Krönika

Jeans och deras kretslopp

Christer, en av mina närmaste barndomsvänner, firade påsk med mig och min sambo. Jag hade redan planerat att tvätta alla kläder i huset eftersom jag i typ en månads tid inte har haft något att sätta på mig. Så jag sprang fram och tillbaka till tvättstugan medan jag lagade påskmiddag. Ljummen fänkålssallad med apelsin. Kanelmorötter. Sötpotatis med kryddpeppar.

Christer låg på soffan i vardagsrummet och var trivsam. Och pratsam. Alla ämnen från fascism till popmusik avhandlades. Vi tycker i grunden rätt lika om saker, men hamnar ändå i heta diskussioner.

– Men fan, har du inga kläder? undrade han när jag stod och gjorde en sallad.

– Nej, det är helt tomt i min byrålåda.

Min sambo hörde vårt samtal.

– Byrålådor, sa hon. Du har två lådor. Den undre är full med kläder.

Jag sprang direkt till sovrummet och öppnade byrålådan. Minsann. Där låg ju en massa kläder. Den gulrosa skjortan. Tre par slitna jeans. Dem skulle jag ju lappa. Och titta, den där stora, grå t-shirten som jag älskar. Hade de legat där hela tiden?

Christer flabbade. Så tårarna rann.

– Det där är så typiskt dig! sa han. Min sambo började också skratta. Och jag.

Jo, det är typiskt mig. Min hjärna är inte alltid riktigt på min sida. Men nu var jag på väg någon annanstans i skallen. Lappa jeans! Jag rotade fram symaskinen.

– Slit och släng-mentaliteten, sa Christer. Som vi växte upp med på sextiotalet. Skum grej.

Jag pillade med undertråden som krånglat in sig i sig själv. Undrade när egentligen skiftet kom. När man slutade laga saker. När bilmotorer började likna insidan på en dator. Oavsett när det skedde är varenda pryl vi har designad för att gå sönder. Och inte kunna lagas. Mobiltelefoner. Datorer. Kläder. Det är inte alls bättre nu. Tvärtom.

– Jag hade ett par bra aktiva högtalare, svarade jag. Men en av dem åkte i golvet och någonting på ett kretskort gick sönder. Det var vad min elektroniksnubbe sa, i alla fall. Han kunde laga den. I teorin. Men det var för smått. Han skulle behöva specialverktyg i så fall.

– Eller jeans, sa Christer. Minns du hur vi slipade jeansen med sandpapper för att de skulle se slitna ut?

Jag skrattade till.

– Under en period sydde vi in jeansen så att de blev så trånga att det är ett under att någon man i vår generation kunde avla barn, sa jag. Och gjorde hål i dem. Blekte. Färgade. Samtidigt hade vi gamla jeans som såg ut ungefär som det vi ville uppnå. Men de dög inte.

– Sjukt. Men det är ju likadant än i dag, sa Christer. Se dig omkring på stan. Och byxorna är slitna på ett sätt som inte är naturligt. De går inte sönder på de ställena.

– Det kanske är grejen. Visa att man är välbärgad nog att ha sönder sina kläder.

Jag vecklade ut ett par av mina lappade jeans. De är i stadiet där varje tvätt innebär nya hål, sömmar som spricker och jag får nöjet att välja ut nya tyglappar, nya färger och former. Jag gillar det, men antagligen tycker de där som går omkring med trasiga designerjeans att jag ser ut som en uteliggare. Skiter jag i. Principen att ta hand om saker istället för att konsumera är viktigare för mig än min fåfänga.

– Men skägget får du fan se efter, flinar Christer.

– Lugnt. Skägget har ju fördelen att vara en i allra högsta grad förnybar resurs.

Jerker Jansson, författare, musiker och fristående krönikör i Syre


Nummer 157 fre 21/4-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 157

fre 21/4-17 Fler nummer