”De borde få en offentlig ursäkt”

Den svenska regeringen har slagit fast att ett barn som kommer till Sverige för att söka asyl ska kunna återvända till sitt hemland på ett ”värdigt sätt”, om myndigheterna anser att barnet inte har något ”skyddsbehov”. Samtidigt ska arbetet med utvisningar effektiviseras.
– Att förena effektivitet och värdighet  är omöjligt i det här sammanhanget, säger Mehdi Ghazinour, ansvarig för forskningen på polisutbildningen vid Umeå universitet och drivande i projektet Vad är ett värdigt återvändande …?.

Syftet med projektet är att beskriva och analysera ensamkommande flyktingbarns upplevelser av asylprocesser som slutar med utvisning. Via hvb-hem och frivilligorganisationer fick forskarna kontakt med åtta ungdomar som alla hade tre negativa asylbeslut bakom sig, och som av myndigheterna alltså förväntades lämna Sverige.

– Eftersom det saknas systematisk forskning om de här barnen, har deras röster sällan hörts tidigare.

Mehdi Ghazinour kom själv som flykting från Iran i slutet av 1980-talet. Hans egna erfarenheter gör att han är särskilt intresserad av området stresstrauma. Han har medverkat i flera internationella studier och bland annat studerat vad ett kollektivt trauma, som Vietnamkriget, gör med ett samhälle.

”I förvaret var det svårt. Jag såg en tjej som gjorde självmordsförsök. Min lillebror på sex år som såg det hela grät. Han var rädd. Jag kände att jag var i fängelse.”

En historisk händelse

Mehdi Ghazinour betonar att han som helhet ser den svenska flyktingpolitiken som betydligt bättre än många andra länders. Han lyfter också fram civilsamhällets engagemang när ovanligt många flyktingar hösten 2015 tog sin tillflykt till Sverige och människor runt om i landet tog emot med öppna armar på järnvägsstationer och busstorg.

– Vi var med om något historiskt! Här tog civilsamhället verkligen ansvar. Jag tror att den solidaritet och handlingskraft som människor visade förvånade många politiker. Kanske blev de lite rädda för att förlora kontrollen, och kanske var det en av anledningarna till att gränserna stängdes, säger han.

När barnen kommer till Sverige startar en process där företrädare för en rad myndigheter – Migrationsverket, Polisen, socialtjänsten, hvb-hem, god man med flera – förväntas samverka, men forskarlaget konstaterar att de tvärtom ofta drar åt olika håll och att barnen därför lätt hamnar i kläm.

”Dom gav mig avslag och sa: Vi ska leta efter din mamma. Det är hon som ska skydda dig. Jag sa: Hur kan min mamma skydda mig när det är regeringen som dödar oss? Dom sa: Det är så lagen säger, du har inte tillräckliga skäl för att få hjälp.”

När drömmen krossas

Efter år av ovisshet får många drömmen om en framtid i Sverige krossad när Migrationsverket definitivt säger nej. De alternativ som då återstår är att frivilligt återvända till sitt hemland, åka till ett annat land eller gömma sig i Sverige.

– Barnen befinner sig i en kaotisk tillvaro där vuxenvärlden runt dem består av personer som vill skydda dem men också av personer som har i uppdrag att få dem att lämna Sverige.

Ett barn har rätt att göra sin röst hörd i frågor som gäller barnet själv (artikel 12 i barnkonventionen), men här beskriver barnen hur de möts av misstro från myndighetspersoner. 2015 granskades Sverige av FNs barnrättskommitté, som ansåg att skyddet för ensamkommande asylsökande barn var för svagt (Committee on the Rights of the child, 2015).

– Våra resultat pekar åt samma håll och vi uppmanar därför politikerna att stärka de här barnens mänskliga rättigheter, säger Mehdi Ghazinour.

Forskarna fann en tydlig gemensam nämnare hos barnen. Det var det hopp de ställt till Sverige och de känslor de investerat i landet Sverige. När utvisningsbeskedet kommer blir besvikelsen enorm.

– Då har tillvaron under lång tid pendlat mellan hopp och förtvivlan. Det tär på krafterna och barnens hälsa tar stryk.

När polisen ska verkställa utvisningarna är barnen ofta i så dåligt psykiskt skick att de behöver specialistvård.

– Vad gör vi med barnen? Det finns en risk att det här systemet producerar arga människor, som i sin frustration ansluter sig till radikala miljöer, säger Mehdi Ghazinour.

”Handläggaren frågade mig mycket om varför jag söker asyl. I dag förstår jag att jag gjorde många misstag eftersom jag var mycket påverkad av min kultur. I min kultur pratar man inte så mycket.”

Värdig utvisning?

Men är en värdig utvisning verkligen möjlig? Här går åsikterna isär. Enligt forskarna menar Polisen och Migrationsverket generellt att effektivitet och värdighet går att förena, medan socialsekreterare, hvb-personal och gode män i huvudsak hävdar att en tvångsutvisning aldrig kan vara värdig.

– Utifrån vår forskning anser jag det åtminstone möjligt att minska lidandet. Vi presenterar därför ett förslag på en verksamhet där alla inblandade myndigheter skulle finnas samlade på ett och samma ställe – ett barnahus, förklarar Mehdi Ghazinour.

Barnahus har ursprungligen tagits fram för barn som utsatts för övergrepp men kan enligt forskarna också fungera vid utvisningsprocesser. Barnen skulle därmed slippa slussas fram och tillbaka.

– Barnahuset skulle vara präglat av omsorg och respekt, och barnen skulle möta vuxna med kompetens i psykologi och kunskap om barns behov. Det skulle minska riskerna för att barnen utsätts för kränkningar och samtidigt ge de ansvariga möjlighet att utföra sitt arbete med större värdighet.

Förslaget har mottagits med intresse.

– Vi forskare redovisar våra resultat, sedan krävs politiska beslut för att komma vidare, säger Mehdi Ghazinour.

”Nuförtiden har jag ingenting någonstans. Jag vet ingen annan väg som jag kan ta. Jag kan inte åka till landet dom vill att jag ska till, för där kommer jag att bli dödad. Alla som åker tillbaka till det landet blir dödade. Det är bättre att jag dör här.”

Han riktar också en annan förhoppning till maktens korridorer.

– Jag skulle önska att samtliga partiledare med statsministern i spetsen skulle tacka svenska folket för den generositet som de visade vid flyktingvågen 2015 och i det sammanhanget också be de barn som har och ska utvisas om ursäkt. De har alla blivit utsatta för upprepade kränkningar och en ursäkt kan inte göra något ogjort, men kanske kan det lindra deras lidande en aning.

Läs även om rörelsen ”Vi står inte ut” i Syre nummer 143 som arbetar för ensamkommande flyktingbarn.
Intervjuerna med ungdomarna finns i sin helhet i rapporten ”Resa med tvång”.
”Vad är ett värdigt återvändande. En studie av hur polis, Migrationsverket, socialsekreterare, gode män och asylsökande ungdomar agerar vid återvändande” vid Umeå universitet (av Mehdi Ghazinour, Jonas Hansson, Lars-Erik Lauritz, Mojgan Padyab, Johanna Sundqvist, Malin E. Wimelius och Kenneth Ögren) i samverkan med Umeå kommun, Migrationsverket och polismyndigheten i Västerbotten.