Syre Göteborg Nummer 106 tisdag, 12 juni 2018

Radar

Sveriges största solcellspark byggs vid Säve flygplats

Radar

Afrikas äldsta träd dör i rasande takt

Radar

Kartläggning visar matens miljöpåverkan

Energi

Forskare gör plasma i "supervattenkokare"

Glöd – Ledare

Flyktingar är inga vinstmaskiner

Under de senaste åren har vi sett en debatt om huruvida flyktinginvandringen är ekonomiskt gynnsam för den svenska ekonomin, där Sverigedemokraterna hävdade så astronomiska siffror på kostnaderna att de kunde finansiera massiva reformer på nästan alla områden inför förra valet. Men även Socialdemokraterna och Moderaterna hävdar att vi inte har råd med att ha en human migrationspolitik. Det var inte länge sedan Magdalena Andersson påstod att ”barnfattigdomen är ett avgörande skäl för att flyktinginvandringen har behövt stramas åt”.

Mot det ställs så klart främst humanitära skäl, att det är totalt oansvarigt att låta barn vara kvar i passiviserande förläggningar i Turkiet eller slavhandel i Libyen för att vi inte vill lägga pengar på att lösa barnfattigdomen här. Men det har också framförts argument för att vi faktiskt behöver invandringen ekonomiskt, som till exempel att vi har en alltmer åldrande befolkning där färre ska försörja allt fler.

När nationalekonomen och forskaren Joakim Ruist presenterade Tid för integration den sista maj i år blev det också stort fokus på kostnaden. För i den lägger han fram en uppskattning av vad varje flykting kostar den svenska staten. När han räknar på de samlade intäkterna i form av skatter och de samlade utgifterna i form av direkta och indirekta statliga bidrag (som hälsovård, barnomsorg, skola, integrationskostnader och så vidare) landar han i en siffra på 74 000 i snitt per år och flykting för flyktingar som kommit till Sverige i vuxen ålder.

Han valde däremot inte att titta på hur andra delar av samhället berikas av invandringen. Vare sig genom att fler svenskar får arbete till följd av att befolkningen ökar eller att vi får fler händer i vården. Eller ens att deras barn integreras i samhället på ett helt annat vis. Han argumenterar väl för att inte inkludera de dynamiska effekterna i prislappen. Han har helt enkelt inget bra sätt att beräkna dem och vill inte riskera att få systematiska fel i uppskattningen. Samtidigt innebär det ju också att siffran 74 000 blir av mer akademisk art. Mer intressant för nationalekonomer och politiker som vill jämföra integrationsåtgärder än för den politiska debatten om migration.

Med det sagt är det inte en hög siffra, det är sannerligen inte en siffra som kan användas till grund för några domedagsprofetior om att flyktingarna orsakar någon systemkollaps.

Asylinvandring ska inte ha som mål att vara lönsam, ofta är det precis tvärtom, att de som har störst behov av stöd och hjälp är minst lönsamma. Något som vi också finner stöd för i Ruists rapport när det konstateras att kvotflyktingar har sämre sysselsättningsutveckling än andra grupper. Asylrätten finns för att flyktingarna ska kunna få en ny chans, en chans att bygga nytt liv. Inte för att ordna vår ekonomi. Då är den andra delen av Joakim Ruists forskning betydligt mer intressant, den som kollar på hur flyktingar integrerats över tid.

För trots att flyktingarna genom årtiondena har kommit från helt olika länder, i början på 80-talet kom de till stor del från Östeuropa och Chile, sen före detta Jugoslavien, för att under 00- och 10-talen komma från Iran/Irak respektive Syrien, så når integrationen (mätt i sysselsättningsnivå) ungefär samma nivå nu som på 80-talet. Även om integrationstakten är lägre i dag än i början på 80-talet så tycks den inte påverkas nämnvärt av hur många som kommer eller varifrån de kommer. Det är inte heller så att den minskade andelen jobb inom industrin lett till att flyktingarnas sysselsättningsgrad på sikt minskat, istället har de jobb inom andra sektorer i dag än tidigare.

Sammantaget är det en rapport som är positiv för oss som argumenterar för en human flyktingpolitik. Flyktingkrisen ledde inte till några bekymmer för statskassan, vare sig på kort eller lång sikt, och det finns heller inget som tyder på att de som kom hösten 2015 skulle ha sämre förutsättningar att integreras i samhället än de som kom på 90-talet. Det ska vi ta fasta på nu när vi närmar oss en valrörelse där diskussionen handlar om att stänga gränserna och sluta våra hjärtan.

Nattåg ut till Europa är en bra idé.

Återigen ett stort mästerskap i ett land som inte står upp för de mänskliga rättigheterna.


Nummer 106 tis 12/6-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 106

tis 12/6-18 Fler nummer