Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 19 är Fatimas berättelse.
Jag heter Fatima, är tjugosju år och kommer från staden al-Quneitra. Jag studerade till farmaceut på fjärde året när revolutionen bröt ut. I början förstod jag inte varför det hände eller varför folket reste sig. Vi tilläts inte ha något med politik att göra och det hade varit förbjudet för oss att ställa politiska frågor sedan vi var barn. Min familj blev mycket uppskrämd när demonstrationerna började. De höll tyst och krävde att vi inte skulle prata om revolutionen!
Mitt universitet låg i Damaskus. Jag började höra talas om att mina vänner försvann i fängelse därför att de deltagit i demonstrationer mot al-Assad. Jag pratade med mina vänner på universitetet, särskilt de från Daraa, om vad som verkligen hade hänt. Under augusti och september 2012 deltog jag i demonstrationer i min hemstad utan att familjen visste om det. Jag var den enda unga kvinnan som dokumenterade demonstrationerna och deltog i dem. Jag gömde mig för säkerhetstjänstens män när de gick till angrepp mot aktivisterna och grep dem. De var mellan arton och nitton år, viftade med revolutionsflaggan och ropade: »Syrien är vårt och inte Assadfamiljens.« Demonstrationen utgick från moskén och säkerhetsfolket trängde sig in och misshandlade imamen. Under en annan demonstration, där ett fåtal kvinnor deltog, slog de demonstranterna och grep dem.
Jag hade inte väntat mig att få se demonstrationer i min lilla hemstad, för säkerhetstjänsten har ett fast grepp om den. Jag deltog inte i demonstrationerna som utgick från universitetet i Damaskus, jag bevakade dem bara. Många demonstranter blev slagna och fängslade. Jag såg stora orättvisor och kunde inte tiga om dem. Tillsammans med en vän började jag trycka flygblad som jag spred. Jag arbetade på ett apotek samtidigt som jag studerade och började kommunicera med mediecentren över Skype. Jag samlade in donationer för flyktingarna som kom från stadsdelen al-Hajar al-Aswad, Homs och Nahr Aishaområdet i Damaskus. Tillsammans med några vänner försökte jag starta en välgörenhetsorganisation för att köpa mediciner och kläder.
Under tentamensperioden 2012 kontaktade säkerhetstjänsten min familj och krävde att jag skulle söka upp dem. Jag lydde genast. Säkerhetstjänsten anklagade mig för att stå i förbindelse med Fria armén, vilket var hopdiktat, för jag arbetade aldrig med militären. Jag fängslades i två dagar, förhördes och släpptes sedan.
Det började spridas uppgifter om att jag tillhörde terroristerna. Jag skojade bort det jag hörde och brydde mig inte om det. Jag fortsatte med samma aktiviteter och försåg skadade med mediciner och hjälp. Det behövdes ständigt insulinsprutor, särskilt i de belägrade områdena som Darayya.
Jag fortsatte arbeta långa dagar på apoteket. Jag kunde inte lämna folk att dö utan att erbjuda hjälp. En gång kom det in en skadad som tillhörde regeringsarmén men inte hade pengar till medicin. Jag var tillsammans med en kollega på apoteket som var lojal med al-Assad. Hon vägrade ge honom medicin men jag gjorde det mot hennes vilja och vi blev osams om saken. Men jag fullgjorde min medmänskliga plikt. Många av al-Assadregimens soldater kom till oss och jag lade om deras skador och hjälpte dem. De var fattiga och jag fortsätter än i dag att hjälpa dem.
Säkerhetstjänsten gjorde en räd mot vårt hem för att gripa mig. De kände mig allihop. Jag hade behandlat dem flera gånger och till en början uppförde de sig väl och trodde inte på att jag var efterlyst av dem. Jag gömde mitt simkort. Pappa insisterade på att följa med mig, men de vägrade låta honom göra det. Han drömde om en stor vetenskaplig karriär för mig i framtiden. De tog mig till säkerhetssektionen som Nusrafronten sprängt innan jag greps. När jag kom in var korridoren överfull av gripna som torterades. Unga män med sönderrivna kläder, kropparna fulla av blåmärken och förbundna ögon. En mycket storvuxen man tog emot mig och skrek åt sina underlydande för att de låtit mig se männen. De band för mina ögon och anklagade mig för att tillhöra terroristerna. Därefter tog de mig till officeren som ledde förhöret. Han slog mig hårt och förbannade mig. Jag kände att flera män stod runt mig, alla slog mig och frågade om saker som jag inte kände till och när jag sade till dem att jag inget visste misshandlade de mig ännu värre. De kallade på en förhörsledare som slog mig på ett hatfyllt och lystet sätt medan jag hade handbojor på mig. Jag kände att han ville döda mig.
Den andre förhörsledaren sade till mig: »Jag är inte brutal« och upprepade samma sak om att jag hade förbindelser med terrorister. Jag svarade att jag inte hade några sådana kontakter som han pratade om. Han kom från Homs och var verkligen bättre än de andra. Han sade: »Jag tror på Gud, som du, och ni vill döda oss alawiter. Varför? Berätta?« »Jag gör ingen skillnad på syrier och bryr mig inte om människors religion eller trosinriktning«, svarade jag. Jag berättade för honom att jag hjälpte alla, att min lojalitet var mot Syrien och att jag inte förstod varför han pratade om alawiter, shiiter och sunniter. Han lämnade mig utan att tortera mig.
Vakterna tvingade mig att sova på en skolbänk i korridoren. De lade en filt över mig, täckte över mig så att inte ett hårstrå på mitt huvud syntes. Jag var nära att kvävas för jag var som en katt instoppad i en säck. Filten var smutsig och jag hade nakna män runt mig i korridoren. Jag sov ingenting och var rädd att röra ens på huvudet, för de sade att det måste verka som om jag var död. Jag förstod aldrig varför de krävde det.
När morgonen kom hade min kropp fortfarande inte slutat darra och jag lyckades inte ta kontroll över min mun utan hackade tänder. Alla hörde hur de klapprade. I två dygn befann jag mig i detta hysteriska tillstånd. De hotade med att lämna mig naken i korridoren med de avklädda männen om jag inte åt. Jag åt direkt medan de misshandlade mig våldsamt. Jag stod i två dagar vid en vägg utan att röra mig och varje gång de gick förbi sparkade och slog de mig.
De torterade mig med Tyska stolen, ett slags tortyr där en metallstol används. De lade mig på mage under stolen och drog upp axlar och rygg så att de böjdes bakåt. Jag skrek högt av den fruktansvärda smärtan. Förhörsledaren var från Daraa. Han trampade på min rygg och när han trampade på mina händer trängde metallhandbojorna genom huden. Smärtan var outhärdlig! De fortsatte tortera mig i två dagar. Den psykiska tortyren utfördes i pauserna mellan tortyrsejourerna. Att vara inrullad i filten i korridoren med de nakna männen fortsatte också att vara en del av mitt fängelse.
Jag sade till dem att jag bara var farmaceut, att jag hjälpte alla, även regeringssoldater, och att det var min medmänskliga plikt.
Sejourerna med elektrisk tortyr utfördes till en början på mina ben. Halsen blev uttorkad på grund av elchockerna. De gav mig vatten och fortsatte tortyren. Senare trasades brosket i mina knän sönder på grund av tortyren, vilket gjorde det svårt att röra sig. Jag kan fortfarande inte röra ett ben ordentligt på grund av en ledinflammation orsakad av fukten och kylan i fängelset. De fortsatte tortera mig, men jag reagerade inte längre, slutade gråta och skrika. Jag var ingenting, krossad och lamslagen av anklagelserna som riktades mot mig.
Sista gången de slog mig var när de bad mig ge akuthjälp till en ung man som de torterat svårt och sedan kastat ut på gården. De blev uppjagade, för en av dem ropade att mannen var död. Därför bad de mig ge honom akutvård. Blod rann från alla delar av hans kropp. Han hade öppna, djupa sår och huden var uppfläkt. Han andades tungt, för han var döende. Hans blodtryck var lågt så jag bad om salt för jag var rädd att han skulle dö i mina armar. Hans blod färgade mig röd. De gav honom sötsaker, mat och salt. De ville ha uppgifter från honom innan han dog! En officer tog ett strypgrepp om min hals för att jag flyttat mig från min plats och försökte hjälpa mannen. Jag sade att det var på order från en annan officer och då släppte han mig.
Dagen därpå gjorde officeren samma sak, grep mig om halsen och höll upp mig mot väggen. Jag kvävdes nästan. Han sade att de skyddade mig från sexuella trakasserier, att jag var intellektuell och utbildad och att jag måste vara emot kaoset i landet. Sedan förde de över mig till domstolen. Jag fick ögonen förbundna igen och visste inte exakt hur det såg ut runt mig.
Förhörsledarnas brutalitet varierade. Fängelsevakterna kände sympati med mig och var mindre våldsamma än förhörsledarna som förde tändare över de manliga fångarnas nakna kroppar medan jag hörde hur de skrek.
I början av juni 2013 flyttade de mig till Palestinasektionen i Damaskus och där var jag kvar till den 10 mars 2014. De stängde in mig i ett litet rum, fyra gånger fyra meter, tillsammans med tolv andra flickor. Antalet fängslade kvinnor växte hela tiden och när jag släpptes var de tjugosju. Jag drabbades av hysteriska anfall. Jag frågade oavbrutet om Tyska stolen och kunde inte sluta prata. Jag tappade självkontrollen. Från det att jag torterades i Tyska stolen förlorade jag min tillförsikt. Än i dag kan jag inte känna mig trygg och kommer inte att göra det förrän jag dör.
Första gången jag grät ohämmat sedan början av fängelsetiden var när en medfånge sjöng på ett rörande och sorgset sätt. Det som gjorde mig mest ont var att de anklagade mig för terrorism. Jag är medveten om att islamisterna stal revolutionen, men regimens och underrättelsetjänstens våld beredde vägen för dem och hjälpte dem. De ville få det att verka som om alla som reste sig mot al-Assad var terrorister, men det är inte alls sant!
Tillsammans med oss var en kvinna från regimens al-Shabiha. Hon hade påstått att tre kvinnor hjälpte Fria armén att kidnappa henne. Förhörsledaren upptäckte att hon ljög, släppte kvinnorna och grep henne i stället. Jag var överraskad för han var alawit och kvinnorna han släppte var sunniter, medan kvinnan som fängslades också var alawit. Jag blev skadad och nedbruten av det som hände. De trodde att vi startade revolutionen därför att vi var emot dem som alawiter och vi trodde att de var brottslingar allihop. Vi tänkte inte på varandra som syrier. Barriärer av fruktan och okunskap löste upp de mänskliga relationerna mellan oss. Det smärtade mig mycket! Jag kände mig psykiskt krossad.
Jag kunde inte äta i baracken där vi bodde på grund av stanken från de variga kropparna fulla av skabb och bölder och kackerlackorna som fanns överallt. En av fångarna fick hysteriska anfall när de kom med maten, för hennes familj var under belägring i Yarmouk. Hon skrek att al-Assadregimen belägrade hennes familj och att de dog av hunger. De misshandlade henne våldsamt men hon slutade inte förbanna al-Assad. Hon tog hand om mig under hela perioden i fängelset. Hon var intellektuell och hade en mycket ärlig och ren själ, men hon bet medfångarna för att komma över cigaretter. En gång hade hon sin menstruation men saknade tvål och bindor. Vi hörde ett skrik. Blodet rann från henne. Hon skrek: »Jag vill ha tvål.« De gav henne en tvål och hon åt upp den och grät. Jag stod framför kameran som var installerad i taket och filmade oss hela i tiden i ljuset, som brann dag och natt. Flickan gick fram till kameraögat och skrek högt: »Lyssna … lyssna, personen ni fängslade mig på grund av smugglade vapen till er, inte till Fria armén!«
Till slut började förhören igen efter lång väntan! Det var som något att fira. Förhörsledaren kallades Krossaren. Alla förhörsledarna bar samma namn: Krossaren ett, Krossaren två och så vidare … och de kallades så för att de hade rätt att krossa människor. Förhörsledarna föraktade intellektuella och förbannade dem hela tiden. De hotade att skada min familj och genomförde förhören enligt samma metoder som jag utsattes för på de andra avdelningarna, förutom Tyska stolen.
Jag fyllde tjugofyra år och var deprimerad. Jag övervakade utdelningen av medicin bland fångarna.
Om det inte hade varit för en uppgörelse om fångutväxling mellan regimen och oppositionsstyrkorna hade jag aldrig sluppit ut ur fängelset. Men jag hade tur. Jag lämnade Syrien omedelbart efteråt och är nu flykting i Europa och försöker fullfölja mina universitetsstudier.
Jag sover inte mycket. Jag har tappat tron på allt som har med övertygelser och rättvisa att göra. Mardrömmar smyger sig på mig i sömnen. Fängelset finns fortfarande kvar inom mig. Jag står inte ut med att vara i mitt rum, tittar mig omkring hela tiden och tror att jag är i fängelset. Jag föredrar att vara ensam, ensamheten gör inte mer skada. Jag behärskar engelska och har akademiska betyg, men jag är krossad. Jag kommer aldrig att glömma scenerna jag upplevde med de söndertrasade männen som nakna föll ihop över mig, halvdöda, medan jag inte kunde andas av rädsla. Jag kommer aldrig att glömma att jag inte fick sova därför att förhör hölls varje timma. Jag drömmer om min familj hela tiden.
Men trots det minns jag också att fångvaktarna åt samma usla och osaltade mat som vi. Att de också var fångar i källarna. De var fattiga som vi. Men de var förtryckarna och vi de förtryckta. Vi var deras fångar, men de fängslade sig själva tillsammans med oss för deras uppgift var tortyr. Jag vet att förtryck är något sammansatt, men det vi upplevde har de aldrig någonsin känt. Även om de ibland var snälla mot mig eller andra så kunde vilken fånge som helst dö för deras händer under tortyr. Rättvisa går inte att dela upp. Jag hoppas att de kommer att ställas inför domstol och när rättvisa skipas upptäcka innebörden av förtryck och förföljelse. Det som har gått sönder inom mig går inte att reparera. De stal min rätt att leva i mitt land och ett liv tillsammans med min familj. Förhörsledarna och fångvaktarna lever med mig i mina mardrömmar och jag vill inte glömma vad de gjorde mot oss. Denna verkliga insikt om orättvisan som vi upplevde, det är den som driver mig att fortsätta mitt liv, ta mig samman och stå upp mot förtrycket som de representerar och som jag genomlevde. När allt kommer omkring var de brutala och förlorade sin humanitet medan jag vann min.258
Länkar till föregående delar:
Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 7:https://tidningensyre.se/2019/8-juli/del-7-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 8: https://tidningensyre.se/2019/10-juli/del-8-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 9: https://tidningensyre.se/2019/12-juli/del-9-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 10: https://tidningensyre.se/2019/15-juli/del-10-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 11: https://tidningensyre.se/2019/17-juli/del-11-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 12: https://tidningensyre.se/2019/19-juli/del-12-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 13: https://tidningensyre.se/2019/22-juli/del-13-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 14: https://tidningensyre.se/2019/24-juli/del-14-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 15: https://tidningensyre.se/2019/26-juli/del-15-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 16: https://tidningensyre.se/2019/29-juli/del-16-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 17: https://tidningensyre.se/2019/31-juli/del-17-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 18: https://tidningensyre.se/2019/2-augusti/del-18-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
