26 juli

Nyhetsmagasinet Syre

fredag, 26 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 15: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 15 är Rims berättelse.
    • Zoom

      Del 15: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 15 är Rims berättelse.

      Jag heter Rim. När revolutionen startade var jag femtio år gammal och anställd på informationsministeriet.

      I Barzeh* började demonstrationerna mot Assad den 5 april 2011. Jag stod i mitt kök när den första genomfördes. Den utgick från Fredsmoskén och upplöstes av säkerhetstjänsten. Demonstranterna krävde frihet och att undantagslagarna skulle upphävas. De ropade: »Det syriska folket låter sig inte förtryckas.« Under den följande demonstrationen dödade säkerhetstjänsten tre unga män, så jag bestämde mig för att stödja demonstranterna och göra mitt hem till en mötesplats. Jag lärde känna aktivisterna i Barzeh, bland dem Tamam al-Saab. Han var en sann revolutionär och en av de sällsynta kämparna. Han bar alltid ett plakat där det stod: »Vi vill ha ett demokratiskt, pluralistiskt Syrien.«

      Jag hade bott i Barzeh sedan 1987. De flesta kvinnorna i området yrkesarbetade eftersom regimen fängslade majoriteten av männen under 1980-talet efter en konflikt mellan dem och Försvarskompanierna. Barzeh spårar sin historia tillbaka till romartiden. Det var en by i närheten av Damaskus. I början av 1950-talet anslöts området till Damaskus och räknas i dag till stadens moderna stadsdelar, berömd för sina fornminnen, som världens äldsta olivpress. Där finns också profeten Ibrahims helgedom.på grund av ett beslut som Rifaat al-Assad fattat och som handlade om att kvinnor skulle ta av sig slöjan. En man dödade en officer som ryckte slöjan av en kvinna. Det fanns alltså en gammal fejd mellan männen i Barzeh och Assadregimen. Vidare hade tre fjärdedelar av samhällets mark beslagtagits av staten utan att ägarna fått någon kompensation. Därutöver förstörde regimen folks bostäder och gjorde dem hemlösa utan att ersätta dem när den röjde väg för en procession i samband med att en delegation från Vatikanen besökte Sayyidnaya år 2001. Det första krav som fördes fram under revolutionen var att skipa rättvisa när det gällde den stulna marken. I Barzeh finns fattiga, rika och medelklass. I början av revolutionen hjälpte de rika de fattiga, och invånarna agerade som en klan. De kom från olika familjer men kände varandra och var stolta över att tillhöra Barzeh.

      Vid en av demonstrationerna trakasserade en ung man en flicka. Männen beslutade då att kvinnorna inte skulle få delta i protesterna. Jag sökte upp männen som hade fattat beslutet och sade att vi utgjorde halva samhället. De svarade att det var förbjudet för oss att delta. Jag sade åt dem att titta på regimens marscher. Hälften av deltagarna var kvinnor. De svarade att kvinnornas ära inte fick kränkas. Efter en lång kontrovers tillät de oss kvinnor att demonstrera men utan att blanda oss med männen. Detta var i slutet av 2011.

      I april 2012 gick jag över en gata när en bil med svarta rutor plötsligt passerade snabbt. En av passagerarna sträckte ut en hand och grep tag i min. Han släpade mig efter bilen som fortsatte köra innan han plötsligt släppte. Därefter vände bilen för att köra över mig. Jag såg däcken närma sig mitt huvud. Jag drog mig undan och folk skrek. Därefter sträckte en av passagerarna ut handen igen och slog till mig. Överlevnadsinstinkten fick mig att försöka resa mig, men de drog ned mig igen. Passagerarna i bilen måste ha trott att jag dött för ansiktet och hela huvudet var nedblodat. De stal min väska och sköt våldsamt i luften. 

      På sjukhuset blev jag tillfrågad om vad som hänt och jag informerade utredarna om att bilen saknat nummerplåtar, vilket vanligen betydde att den tillhörde al-Shabiha eller underrättelsetjänsten. De krävde att jag skulle berätta om händelsen i teve och säga att invånarna i Barzeh hade angripit mig för att jag inte var beslöjad. Men jag vägrade. En vecka senare kontaktade en man från säkerhetstjänsten mig och sade att han måste träffa min man angående en ansökan om nytt id-kort som ersättning för det stulna. Han bad att få möta min man i en park i stället för i säkerhetstjänstens lokaler. Detta var ovanligt och än mer överraskande var att han gav min man mitt id-kort. Min väska var alltså hos dem! Jag drabbades av många frakturer, hela kroppen var skadad och jag kunde inte längre gå till arbetet. Efter den händelsen visste jag att de ville diskreditera demonstranterna genom sådana här aktioner.

      Regimen angrep Barzeh med raketer och stridsvagnar första dagen under ramadan 2012. Vi tog oss till ett skyddsrum och Tamam al-Saab dödades av en krypskytt. Han var ledare för den fredliga revolutionen i stadsdelen och när han dödats sades det på teve att han varit terrorist. Säkerhetstjänstens folk trängde in i Barzeh och brände de fredliga aktivisternas hem och förstörde trädgårdarna. De unga tog till vapen för att försvara sig. Våldtäkter och kidnappningar blev vanligare och beväpnade frivilliga bildade grupper för att skydda demonstrationerna. Efteråt gömde de sig i de gröna områdena i utkanten av Barzeh.Efter Fria arméns uppkomst och sedan religiösa budskap börjat dyka upp i demonstrationerna angrep regimen oss från Ashsh al-Wurur-området, där invånarna var lojala. Därefter bildades ett lokalt råd med stöd av islamisterna, och stora pengar strömmade in. En konflikt växte fram mellan aktivisterna, för det fanns personer bland dem som sade att islam var lösningen. De moderata och sekulära blev antingen mördade eller fängslade. Tilliten mellan människor försvann på grund av oenighet om hur pengarna skulle fördelas. Samtidigt avtog demonstrationerna på grund av de ihållande bombangreppen och på grund av att regimen blockerade vägarna till Barzeh med vägspärrar. Senare upphörde de helt. Människorna levde under bombardemang och husen förstördes. De var inte djupt religiösa, men de teg. Jag utsattes för hot eftersom jag var motståndare till Nusrafronten. Celler tillhöriga Fronten skapades. De agiterade bland folk och sade att religionen var grunden och räddningen. De delade ut pengar i det fördolda och spred vad de ville. Men vi kvinnor var emot det här. Vår röst var dock svag.

      Under belägringen föll bomberna över oss som regn. Revolutionen hade blivit till krig och situationen till ett helvete. Vi kunde inte ta oss ut för angreppen pågick utan uppehåll och en mängd vägspärrar fanns utplacerade. Fram till dess hade jag varit samlad. Men den stränga belägringen, hungern och bombardemangen, att se all denna död, det tärde på min styrka och mitt mod. Vanliga människor och de fattiga blev kvar instängda och jag och min man stannade med dem. De gjorde mig till en av dem och gav mig nya exempel på medmänsklighet. En stridsvagn 182 stod utanför vårt hem med pipan riktad mot oss. Men jag var aldrig rädd när jag var tillsammans med folk. Jag kände världens kärlek strömma till mig. En dag gick vår granne ut för att vattna blommorna. Stridsvagnen sköt mot henne och hennes huvud skiljdes från kroppen. Delarna blev liggande var för sig. Vi var så till den grad kringrända att vi inte kunde sticka ut huvudet genom fönstret.

      Efter en månads belägring försvann Fria armén, vilket sammanföll med Nusrafrontens uppdykande. Vi hade vänner inom Fria armén som bara var borta. Vi försökte ta oss ur belägringen men misslyckades. Tre krypskyttar omgav vårt hus. Regimen placerade ut krypskyttar överallt. Vi kunde inte ens gå ut med soporna. Jag bakade hemma i en stekpanna. Våra vattentankar sprängdes och källaren fylldes av vatten. Alla livsmedel vi hade lagrat förstördes. Vi var hungriga och hade inte längre något bröd, inte ens mjöl. 

      Grannarna som jag levde tillsammans med under belägring och bombattacker är orsaken till att jag fortfarande är vid liv. Jag uppfattar mig själv som intellektuell och öppen och dem som traditionella och djupt religiösa, men under en revolution, under belägring och krig visar det sig vem en person egentligen är. Jag lärde mig av dem och de av mig. Vi stod upp för varandra, de accepterade mig och jag dem och de lyssnade på vad jag hade att säga. Av dem lärde jag mig vad samarbete för livet innebär. Från dem fick jag absolut kärlek i början av revolutionen och när vi stod tillsammans inför döden älskade vi varandra och oroade oss för varandra som en familj. Jag grät i min grannes famn och hon i min. Medan granaterna föll över oss gav vi varandra det vi ägde och den ena lämnade inte den andra, som om vi delade samma hjärta. En för alla, alla för en, trots hunger och törst. Föreställningen om synd försvann under det dagliga livet med döden, traditionens och vanans makt bröts. Vi var människor som hjälptes åt att hålla ut inför döden och glömde alla spår av hat! Jag minns fortfarande hur vår troende granne omfamnade mig, han som tidigare inte velat skaka min hand. Han tryckte mig mot sitt bröst när han sade adjö till mig. Under den tiden kände vi hela tiden att döden kunde komma i vilket ögonblick som helst och att koppen kaffe vi drack kunde bli den sista, att vi såg varann i ögonen för sista gången. Men vi överlevde och livet gick vidare! De värderingar och den moral jag såg hos dessa människor har betytt mycket för mig.

      Tanken på att begå förräderi och ge mig av plågade mig och jag ville inte göra det. Jag ville stanna i mitt hem tillsammans med mitt folk och hålla ut med dem. Vi stålsatte oss mot belägringen, gjorde det omöjliga för att stanna, för att inte överge våra hem och för att inte svika varandra. Det handlade om runt femtio hus. Varje morgon upptäckte vi att någon familj försvunnit. De gav sig av trots vår överenskommelse. De skämdes för att tala öppet om rädslan, men situationen blev värre och värre. Jag klandrar ingen, för jag tänkte också på att ge mig av.

      Tillsammans med oss fanns några kvinnliga aktivister som arbetade under bombangrepp och belägring med att ta hand om de skadade. De gick också ut till de gröna områdena med mat till de frivilliga som var omringade där. Modigast var en flicka i tjugoårsåldern som gick ned i flodfåran för att nå dem. Hon riskerade livet för att komma med livsmedel till barnen och för att folk skulle kunna äta. När en granat slog ned nära huset intill vårt och en familj dödades samlade samma flicka ihop familjemedlemmarnas avslitna lemmar. Vi såg söndertrasade kroppsdelar utspridda överallt. Vi förstod aldrig varför regimen gjorde detta! De som angrep oss var söner av vårt land. De sade att invånarna i vårt område var terrorister och att jag var en av dem. Men det var inte så förrän Nusrafronten dök upp som fallen från himlen. För oss kvinnor förändrades livet efter Frontens ankomst. Vi deltog mycket aktivt i demonstrationerna fram till hösten 2012. Med de militantas ankomst slutade vi.

      Vi genomlevde alla belägringens faser. Först, i början av hösten 2012, blev vi av med mat och nödvändiga varor eftersom Barzeh var stängt efter alla sammanstötningar och stridigheter. Fram till dess hade isoleringen pågått till och från. Den svåraste fasen och den verkliga belägringen pågick under februari och mars 2013, allvarligast under andra halvan av mars. Då placerade Nusrafronten ut krypskyttar mellan byggnaderna, liksom regimen hade gjort, och vi kunde inte längre gå ut från våra hus över huvud taget. Skott kom från alla riktningar. Vi hade ingen el, inget vatten, ingen mat och internet fanns bara hos den som kunde komma åt ström, men det var mycket svårt. De som bodde i husets övre våningar kom ned och stannade hos oss på bottenvåningarna. Vi skrattade och grät på samma gång, vi var glada att någon överlevt och grät för att någon annan dött. Vi delade den mat som fanns kvar i småbitar utan åtskillnad.

      En gång avfyrade de en vakuumbomb mot oss. Den grävde en djup grop i vår trädgård. Det kändes som en jordbävning. Marken runt mig skakade och jag hörde ingenting på ett dygn efteråt. Vi hörde inte nedslaget, för vakuumbomberna tar bort all luft, men i Damaskus och i förorterna hördes det. Vi greps av förvissning att vi aldrig skulle överleva utan dödas av en eller annan explosion. Glasskärvor föll ned över oss, heminredningen förstördes, vi begravdes under högar av bråte – men vi levde. På så sätt, efter varje ny explosion, grävde vi oss fram under det som rasat ned och vi levde. Än i denna stund kan jag inte fatta att jag lever!

      Under de sista dagarna blev vi utan bröd och lagade det som fanns kvar av ris och bulgur. Vi var avklarnade och vänliga för vi var nära döden, tänkte inte längre på någonting. Alla kände detsamma, vi skrattade och grät inför varandra som om vi var varandras spegelbilder. Vi hade en vattendunk i källaren som vi delade med grannen. Vi drack i ransoner. Allt var slut. Vi försökte ta oss ut för vi var på väg att dö av törst och hunger. Vaktposterna vid regimens vägspärr vägrade släppa ut oss när vi försökte lämna Barzeh. Regimens trupper tillät det inte, de sade att vi stod på terroristernas sida. 

      Jag vände tillbaka med min man och vi beslöt att dö tillsammans. Vi var uthungrade, hade inte sovit på flera dygn. Vi hade inte ens kunnat gå ut med soporna och stanken var mördande. Vår granne mitt emot gick ut för att slänga soporna och dog av en kula från en krypskytt. Möss och insekter spreds runt oss. Till sist kom enheter från säkerhetsstyrkorna till oss och sade att det rådde vapenvila och att vi måste ut, för regimen skulle tömma Barzeh på civila. Vi gav oss av snabbt. Jag hade en liten väska som jag förberett för ett sådant här tillfälle. Där fanns alla mina officiella dokument. Jag lämnade mitt hem som det  var och gav mig hastigt av under kulregn, trots att vapenvila var utlyst. Vi var tjugo civila, de sista som lämnade Barzeh. De visiterade oss noga innan de släppte ut oss.

      Hundra meter efter vägspärren vi passerat försvann livet. Våra ansikten var täckta av damm, vi var smutsiga och jag grät. Alla mina grannar gick längs gatan. Bara att vända mig om och se på platsen vi lämnat gjorde mig svimfärdig. Medan vi gav oss av lade jag märke till att Fria armén inte var närvarande. Där fanns bara skäggiga extremister i långa kläder som såg afghanska ut . Jag visste att de tillhörde Nusrafronten. Jag mötte dem ansikte mot ansikte den 21 mars 2013.

      Vi hade arbetat hårt för att revolutionen skulle lyckas, men våra ansträngningar gick om intet. När belägringen började startade vi små inkomstgenererande projekt för kvinnor så att de skulle kunna försörja sig. Kvinnorna i Barzeh var starka, arbetade som män. De öppnade butiker, undervisade i skolorna och drev förskolor. Det arbete som var svårast för dem var det på fältsjukhusen. Av dem lärde jag mig styrka och rättframhet. De visste inte mycket om kvinnors rättigheter, men tillsammans med dem ordnade jag träffar för att göra dem mer medvetna. De befann sig på olika stadier när det gällde medvetenhet, vilket är naturligt i det syriska samhället. Men det rådde enighet bland kvinnorna om att vägra ta till vapen.

      Efter att jag lämnat Barzeh sökte jag asyl i Frankrike och bor nu i Paris. Men jag befinner mig fortfarande där, i mitt hem i Barzeh. Jag är inte här i Paris.

  • Energi

  • Intro

ANNONS