2 augusti

Nyhetsmagasinet Syre

fredag, 2 augusti 2019

Innehåll


  • Radar

  • Zoom

    • Del 18: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 18 är Zinas berättelse.
    • Zoom

      Del 18: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 18 är Zinas berättelse.

      Jag heter Zina Arhaim och är trettiotvå år. När revolutionen bröt ut var jag i London, där jag studerade. Jag blev överlycklig över demonstrationen i Hariqakvarteren i Damaskus. Jag drömde om ett demokratiskt Syrien och säkerhetstjänstens olika sektioner hade förhört mig flera gånger på grund av mitt journalistiska arbete före revolutionen. Jag skrev artiklar om den undervisning vi fått från det att vi var små och om rädslan som härstammar från att övervakningen i våra samhällen har blivit en del av våra medvetanden.

      Jag var aktiv på nätet och stödde aktivisterna på individuell basis. Tillsammans med Razan Zeitouni och en annan kvinna startade jag de lokala koordineringsorganens mediekontor. Vi arbetade sexton timmar om dagen på nätet. Vi samlade nyheter från revolutionärerna, redigerade dem och översatte. Under pseudonym spred jag nyheterna till världens alla hörn. Detta var i början av april 2011. I augusti samma år bestämde jag mig för att återvända till Damaskus och där upplevde jag de lyckliga dagarna i början av revolutionen. Det var så stort att jag brukade gråta i demonstrationerna. Jag kunde inte tro att vi ropade »Islam och kristendom, alla vill ha frihet«.

      Under sommaren 2011 begav jag mig från Damaskus till Aleppo och Idlib och deltog i demonstrationerna mot Assadregimen. Vid den tiden såg jag ingen skottlossning. I Idlib bar jag niqab för jag kommer därifrån. Alla kände mig och mina släktingar i al-Shabiha. Kvinnorna gick ut och demonstrerade och de bar också alla niqab.

      Jag tog mig till stadsdelen Salah al-Din i Aleppo och till Idlibs landsbygd och såg för första gången brinnande bilar. Jag bestämde mig för att stanna i Idlibdistriktet, där jag var född och uppvuxen och där jag måste göra motstånd. Jag ville bara leva där och jag bodde med familjen till en stupad från Maarrat Misrin. Jag deltog i demonstrationerna, arbetade med fotografering och hjälpte revolutionärerna som sysslade med medier att skriva journalistiska reportage. Senare började jag fotografera och göra intervjuer med ledarna för Fria armén och Ahrar al-Sham.

      Jag skrev en artikel om oppositionsstyrkorna och om regimens och revolutionens olika miliser. Det var år 2012. Efteråt utsattes jag för angrepp från revolutionssidan som anklagade mig för att vara spion och förrädare därför att jag träffade olika sidor. Jag förstod inte vari mitt förräderi bestod eftersom jag var en av dem. Jag spred verkligen sanningen och fotograferade dem i den verklighet de levde i. Revolutionärernas inställning innebar att bara tanken på samtal med någon part utanför ramen för revolutionen var förbjuden! Det chockade mig. Jag blev tvungen att ta mig till Turkiet för en tid, för mitt liv var i fara.

      Därefter beslutade jag mig för att inte ge upp utan förklara min ståndpunkt för motståndsstyrkorna. Jag diskuterade med en av ledarna för Fria armén och ville utmana beslutet, trots faran, och lösa saken så att jag kunde leva i mitt land. Jag ville veta vem som traktade efter mitt blod. Om jag lämnade saken ouppklarad skulle jag fortsätta att vara rädd och aldrig någonsin våga återvända. Jag vände mig till Fria arméns styrkor, bestämde mig för konfrontation och gav mig av mot Binnish*, där jag anklagats för förräderi. Jag träffade medlemmar i koordineringsorganet och krävde att få träffa deras medieansvariga. Jag presenterade min artikel och min åsikt att jag

      inte hade gjort något fel. Jag kom tillsammans med dem jag hade intervjuat och de sade att de gått med på att lämna information och att det inte var något misstag av mig. Efter långa förhandlingar med de medieansvariga tillät de mig att stanna.

      År 2012 hände något smärtsamt som gjorde mig mycket ledsen. De båda byarna al-Fuah och Kafriya, mitt i Idlibprovinsen, hade gemensamma intressen och sociala kontakter med de omgivande byarna. De var shiitiska medan resten var sunnitiska. Jag är född i en sunnitisk familj och kände en av invånarna i al-Fuah. Han var shiit, stödde revolutionen och deltog i demonstrationerna tillsammans med Binnishs invånare. Men när han blev tvungen att lämna Syrien för att han var shiit vägrade revolutionsgrupperna att hjälpa honom. Han var förföljd av alla parter! Jag såg hur stor skada sekterismen förorsakade och ville arbeta med att bygga relationer mellan parterna och skapa mänskliga band. Jag var fast besluten att ta itu med detta, för jag såg att det var mycket viktigt. Det var också en del av den föreställning om Syrien som jag bar på och en del av drivkraften för att arbeta för en fredlig framtid för mitt land. Jag filmade i al-Fuah och i Binnish. Det inträffade många kidnappningsfall mellan parterna. Al-Fuahs kvinnor kunde passera vägspärrarna medan männen stoppades.

      Så var det fram till 2013. Därefter bröts kommunikationerna slutgiltigt och ingen kom längre ut från al-Fuah. Jag var där, på båda platserna, och filmade allt som hände. Jag kontaktade milisledarna i al-Fuah genom regimen, sade att jag arbetade med ett teveinslag och att jag ville dokumentera folks vedermödor på film. Jag ville bara visa den humanitära sidan, vanligt folks lidanden, och jag fick tillstånd. Naturligtvis avvisades detta av revolutionssidan, men jag gjorde det jag tyckte var rätt och medmänskligt.

      Jag kom in i al-Fuah tillsammans med journalistteamet och mötte olika milisgrupper med anknytning till regimen. En av miliserna anklagade ledaren som gett oss tillstånd för att vara kollaboratör och sköt på oss. Gruppen anklagade oss för att vara spioner och höll kvar oss i tjugofyra timmar. Vi förhandlade med dem för de ville fängsla oss medan milisledaren Abu Abdu, som tillåtit oss att komma in, krävde att vi genast skulle släppas. Han sade att jag var en landets dotter, från Idlibs landsbygd, att jag var syriska och måste skyddas. Milisledaren som ville fängsla mig tillhörde partimilisen Nationella Syrien. Det beslutades att en helikopter skulle komma från Damaskus och hämta teamet medan Abu Abdu skulle eskortera mig till vägspärren som skiljde al-Fuah från resten av byarna, så att jag skulle kunna ge mig av på morgonen. Al-Fuah och Kafriya var isolerade från Idlibs landsbygd.

      På kvällen kom en man och informerade mig om att andra miliser befann sig utanför huset och ville döda mig. Jag tittade ut genom fönstret och såg att huset verkligen var omringat av militärer. Jag hade inget annat val än att smita. Vi tog oss ut genom bakdörren och förflyttade oss under natten från hus till hus. På morgonen tog jag mig i bil tillsammans med en annan befälhavare, som hette Abu Ali, till vägspärren. Han sade att beväpnade banditer skulle skjuta mot oss och han syftade på revolutionärerna. Jag befann mig i en besvärlig situation och kände mig djupt förtvivlad över den rådande splittringen i Syrien. Fram till nyligen hade invånarna i byarna al-Fuah och Kafriya bara varit syrier och våra grannar. Abu Abdu och Abu Ali räddade mitt liv trots att de båda var shiiter, stödde regimen och antogs vara fiender. Vi misslyckades med att ta oss ut och jag stannade ytterligare en dag i al-Fuah tills vi lyckades morgonen efter.

      Paradoxen var att när jag berättade om händelsen i detalj för min vän sade han att han var knuten till den grupp vars medlemmar Abu Ali beskrivit som banditer och att han hade kunnat döda mig i bilen. Gruppen hade planerat att spränga Abu Alis bil med en bomb, men elen bröts i Binnish. Min vän hade verkligen sett vår bil, men inte utlöst sprängladdningen.

      Även revolutionärerna anklagade mig därefter för att vara agent, men för regimen.

      Jag fortsatte arbeta i de områden som regimen lämnat och jag, liksom många andra, var obeslöjad. Vi ägnade oss åt olika slags hjälparbete och ordnade workshoppar inom teater och media fram till slutet av 2013. Därefter började jag bära slöja, när det blev förbjudet för kvinnor att gå ut utan. År 2015 började jag bära lång kappa och 2016 lämnade jag Syrien för gott.

      Fram till 2016 arbetade jag tillsammans med Institutet för krigs- och fredsjournalistik* med projekt för de civila aktivisterna. Min roll var att stötta dem som sysslade med information i medieprojekt. Uppgiften omfattade institutioner, nätverk och även de civila rådsförsamlingarna. Jag hjälpte de lokala råden med deras mediekontor och när Nusrafronten dök upp och de civila aktivisterna råkade i fara hjälpte vi dem. I det syftet åkte jag till Raqqa år 2013 för att granska situationen för aktivisterna som behövde stöd i arbetet på fältet. Vid den tiden gick jag obeslöjad inför Islamiska statens medlemmar i Raqqa. Jag såg kyrkan som de förstörde under samma period som de kidnappade Fader Paolo** (* Institutet för krigs- och fredsjournalistik grundades år 1993 och sysslar enligt hemsidan med att presentera rapporter och bygga institutioner. Arbetet omfattar att etablera oberoende lokala medier, träna lokala reportrar, redaktörer och producenter och ge dem specialiserade baskunskaper samt att stödja djuplodande och seriös journalistik om mänskliga rättigheter.. Jag flydde från Raqqa och har inte återvänt sedan den dagen.

      År 2013 åkte jag till Aleppo för att träna unga revolutionärer att göra reportage för medierna och upptäckte att där inte fanns några kvinnliga reportrar. Jag sökte efter kvinnor för att engagera dem i arbetet. I allmänhet var det förbjudet  att blanda kvinnor och män. Jag är dotter av ett konservativt samhälle så det var inte underligt för mig, men med styrkorna hade det blivit tvingande lag. Därefter begav jag mig till Idlibdistriktet och höll övningar i ett av kvinnocentren och letade igen efter flickor som ville skriva. Vi hade två kvinnor i Syriens inland som skrev tillsammans med oss och levde på sitt skrivande. Nu finns sju som skriver från landsbygden, en är i tjugofemårsåldern och har fem barn. Hon skriver under pseudonym om hur våldet i hemmen har ökat i samhället efter kriget. Ingen av kvinnorna skriver under eget namn. Deras män är nöjda för att arbetet sker i hemlighet och för att kvinnorna tjänar pengar och bidrar till familjens försörjning.

      Jag var aktiv i Idlibprovinsen fram till år 2014 när Islamiska staten drabbade samman med andra fraktioner. Då lämnade jag området och flyttade till Aleppo, där jag stannade. Till Idlibs landsbygd reste jag bara på kortare turer.

      I Aleppo startade jag ett studiecenter. Tanken var att skapa ett internet- och datorcenter med kurser i engelska och franska för kvinnor. Det fanns inget sådant eftersom kvinnorna inte tilläts blanda sig med männen. Men regimen intog området och stängde centret.

      Jag höll på med det arbetet tills jag blev med barn. När jag var i tredje månaden reste jag mycket och bestämde mig för att föda min dotter utanför Syrien och sedan återvända till Aleppo, där min man var kvar. Men Nusrafronten anklagade mig för förräderi och agentverksamhet och bestämde sig för att döda mig.Jag har gjort livet svårt för mig. Jag studerade journalistik och översättning och fick efter stor möda ett stipendium för att ta en magisterexamen i London. Jag skapade en särskild blogg där jag publicerade artiklar. Jag ville göra något annorlunda och behålla min medmänsklighet. Jag var emot Assadregimen, men jag ansåg att regimens dödade soldater också var offer och jag stödde inte den våldsamma sekteristiska motretoriken från revolutionssidan.

      Jag försökte dokumentera den kvinnliga erfarenheten i fem kortfilmer. De handlade om kvinnliga revolutionärer som kämpade på många fronter, mot regimen, mot samhället, religionen, gamla seder och bruk samt de väpnade extremistiska motståndsgrupperna och Islamiska staten.

      Nu känner jag mig som drogad. Jag känner ingen glädje, ingen sorg och jag känner inte längre någon kärlek till någonting. Jag uppfostrar min dotter av plikt och ansvarskänsla. Jag är utmattad av alla revolutionens nederlag, av allt våld vi utsatts för och massakrerna som Assad har begått. Det känns som om jag inte ens har börjat sörja våra förluster som inte ledde till någonting. Vi skadade folket när vi gick ut på gatorna och demonstrerade. Det känns som om jag bidrog till förstörelsen. Jag vet att jag inte är ansvarig för det men jag betraktar mig själv som ansvarig.

      De islamistiska styrkorna berövade oss vår frihet. År 2013 bar jag ett plakat i Kafr Nabl med texten: »Frihet åt min vän Aktham Abu al-Hasan och min vän Muhammad Nour från Islamiska statens fängelser.« De var civila aktivister som kidnappats av Islamiska staten. Ahrar al-Sham tog mitt pass när jag passerade Bab al-Hawa och en av vaktposterna sade till mig: »Fin skylt du höll upp,« Det var ett dåligt förtäckt hot. Jag var obeslöjad och sade till honom: »Vill du att vi ska kämpa för dig?« Han var upprörd för att jag var obeslöjad och utan mahram. Jag uppfann släktingar och maharim på varje ställe, för det var inte tillåtet för kvinnor att resa ensamma.

      Jag kände panik inför den katastrof vi befann oss i. Det sorgliga med det hela var inte det internationella sveket, den religiösa splittringen, förstörelsen av landet eller att al-Assad var kvar. Det sorgliga var hatet, avskyn och fientligheten som uppstått mellan människor, fiendskapen som uppkom av de mest triviala orsaker. Antagonismen och hatet mellan människor var det största misslyckandet, enligt mig. Nya former av våld och repression uppstod och nya exploaterade klasser. Jag ägnade mig mycket åt självrannsakan. Vi var emot den brutala regimen och hamnade i stället i en våldsam, religiös diktatur. Islamisterna och shariaorganen, som inrättades i de områden islamisterna tog över, övervakade vartenda ord vi sade. De berövade oss luft att andas och tryckte ned oss helt. Al-Assad förtryckte oss politiskt och de socialt och politiskt. Islamisternas repression var mer våldsam mot oss kvinnor.

      En gång bar jag ett plakat med ett uttalande där jag deklarerade solidaritet med offren för Charlie Hebdo-attacken i Paris. Jag anklagades för att vara otrogen därför att jag kände sympati för de franska offren och utsattes för en säkerhetsutredning av al-Hisba som tillhörde styrkorna. Jag flyttades runt mellan flera olika islamiska säkerhetssektioner tillhörande de olika fraktionerna. De förhörde min man trots att jag bar khamar*. Vi den tiden höll jag på med journalistisk utbildning av flickor, och till och med flera kvinnor tog ställning mot mig för att jag burit plakatet. En av dem sade till mig: »För Guds sändebuds skull kommer jag hädanefter inte att samarbeta med dig.« Hon informerade mig om att hon sett en bild på mig där jag försvarade de som förolämpade islam och hon bröt sedan helt och tvärt med mig. Jag lade fram mitt vittnesmål för shariaorganets specialdomstol och legitimerade det jag gjort med att jag ville dra världens uppmärksamhet till oss. Jag ville till varje pris att förhören med min man skulle upphöra och jag ville inte bli fördriven från mitt land av islamisterna och tvingas sluta med mitt arbete och mina aktiviteter. Allt detta var bara för att jag sympatiserade med offren för Charlie Hebdo-attacken!

      Jag lämnade Syrien mot min vilja och bor nu i Turkiet. Vi förlorade. Våra krav på frihet och värdighet slutade i slaveri och förnedring. Jag följer mina vänners öden och önskar att de ska komma levande ur de bombade och belägrade områdena. Jag föreställer mig att slutet kommer att innebära slutet för oss alla. Vår dröm är över. Och allt har fallit.

      Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 7:https://tidningensyre.se/2019/8-juli/del-7-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 8: https://tidningensyre.se/2019/10-juli/del-8-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 9: https://tidningensyre.se/2019/12-juli/del-9-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 10: https://tidningensyre.se/2019/15-juli/del-10-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 11: https://tidningensyre.se/2019/17-juli/del-11-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 12: https://tidningensyre.se/2019/19-juli/del-12-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 13: https://tidningensyre.se/2019/22-juli/del-13-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 14: https://tidningensyre.se/2019/24-juli/del-14-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 15: https://tidningensyre.se/2019/26-juli/del-15-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 16: https://tidningensyre.se/2019/29-juli/del-16-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 17: https://tidningensyre.se/2019/31-juli/del-17-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/

  • Energi

  • Krönika