

"Om jag inte får stanna"

När Yasin Mohammadi till sist övertalat sina föräldrar att få åka till Europa ställde de upp helhjärtat.

– De lånade mig pengar.

Det är nu rösten spricker. Av allt svårt tycks det här vara svårast.

– Min familj sa: ’Åk inte dit, det går inte att få ett bra liv som muslim i Europa.’ Om jag inte får stanna här så betyder det att de och alla andra i Iran hade rätt.
Själv fortsätter han att framhålla svenskarna.

– Om jag kommer till Iran kommer jag säga att det visst finns bra människor, för nästan alla är snälla i Sverige och det finns inte så många rasister. Det spelar ingen roll, de kommer inte tro mig.

Inte heller klandrar han de politiker som ändrade svensk flyktingpolitik den höst han kom hit. Det är deras land, konstaterar han. Men han tror de är rasister.

– De tycker nog inte om invandrare. De kanske tror att invandrare är kriminella. Jag har redan sett så mycket rasism i Iran, jag vill så gärna få en chans.

Läs mer om arbetet för ensamkommande barn och ungdomar: I Syre nummer 149 om forskaren Mehdi Ghazinour och nummer 143 om rörelsen ”Vi står inte ut”.

Om Yasin Mohammadi:

Född i Afghanistan

Uppvuxen i Iran, sedan fem års ålder.

Vill få asyl i Sverige.

Läser svenska och spelar fotboll.

Lyssnar på iransk hiphop.