Nummer 157 fredag, 21 april 2017

Radar

Stora risker med att driva människor under jorden

Radar

”Karibien hotas av klimatkris”

Radar

Stor guldgruva skapar spänningar i Amazonas

Energi

Om 50 alternativa år

Glöd – Ledare

Hur länge ska Erdogan få vara EUs vakthund?

Byzantion hette en gång en stad, anlagd 660 år före Kristus vid Bosporens södra inlopp. Hundra år senare var det en miljonstad, tusen år senare flyttade kejsar Konstantin Romarrikets huvudstad dit och kallade den Nova Roma, Nya Rom. Stadsborna kallade den Konstantinopel, men i stora delar av Europa och Asien kallades den mest Staden.

Konstantinopel spelade en oerhört viktig roll för handel, kultur och religion – för kristendomen kom den att bli lika viktig som Rom. På 1400-talet erövrades staden av osmanerna och blev huvudstad i Osmanska riket, som så småningom blev dagens Turkiet. När staden 1926 döptes om till Istanbul var den inte längre huvudstad, men än i dag är den Turkiets största stad.

Tvärs igenom staden, bebodd av 14 miljoner människor, går gränsen mellan Asien och Europa. Det är kanske inte så underligt att Turkiet så gärna har velat se sig som europeiskt. Trots att nästan hela landet, allt utom den lilla fliken vid Bosporen, ligger i Asien.

34 gånger har Turkiet varit med i Eurovision song contest och sedan 2005 har landet suttit i förhandlingar om EU-medlemskap. Men aldrig med några säkra utsikter att faktiskt få vara med.

Men nu, när EU sluter sig samman mot en omvärld med miljoner på flykt från krig, förföljelse och miljökatastrofer, har Turkiet fått betydelse som vakthund. Med ett avtal om att flyktingar som kommer via Turkiet ska skickas tillbaka har EU gjort sig beroende av landets intresse av att vara till lags. Och medan situationen i Turkiet blir allt mindre stabil och regeringen allt svårare att samarbeta med växer EUs oro.

Alla nya ”irreguljära migranter” som når EU via Turkiet ska enligt avtalet skickas tillbaka dit. Turkiet ska följa internationell lag, respektera de asylsökandes grundläggande rättigheter och hjälpa dem att klara sig. Men det är svårt att hävda att det är ansvarsfullt att ge ett instabilt, auktoritärt land med föga respekt för mänskliga rättigheter ett sådant uppdrag. Det verkar inte heller gå speciellt bra.

Amnesty rapporterade i juni 2016 att cirka tre miljoner flyktingar befann sig i Turkiet, de allra flesta från Syrien. Många av dem kan få vänta i flera år på att få besked om de får asyl, eftersom myndigheterna är överbelastade. De får knappt någon hjälp med bostad och uppehälle eller någon möjlighet att försörja sig själva. De som inte har råd att hyra en bostad sover i moskéer, parker och tunnelbanestationer. Enligt rapporten är många barn från nio års ålder tvungna att arbeta. Dessutom riskerar flyktingar att fängslas utan rättegång och att skickas tillbaka till länder där de kan bli utsatta för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

I allt större utsträckning är Turkiet också ett land vars regering själv förföljer oliktänkande. Under det senaste året har fler och fler turkar sökt asyl i Europa, och i slutet av mars avslöjade Ekot att många turkiska asylsökande i Sverige blir utsatta för hot och trakasserier av turkiska agenter. Och sedan ett par år blir förföljelsen av kurder återigen allt värre.

Inom EU har oron för läget i Turkiet funnits länge, speciellt inför folkomröstningen den 16 april där Erdogan sökte stöd för att föra landet ännu närmare att bli en diktatur. Att en knapp och ifrågasatt majoritet röstade ja gjorde saken ännu värre – läget kommer knappast att bli bättre eller mer stabilt.

Och hela tiden hotar Turkiet att säga upp avtalet med EU eftersom den turkiska regeringen inte heller tycker att det har gett tillräckliga fördelar.

EU-länderna diskuterar sinsemellan hur EU ska förhålla sig. Stå på sig och säga blankt nej till den bångstyriga trekvartsdiktaturen? Eller hålla medlemsförhandlingarna kokande för att Turkiet ska vilja ha kvar avtalet om flyktingmottagning? För vad de än kan säga om Turkiets sätt att hålla avtalet: numera kommer väldigt få flyktingar till Europa den vägen.

Men frågan är om EU-medlemskap fungerar som lockbete. Längtan efter att räknas till Europa tycks ha falnat, åtminstone hos Erdogan – och det är ju han som bestämmer.

Avtalet med Erdogan är också att legitimera hans auktoritära sätt att leda landet. Inklusive dödsstraff, som han säger sig vara beredd att införa. Att lämna ut asylsökande till honom är, som Amnesty säger i rapporten, ”olagligt – och samvetslöst”.

Men framför allt har det aldrig varit en hållbar idé att ha Turkiet eller något annat land som vakthund mot människor som flyr. Det är orimligt och omänskligt att en klubb av rika länder avlönar grannländer för att hålla flyktingar utanför.

Skolkommissionens betänkande visar en ambition att minska segregationen i skolan utan att ta bort det fria valet.

Ambitionerna att åtgärda roten till det onda och minska klyftorna i samhället verkar inte vara lika stora.


Nummer 157 fre 21/4-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 157

fre 21/4-17 Fler nummer