Svar till Jacob Schönning i Syre #153
DEBATT Schönning skriver i sin debattartikel om kristen tro att han syndat många gånger. Men i sin nåd förlåter Gud. Så då kan man fortsätta synda, bara man tror på Gud? Dessutom ”har Han gett sin son Jesus för att besegra synd och död en gång för alla”.
Jaså? Jesus levde för 2 000 år sedan – är synd och död besegrade? Definitivt inte!
Schönning jämför olika religioner, men menar att kristendomen är den rätta, den goda. Men han har missat en del!
Bibeln är inte god rakt igenom! Många krig har startats på grund av kristnas maktbegär. Hur många människor här i Norden som fick sätta livet till för att de kristna ville införa kristendomen här vågar jag inte tänka på.
Själv är jag uppvuxen med kloka och snälla föräldrar som verkligen tog hand om mig. Jag var med dem ute och inne, de läste högt för mig, vi sjöng, spelade kort, målade, ritade, sydde. De trodde inte på Gud, jag visste faktiskt inte vad Gud var, förrän jag börjat skolan. I andra klass fick vi en kristendomsbok, full med vackra bilder på Jesus, Maria, lärjungarna.
Jag blev religiös, men snart lärde jag mig att den som inte tror på Gud inte får komma till himlen! Alltså skulle mina älskade föräldrar inte få komma till himlen! Jag var bara åtta år, men varje kväll satte jag mig upp i sängen och läste aftonbön, tyst så mina föräldrar inte skulle höra (jag ville ju inte göra dem ledsna). Det gjorde jag för att Gud skulle låta mina föräldrar komma till himlen.
Men – så började jag fundera: är Gud god om han inte låter mina snälla föräldrar komma till himlen, medan andra, elaka personer, får? Som min lärarinna som slog pojkarna varje dag, när de läste fel eller inte klarade ett mattetal. Men hon trodde ju på Gud, så …
Jag såg fler orättvisor. Och tänkte att om Gud vore god, skulle han se till att världen var en god plats att leva på för alla!
Till sist kom jag fram till att antingen är Gud ond – eller så finns han inte! Så när jag blev 14 år vägrade jag att konfirmera mig.
När jag blev vuxen arbetade jag på olika fritidsgårdar. Flera av ungdomarna är fortfarande mina vänner! För att jag gjorde lite mer än jag egentligen behövt. Jag mådde bra av det, och ungdomarna också.
Nu är jag pensionär. När mina barn, barnbarn och vänner hjälpte mig med flytten, visste jag att de gjorde det för att de tycker om mig – inte för att de är rädda att Gud ska straffa dem annars!
Jag arbetar ideellt som ledare för en grupp kvinnor som kommit hit från andra länder. Flera av dem är nu mina nära vänner! Vi hjälper varandra för att vi gör någon annan glad! Inte för att Gud hade straffat oss annars – det är ju egoistiskt att tänka så. Då gör man ju gott bara för sin egen skull! Inte för någon annans! Är det så moraliskt, egentligen?
