DEBATT Terrorism är en global risk. Ett globalt problem som sker över gränserna. Den 7 april 2017 kommer att gå till historien som dagen när Stockholm drabbades. På liknande sätt som som Nice och Berlin genom ”lastbilsattacker”. Att risken finns innebär inte att terrorn måste hända, att det är något som man kan ”varna” för i förväg. Det handlar om att lära sig att kunna leva med riskerna och ha kunskap om hur dem kan hanteras och förebyggas. Som människor väljer vi inte alltid de situationer som vi hamnar i, men vi har ofta valet att välja hur vi ställer oss till situationen. Att förhålla sig till terrorism handlar om värderingar.

Storstäder betyder mycket för den kulturella utvecklingen. Städer som Stockholm är globala, mångkulturella och kosmopolitiska. De drar till sig olika människor från världens olika delar med olika humana kapital, intressen, viljor till självförverkligande. Samspel mellan människor resulterar i beteenden och produkter som formar samhället. Som Johan Norberg menar i sin artikel i Aftonbladet är de främlingsfientliga så tuffa mot islamister att de själva påminner om aktörer som Isis i sitt hat mot den där fria, kosmopolitiska zonen där vi blandas, lever och låter leva.

Ett annat exempel på hur huvudstäder är viktiga för människors inlärda beteenden handlar om politisk och mentalitet. Hur Sverige har formats när det kommer till arkitektur, skolundervisning eller välfärdsstaten kan spåras till politiska beslut tagna i Stockholm. På det sättet är den kommande politiska utvecklingen efter terrordådet väldigt viktig att analysera och tänka igenom noggrant. Hur framtida Sverige kommer att präglas av terrordådet beror på de kommande politiska besluten som tas.

Den 7 april förekom flera brister och problem rörande hur olika människor agerade i samband med attacken. Felaktiga uppgifter spreds i medier, förhastade slutsatser drogs, skrämselpolitik användes. I stort var dock dagen präglad av gemenskap, medmänskligt agerande och medborgaranda. Hashtagen #OpenStockholm är nu en viktig del av historien. Därför är det värt att lyfta upp det positiva som dominerande dagen. Att myndigheter agerade föredömligt och professionellt, att människor ställde upp för varandra och att människor i Stockholm och myndighetspersonal visade tacksamhet mot varandra.

I slutändan är det ”vi” som stockholmare, svenskar, européer och kosmopoliter som väljer hur vi vill hantera och förhålla oss till terrorismen. Under den 7 april och dagarna efter var budskap och värderingar om öppenhet, mångfald och kärlek samt medmänsklig tillit och vikten av gemensamma institutioner människors svar på attacken. Låt därför den 7 april fokusera både på attackens offer och människors ageranden genom att göra den till en solidaritets- och öppenhetsdag. Låt en sådan positiv, medmänsklig samhörighetsanda prägla framtidens Sverige.

I ett reportage i DN nyligen intervjuades Christian Sonesson, kommunstyrelsen ordförande i Staffanstorp, om kommunens planer på så kallade grindsamhällen, eller gated communities. I ett samhälle där gängvåldet blivit vardag motiveras detta med att vad Sonesson kallar ”fysisk säkerhet” ska tänkas in redan vid anläggning av nya bostadsområden. ”Ett bostadsområde för de som värderar trygghet, helt enkelt” säger han. Ett påstående som kanske låter rimligt för en del, men som döljer en skev människosyn bara man skrapar på ytan. För trygghet är något alla värderar, och att börja bygga fysiska murar är inte ett sätt att skapa fysisk trygghet. Det om något har väl historien ändå visat? 

Grindsamhällen är ett symptom på folks rädsla, inte ett logiskt sätt att skapa trygghet. Att så är fallet tydliggörs av att Staffanstorp är en av landets tryggaste kommuner. Det är alltså inte faktisk brottsstatistik i kommunen som gör att man väljer att agera så här – det är ett tänkt hot. Att det pågående gängvåldet orsakar oro och rädsla hos människor är naturligtvis inget konstigt, och oavsett om rädslan har en rationell förankring i verkligheten eller inte bör den tas på allvar. Men – den politiker som menar allvar med att skapa trygghet involverar naturligtvis alla medborgare, och utgår från en människosyn där allas trygghet är lika viktig. Grindsamhällen är motsatsen till det: en föreställning om en lösning, där en liten del av samhället som har råd ska skyddas från ”de andra”, som man tänker sig är farliga och inte vill dela sitt samhälle med. 

Rent praktiskt passar grindsamhällena väl in i den politiska strömning vi ser just nu, med kraftigt ökade klyftor och social oro som högern i sedvanlig ordning hanterar med ökad övervakning, fler väktare, ökad misstänksamhet, än mer segregation. Den som tillhör ”rätt” grupp har naturligtvis inget att oroa sig för, och ska skyddas från den som tillhör “fel” grupp. Grindsamhällena blir en manifestation av allt det där: vi låser ute ”de farliga” och ”de misslyckade” – de som bara har sig själva att skylla för att de inte visat sig värdiga en plats bland de mer lyckligt lottade. Trots att vi alla vet att precis alla människor värderar trygghet. Grindsamhällen och den ökade övervakningen är en förenkling av något komplicerat, en åtgärd som i längden bara leder till mer polarisering, större klassklyftor och ökad segregation. 

Det påstås ofta att vem som helst ska kunna få tillgång till de här grindsamhällena, oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller religion. Att det inte alls handlar om att göra skillnad på folk, för alla ska ha samma möjlighet att köpa sig en plats i parallellsamhället. Men det väsentliga särskiljandet på folk och folk sker via sparkontot och kreditvärdet: de allra flesta kommer aldrig att ha råd. I praktiken är det dessutom en omöjlighet. Om alla levde i ett grindsamhälle hade grindsamhället helt enkelt inte funnits. Det ingår i själva idén om att bygga murar att göra skillnad på folk och folk utifrån ett socioekonomiskt perspektiv. Och det är ju inte så svårt att föreställa sig vilken del av folket de här grindsamhällena är till för. 

När Christian Sonesson, likt många andra långt ut på högerkanten, hävdar att samhällskontraktet är brutet eldas polariseringen på. När detta påstås bör det följas av en redogörelse för på vilket sätt det brutits – och i synnerhet på vilket sätt det kan återupprättas. Något sådant får vi inte av varken Sonesson och högern. Istället blir visionen att stänga in folk på alla möjliga sätt: de rika i grindsamhällen och de fattiga i fängelser. Idén verkar vara att när alla placerats bakom rätt mur är tryggheten och stabiliteten säkrad. Var person på sin rättmätiga plats.

Vi behöver inte grindsamhällen. Vi behöver inte ökad övervakning. Vi behöver en politik som tar alla människors trygghet på allvar och som hittar lösningar som skapar trygghet för alla. Vi behöver en politik som stärker samhället, inte splittrar det, och som minskar polarisering och socioekonomiska klyftor. 

Jag skulle vilja påstå att Sverige har en helt fantastisk lagstiftning vad gäller grundläggande utbildning. Skollagens 4:e paragraf anger syftet med utbildningen till att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Andra stycket slår fast att “Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”.

Detta så kallade kompensatoriska uppdrag ledde till att Sverige under lång tid hade en av världens allra bästa och jämlika skolor. Vilken utbildning ens föräldrar hade, hur gott ställt man hade det hemma eller vilken skola man gick på var inte avgörande för ens skolresultat. Dessutom gick barn från olika bakgrunder och samhällsklasser tillsammans.

Nu har det gått 30 år sedan skolan först kommunaliserades och därefter kommersialiserades med friskolereformen och svensk skola har blivit en av de mest ojämlika i den rika delen av världen. I Leah Glassows avhandling från Göteborgs universitet nu i år kan man se att välutbildade lärare i hög utsträckning väljer att undervisa priviligierade elever och vice versa. Trenden är ökande. Det är uppseendeväckande att vi i hennes internationella studie hamnar i mitten av skalan när hälften av de 44 jämförda länderna är utvecklingsländer. 

I dagens Sverige går numera etniska svenskar för sig och gör bra ifrån sig. Första- och andragenerationsinvandrare gör statistiskt sett dåligt ifrån sig och gapet mellan grupperna är enormt, bland de allra största i OECD. Även här är trenden nedåtgående enligt PISAs stora skoljämförelse, som släpptes 5 december. Forskaren Tobias Hübinette skriver i en kommentar “Resultatskillnaden i exempelvis matematik ligger på hela 50 poäng för Sveriges del att jämföra med OECD-genomsnittet som uppgår till 21 poäng. Och medan 20% av de majoritetssvenska eleverna inte uppnår nivå 2 i matematik så handlar det om hela 40% av andragenerationseleverna och närmast osannolika 52% av invandrareleverna och även dessa skillnader är betydligt större i Sverige än OECD-genomsnittet”.

Ett annat intressant resultat från PISA-studien är att det går bättre för elever vars föräldrar är involverade i barnens skolarbeten men att allt färre skolor tar föräldrakontakt för att diskutera barnens skolresultat. Detta är en erfarenhet som många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och sjukdomar kan vittna om. Man ses som ett arbetsmiljöproblem istället för en källa till viktig kunskap om eleven.

Och på tal om funktionsnedsättningar, föräldranätverket Rätten till utbildning har fått fram statistik som visar att var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, inte klarar gymnasiebehörighet, jämfört med 10 procent hos rikssnittet. Skulle man räkna bort elever med funktionsnedsättning och sjukdomar som astma, allergi eller förvärvade hjärnskador skulle troligen gapet mellan etniska svenskar från socioekonomiskt stabila hem bli än mer avgrundsdjup.

DEBATT. Tidöpartierna har tagit en rad beslut om hur vissa för dem obehagliga personer ska behandlas:

Bristande vandel ska utgöra skäl för utvisning ur riket. Kraven på ”hederligt levnadssätt” ska skärpas för rätten att vara i Sverige. Gäller alltså framför allt utländska medborgare. Dessa personer ska förvaras långa tider i läger.

Offenliganställda, som kuratorer och bibliotekarier, ska uppmanas ange misstänkta personer. På dessa grunder ska personer utvisas inte bara på grund av brott utan även på grund av ”andra brister i levnadssättet”.

Efter Sveriges misslyckade och katastrofala angrepp på Ryssland 1741 (Frihetstiden) utfärdades något liknande:

”Alle judar, Savoyarer, Lindansare, Comedianter, med flere Gycklare, Tartarer och Zigeuner som med ogudacktighet, Spådomar, Lögn och Tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet skola förwisas utur riket.”

Återigen har en representant för SD (riksdagsman) förklarat att judar inte är svenskar, vilket han påstår är en syn som hela SD delar. Främlingsfientlighet då som nu.

”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv” (3 Mos. 19:33-34).