31 juli

Nyhetsmagasinet Syre

onsdag, 31 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 17: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 17 är Hazams berättelse.
    • Zoom

      Del 17: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 17 är Hazams berättelse.

      Jag heter Hazam Adi och är sjuttiosju år. När revolutionen bröt ut bodde jag i Homs och drev en skola i Hama och reste fram och tillbaka mellan städerna varje dag. Min man engagerade sig politiskt i revolutionen och jag var förundrad över hur folk tog del i den. Jag hade inte väntat mig att en folklig proteströrelse på den nivån skulle utlösas i Syrien, särskilt inte som regimens repressiva struktur gjorde varje politisk händelse till något mycket skrämmande.

      I Homs, i stadsdelen al-Dablan, gick kvinnorna ut i en egen demonstration i maj 2011 sedan säkerhetstjänsten dödat demonstranter. Demonstrationen samlade syriskor från alla olika religiösa inriktningar. Många försvann senare och deltog inte längre. Social press och brist på säkerhet hindrade minoriteterna från att delta. En kvinna från det lojala Akramaområdet, där majoriteten var alawiter, deltog i demonstrationerna tillsammans med sina döttrar, men försvann senare. Hon berättade för mig att al-Shabiha hade hotat kidnappa hennes flickor. Jag minns att invånarna i stadsdelen Homs Hameediye, som till största delen var kristna, stod på balkongerna och kastade ris och sötsaker på de fredliga demonstrationerna när de passerade.

      Vanor och traditioner ändrades med proteströrelsen. En konservativ kvinna som bodde i ett kvarter nära oss och vars man var bortrest, tog emot dussintals unga män på flykt undan säkerhetstjänsten. Hon gömde dem i sitt hem över natten, helt i strid med det socialt acceptabla. När grannarna fick veta det sade hon till dem: »Jag är inte rädd för någon. De är mina bröder allihop och jag bryr mig inte om deras ideologi eller tro. Jag fruktar inte någon för det jag har gjort!« De hyllade henne och gav mat till männen på flykt.

      Under revolutionens första månader blandade sig unga män i lösskägg med demonstranterna och blev fotograferade. Bilderna spreds sedan med påståenden om att männen var demonstranter. Men vi, jag och min man, såg vad som hände och vi visste att demonstranterna var många i Homs och att de inte var extremister. Samma sak hände i Hama. Jag blev vittne till det, för jag förflyttade mig mellan städerna.

      Min största rädsla var att demonstrationerna skulle bli sekteristiska. En av aktivisterna sade till mig: »Vi anstränger oss till det yttersta för att förklara för de alawitiska byarna att vi inte har några problem med alawiter. Det här är demonstrationer mot al-Assad och inte mot dem.« Det var ett av budskapen som upprepades under maj 2011 när studenterna från de alawitiska byarna ville komma till staden för att genomföra sina examensprov. De bad att provlokaler skulle öppnas i byarna av rädsla för demonstranterna. Dessa sände då meddelanden till de alawitiska byäldste, ordnade bussar och besökte byarna för att träffa invånarna och förklara att staden var öppen för dem, att de alla var söner av samma land. Och när studenterna kom från byarna mötte demonstranterna dem med blommor och bildade en skyddskedja för att de skulle känna sig trygga. Min väninna stödde revolutionen i början och hon var alawit. Senare förändrades saken. Hon sade att sunniterna sprängde gasledningarna till deras kvarter. Men sanningen var att säkerhetsapparaten iscensatte incidenter mellan sunniter och alawiter och väckte monstret som hållit sig gömt genom repression.

      I Homs deltog jag i Sittstrejken på Klocktorget den 18 april 2011. Det blev en enorm manifestation som liknande Maidanprotesterna på Tahrirtorget i Kairo organisationsmässigt. De små handlarna försåg demonstranterna med mat, dryck och tält. Den första dagen var de ett fåtal. Andra dagen blev de fler och politiska diskussioner började mellan vanligt folk, som var påverkade av religiösa shejker, och intellektuella demokratiivrare, vars unga deltog i protesten. Min man var en av deltagarna. Aktivisterna framförde en slogan: »Religionen tillhör Gud medan hemlandet tillhör alla.« Shejkerna sade ingenting. Demokrativågen som utlöste demonstrationerna var starkare än de. När regimen avlägsnade demokratiivrarna genom gripanden, mord och exil visade de religiösa shejkerna sitt rätta ansikte och de hade sin del i att ödelägga revolutionen.

      Vid Klockmassakern befann jag mig i mitt hem nära Klocktorget medan min man deltog i protesten. Jag hörde maskingevärseld och kanonskott klockan två på natten. Deltagarna i protesten var fredliga och helt obeväpnade. Ljudet var skrämmande, som om jag befann mig vid fronten. Ett stort antal män från säkerhetstjänsten och armén stormade Klocktorget med stridsvagnar medan jag stod på taket och såg på. Jag såg dem öppna eld med maskingevär mot demonstranter som sov i tälten vid Klockan, efter att ha beslutat att inte lämna platsen. Det var omkring 2 500 aktivister. Säkerhetstjänsten hade skickat en shejk med inflytande och högt anseende bland folk för att varna dem att säkerhetsapparaten skulle angripa dem med skarp ammunition om de inte upplöste protesten. Aktivisterna diskuterade saken och beslutade sig för att stanna. Därefter haglade kulorna över dem! Jag blev rädd och gömde mig, för krypskyttar var utspridda på taken runt omkring och de dödade till och med dem som bevittnade massakern, liksom de aktivister som försökte fly. Jag såg med egna ögon hur demonstranterna hoppade undan för kulorna och angreppen. Jag väntade mig att min man blivit dödad, men de unga hade smugglat ut honom genom gränderna och förde honom till vårt hem. Vaktposterna vid vägspärren i början av gatan stoppade honom, men eftersom han var gammal misstänkte de honom inte. Efter tio minuter utbröt totalt kaos. Säkerhetstjänstens folk, överhängda med vapen, stormade vårt hem sedan de fått veta att min man deltagit. Men han hade hoppat över till grannens tak och flytt medan jag tog skydd på marken.

      Efter den händelsen blev min mans aktiviteter underjordiska. Han berättade att de dödat många människor inför hans ögon, fler än 275. Händelsen blev kallad Klockmassakern.

      Därefter blev mitt hem till en samlingsplats för politiska möten. Aktivisterna kom för att diskutera och rådgöra om det som hände. De ville veta mer om Syriens politiska historia. Det var de som grundade Homs koordineringsorgan och som kom att dödas av regimens kulor eller fängslas. De som överlevde flydde. De här aktivisterna var intellektuella fredliga universitetsstudenter. De trodde att om folk anslöt sig till deras rörelse så betydde det att det fanns hopp om att regimen skulle falla. Men deras kamrater dog varje dag, av skott från krypskyttar eller kulor från säkerhetsapparaten. Den planterade informatörer bland demonstranterna som fotograferade ledarna för den fredliga rörelsen, meddelade de andra enheterna och dessa sköt ledarna direkt i huvudet, den ena efter den andra. Samma sak hände med ambulansförarna och läkarna som försökte rädda folk.

      I våra diskussioner hävdade jag att regimens enda trumfkort var att driva revolutionen till militarisering, för revolutionärerna skulle aldrig kunna mäta sig med den militärt. De unga revolutionärerna trodde inte att det internationella samfundet skulle tiga om de här massakrerna. Men vapnen var en fälla gillrad av regimen och de var verkligen beredda på den utvecklingen efter massakrerna.

      Grunden för våra diskussioner med de unga var att en sekteristisk reaktion till varje pris måste undvikas, särskilt sedan al-Shabiha från stadsdelarna Akrama och al-Zahra gått till attack mot sunnitiska kvarter och gripit flickor från konservativa och troende familjer och trakasserat dem. Sexuella trakasserier var en viktig orsak till att sekteristiska strider blossade upp och förvärrades. Sunnitiska unga började också kidnappa kvinnor från alawitiska områden och senare kidnappades kvinnor från båda sidor. Vidare började säkerhetstjänsten slå sönder handelsmännens butiker därför att de hjälpt demonstranterna. Även där spelade säkerhetsapparaten på de sekteristiska strängarna. En gång dödade de en välkänd kristen man, slängde liket i det kristna al-Hameediyeområdet och sade att det var demonstranterna som dödat honom.

      Hela Homs, från alla religioner och sekter, deltog i begravningen av den här mannen. Min man gick bland de första sörjande och skanderade: »Ett, ett, ett – Syriens folk är ett.« Min man och andra demokratiivrare motarbetade Assads försök att blanda in sekterism i revolutionen. Han blev gripen medan jag stannade i Homs till slutet av 2011 och arbetade med de unga aktivisterna för att eliminera sekterismen och motverka att revolutionärerna beväpnade sig. De sade uttryckligen till mig att frågan om sekterismen övergick deras förmåga. »Vi kommer aldrig att stillatigande kunna se på när vi dödas och våra kvinnor blir tagna«, sade de. Jag frågade dem: »Har ni flygplan? Har ni stridsvagnar?« De svarade: »Nej, vi har bara kalasjnikovar.« Jag sade: »Det finns alltså ingen styrkebalans. Regimen kommer att vinna och för omvärlden kommer det att se ut som en väpnad revolution, vilket inte gynnar era intressen.« De blev inte övertygade och tog till vapen. Regimen hade planerat för saken och fick rätt. Men projektet hade aldrig lyckats om det inte varit för att andra länder blandade sig i, dels de som stödde demonstranterna med vapen, dels de som stödde Assad. Vapeninköpen började efter Klockmassakern, eftersom regimen angrep stadsdelen utan uppehåll.

      Senare spred sig korruptionen i alla riktningar. Mutor och enorma summor betalades för att få fängslade frigivna. Jag var emot det och sade till revolutionärerna: »Ni korrumperar allt.« De ville bara få ut sina kvinnliga vänner som hade gripits. Säkerhetsapparaten gjorde fängslandena till en affärsverksamhet för att tjäna pengar.

      Jag besökte min man i fängelset och hörde om vad som hände där. Jag fortsatte också mötena med de unga aktivisterna och våra diskussioner. Samtidigt reste jag till Hama och genomförde samma aktiviteter där. Då var jag sjuttiotvå år gammal, men jag kände mig pånyttfödd.

      Jag befann mig i Hama under massakern Frihetens barn. Stadens invånare hade kommit överens med guvernören och säkerhetstjänstens män om att de skulle genomföra en demonstration. Säkerhetstjänsten förband sig att inte gå till attack mot den medan demonstranterna förband sig att inte angripa statliga byggnader och inte skandera slagord som krävde regimens fall utan bara reformer, som att upphäva undantagslagarna eller förändra artikel 8 i författningen. Varken Bashar eller Hafez al-Assads namn skulle nämnas. Den militära säkerhetstjänsten och guvernören gick med på villkoren och tillät demonstrationen och att enheter från polisen skulle ersätta säkerhetstjänsten under den.

      Folk lämnade sina kvarter, tog med sina barn klädda i fina högtidskläder och höll sig till slagord om reformer. Till villkoren hörde att demonstranterna skulle tillåtas städa torget sedan demonstrationen upplösts. Det var överenskommet att folk skulle komma från alla riktningar och samlas på Assitorget mitt i stadsdelen al-Marabet. Folk, särskilt barnen, hade med sig blommor och de gick först bland demonstranterna. Invånarna bad barnen ge blommor till poliserna. 

      Demonstranterna från al-Marabet hade nått fram till Khan Rustampalatset i utkanten av stadsdelen. De stannade och upprepade de överenskomna slagorden medan barnen gick fram för att ge blommor till poliserna. Då öppnades dörren till palatset och barnen besköts med maskingevär. Männen kastade sig framför barnen och blev dödade och skadade. De fördes till Huranisjukhuset, vars korridorgolv täcktes av blod. Folk började spola golvet för att få det rent. Armén ockuperade blodbanken och tog alla blodpåsar som fanns. Läkarna uppskattade antalet döda till 147, vilket senare steg till 200. De modiga kvinnor som deltog i demonstrationen bildade en mänsklig kedja och hindrade säkerhetstjänstens enheter från att ta sig in på sjukhuset. De kontaktade tevekanaler och berättade vad som hänt. Antalet kvinnor runt sjukhuset var stort, för säkerhetstjänsten ville göra slut på de skadade. Händelsen kom att kallas Massakern på Frihetens barn och inträffade den 3 juni 2011.

      Jag stannade i Hama en dag efter massakern och därefter återvände jag till Homs och fortsatte arbetet med demonstrationerna tillsammans med aktivisterna.

      Jag är ett barn av staden Hama, född i al-Marabet och uppvuxen i stadsdelen al-Mahatta. Jag har sett förändringarna i staden före Assadfamiljen och efter. Jag var sex år när fransmännen drog sig tillbaka från Syrien år 1946 och jag såg deras stridsvagnar lämna barackerna och försvinna mot Homs. De passerade utanför vårt hem med franska flaggan fladdrande på toppen. Jag och mina tre syskon stod utanför vårt hus och betraktade dem medan självständighetskämparna kastade ägg och tomater på fransmännen. Dagen därpå firade vi Evakueringsdagen.

      Jag bevittnade den första demonstrationen i Hama år 1948, då Hamaborna gick ut och protesterade mot höjda brödpriser. Bara ett fåtal kvinnor deltog. Männen ropade: »Gud är större. Det finns ingen gudom utom Gud« och demonstrationen gick i riktning mot Khan al-Rustampalatset, till byggnaden som tillhörde regeringen som hade ansvar för prishöjningarna. Demonstranterna bar på en kista, öppnade den och tog ut stenar som de kastade mot byggnaden.

      Jag utbildades i en flickskola i Hama. Min far var nationalist och stod upp mot turkarna. Min morfar var shejk Tawfiq al-Shariyazi, mufti inom rättsskolan shafii. Han var djupt och strängt troende till skillnad från min frisinnade pappa. Jag befann mig mitt emellan min pappas miljö av filosofiska, intellektuella och politiska diskussioner och mammas religiösa och islamiskt rättslärda omgivning. Mina syskon valde olika politiska inriktningar (en nationalist, en annan socialist och en tredje religiös). Vid den tiden upplevde Syrien stora politiska rörelser och reformrörelser. En del av Hamas befolkning var enkla socialister och den andra delen var feodalister. Men Muslimska brödraskapet förlorade i två val därför att de allierade sig med feodalisterna mitt under en kraftfull progressiv liberaliseringsvåg. 

      På 1950-talet började jag närma mig socialisterna. Jag var bara tolv år gammal då och hade inte rösträtt. Men jag hjälpte dem och jag var obeslöjad. Min religiöse bror försökte få mig att bära slöja, men min socialistiske bror ställde sig på min sida och satte sig upp mot honom. Jag bestämde mig för något som liknade en liten scarf att ha om huvudet. Pappa var religiös och strängt troende till en viss gräns, men han var inte för slöja. »Det finns ingen slöja inom tron, med det finns något vi kallar anvisningar om att skyla sig, vilket innebär en lätt sjal om huvudet«, sade han till oss. Efter min examen på universitetet år 1964 tog jag av även sjalen och återgick till att vara obeslöjad.

      Jag var aktiv i Arabiska kvinnoförbundet och genom organisationen medverkade jag i medborgerliga och politiska aktiviteter i Hama. Föreningarna där vi var medlemmar arbetade för att utplåna analfabetismen, särskilt på Hamas landsbygd. År 1952 startade de daghem för barn från tre månaders ålder för kvinnor som arbetade. Jag höll föredrag om kvinnors rättigheter och det uppstod kontroverser mellan oss och kvinnorna i Muslimska brödraskapet. Senare började kulturella klubbar spridas, som Ibn Khaldounklubben, samt idrottsklubbar, som al-Yaqtaklubben och kvinnor deltog i valaktiviteter och valkampanjer.

      Jag har älskat att sluka böcker sedan jag var liten. När pappa förlorade synen läste jag böcker och alla tidningar för honom. I allmänhet var det kvinnor från bourgeoisien och medelklassen som såg till att deras döttrar fick utbildning. Jag började på universitetet i Damaskus 1958–1959. Då fanns inget annat universitet i Syrien och det hade en avdelning i Aleppo för ingenjörsvetenskap. Jag bodde ensam i Damaskus, trots invändningar från mammas familj, eftersom det stred mot deras traditioner och vanor och var ovanligt. Men pappa stödde mig och jag levde självständigt.

      Jag stannade i Damaskus till 1964 och deltog i politiska studentaktiviteter. Vi kritiserade diktatorer som Abdel Hamid Sarraj och Gamal Abdel Nasser och gick ut i demonstrationer mot dem. Jag blev politisk aktivist. Vi ville ha ett demokratiskt Syrien och landet var redo för det. Flickor från kusten, från Damaskus, från alla arabiska länder, från Bahrain, Jordanien och Saudiarabien var med oss … Vi var patrioter och gav vår grupp namnet Studentfronten.

      Jag var borta från Hama till år 1967. Sedan jag tagit examen från universitetet arbetade jag som rektor för Al Faraa Al Shibaniyah-skolan i al-Hasakah. Jag kände väl till befolkningsstrukturen i al-Hasakahområdet med mångfalden av trossamfund och religioner: yazidier, västsyrianer, östsyrianer, syrianer som praktiserade tron som kopterna i Egypten, armenier, assyrier och kaldéer och alla kategorier av dessa speciella kyrkor. Andelen muslimer var femtio procent och andelen kristna femtio, ortodoxa och katoliker. Därtill kom kurderna. Efter en tid bestämde jag mig för att börja studera på jesuituniversitetet i Libanon, där jag tog en magisterexamen år 1965. Jag undervisade och reste varje vecka fram och tillbaka till Libanon.

      Min bildning växte i Libanon och jag lärde känna det libanesiska samhället. Jag träffade grupper som stod nära Musa al-Sadr och jag besökte Palestinska befrielseorganisationens kontor. Jag bodde i en byggnad som rymde ett av kontoren. Jag brukade gå till universitetsbiblioteket och läsa och där lärde jag känna många araber, särskilt palestinier. Jag kom i kontakt med stora vänstergrupper och shiitiska nationalistiska rörelser. Men det ska noteras att det vid den tiden aldrig var tal om sunni och shia som sekter i de shiitiska byar jag ofta besökte.

      Jag hade studerat på statens bekostnad och kunde bli utsedd att tjänstgöra i vilket område som helst, vilket var min smala lycka, för därigenom lärde jag mig förstå det syriska samhället bättre. Vidare hade jag studerat vid en kristen institution och fört samtal med Fader Afram Shahrestan. Min ambition var att fortsätta mina högre studier i Frankrike efter magisterexamen i Libanon, men den dåvarande syriske utbildningsministern vägrade ge mig utresetillstånd. Baathisterna slöt sig inom sig själva och såg på väst som en motståndare eller fiende. 

      Jag förflyttades till Masyaf och lärde känna ytterligare delar av det syriska samhället och dess utveckling. Jag träffade ismailitiska shejker och satt för jämnan och läste i en av shejkernas bibliotek. På det här sättet kom jag att oupphörligt fascineras av samhällets rika religiösa, etniska och nationella mångfald. Mitt främsta intresse var att arbeta politiskt och för demokrati. Början av 1960-talet var en period med våldsamma förändringar. När jag förflyttades för att arbeta som pedagog på Seminariet för landsbygdslärare i Hama kom jag att under många år jobba med utbildning och utveckling av kvinnor på landsbygden och där fick jag viktiga och rika tillfällen att sprida politisk medvetenhet.

      För mig är det en patriotisk handling att kommunicera med människor och diskutera med dem. År 1925 tillhörde min pappa revolutionärerna som motsatte sig den franska ockupationen och under 1920-talet var han den ende som förde samtal med de alawitiska shejkerna. Han brukade säga att de religiösa inriktningarna inte fick splittra oss och fortsatte dialogerna senare mellan de olika gruppernas shejker. Jag gjorde som min pappa, jag kommunicerade med alla.

      År 1961 skulle vi sätta upp en teaterföreställning av Shakespeare på engelska på universitetet och det var bestämt att Gamal Abdel Nasser skulle närvara. Vi förberedde oss för att ta tillfället i akt och kräva hans avgång. Men han kom inte. Vi ordnade dock en sittstrejk i protest mot honom och mot Abdel Hamid Sarraj i restaurangen i den gamla universitetsbyggnaden intill museet. Damaskus universitet hade tre våningar. På den översta fanns musikinstrument och den var avsatt för konstnärliga aktiviteter öppna för alla. Vi ordnade poesi-, litteratur- och musikkvällar. Universitetet var ett centrum för våra kulturella och politiska aktiviteter och vi var Baathister, socialister och Muslimska bröder. 

      Vid den här tiden startade Qubaisiatrörelsen sin verksamhet i Hama. Till en början samlade den ett fåtal kvinnor och engagerade de feodalistiska familjerna. Men efter angreppet på Hama år 1964 och nederlaget i juni 1967 bredde den ut sig. När jag kom tillbaka till Hama uppstod misstro mellan mig och rörelsens aktiva. Vi kom på kollisionskurs för att jag var emot feodalisterna som allierat sig med dem sedan deras vinster beslagtagits och de började använda religionen för att återta sin makt. Alliansen mellan feodalisterna i allmänhet och al-Qubaisiat var uppenbar.

      Al-Qubaisiats shejka hette Muazzez al-Azm. Rörelsens aktiviteter hade blivit mer omfattande, men deras inflytande var inte så stort vid den här tiden. De blev dock mäktiga efter händelserna i Hama som förändrade staden. Kärnan i händelserna var följande: sedan baathisternas militärkommitté hade tagit över makten såg Hamaborna att de sunnitiska officerarna uteslöts. Regeringen kallades Adas – vilket betydde alawiter, druser och ismailiter. Folk ville ha en federalistisk union med Egypten. En grupp officerare stödde den idén, men med begränsningar av Gamal Abdel Nassers absoluta makt. De ville att syrierna skulle få större utrymme att fritt styra sitt land. Dessa kom i konflikt med de sunnitiska officerarna och tvåhundra av dem avrättades i juli 1963, anklagade för att stå i förbund med Nasser och för att ha förberett en militärkupp. Händelsen fick Hamaborna att tro att det rörde sig om en konspiration mot den federationsvänliga, folkliga rörelsen som dominerades av sunniter. Det blev krig mellan de syriska officerarna mot bakgrund av relationerna med Nasser. Min farbror var ekonomiminister vid den tiden och avgick. 

      År 1964 började Muslimska brödraskapet mobilisera i staden. De sade att sunniterna var utsatta, allierade sig med de irakisknationalistiska baathisterna och deklarerade väpnat uppror. Jag tror att stadens religiösa orientering började i den stunden. De irakiska baathisterna spelade en roll i detta för där fanns ett militant inslag, förutom de gamla religiösa och sekteristiska. När det väpnade upproret bröt ut angrep baathisterna hela staden, särskilt moskéerna, och grep kvinnor. Jag befann mig då i Damaskus. Attacken mot Hama blev en del av det våld som senare kom till uttryck i stadens radikalisering, där al-Qubaisiat blev vanligare och tydligt växte i slutet av 1960-talet.

      Under den här tiden fokuserade vi i Studentfronten kampen i huvudstaden på att grunda Förenade studentrådet 1964. Jag träffade alla organisationer utan att tillhöra något parti. Vi i Studentfronten hade under unionen och separationen arbetat mot Nasser därför att han styrt unionen enväldigt. Vi verkade för en villkorad återförening. Förenade studentrådet genomförde sin första kongress efter upproret i Hama och angreppet på staden. Generellt förblev baathisterna hatiska mot staden och från och med den tiden blev den försummad. Jag minns att jag utsattes för hård diskriminering när jag bodde i Damaskus för att jag kom från Hama, trots att jag kämpade med baathisterna, om än i hemlighet.

      Efter juninederlaget 1967 bröt jag samman helt. Det var under mina magisterstudier i Libanon. Jag beslutade att lämna litteraturen och ägna mig helt åt kampen. Jag anslöt mig till Fatharörelsen som var aktiv i Hama och stannade där från 1967 till 1974. Jag blev medlem av Fathas revolutionsråd och var med på den första kongressen i Damaskus. Jag arbetade med informations- och hjälparbete och höll politiska föredrag i de palestinska flyktinglägren. Tillsammans med andra drev jag många projekt. Vårt arbete utsträckte sig också till Jordanien. Jag anslöt mig till palestinierna vid fronten och var med dem i skyttegravarna. Jag var inte beväpnad men stannade hos dem tills jag åkte till Amman. Jag gjorde detta i samarbete med Arabiska kvinnoförbundet i Hama i slutet av 60-talet, under Salah Djedids era. Han lämnade den palestinska motståndsrörelsen ifred. Salah Djedid var en mycket mer betydelsefull man än Hafez al-Assad och mer balanserad. Al-Assad var ingenting innan hans stjärna började stiga efter 1963 och han senare utsågs till försvarsminister, vilket han var under juninederlaget. Jag tror att Salah Djedids misstag var att han lämnade armén och övergick till att styra Baathpartiet. Han trodde att partiet skulle kunna stå upp mot militären.

      I Hama organiserade jag grupper av kvinnliga lärare som höll politiska möten. Under den tiden blev jag bekant med marxismen genom Elias Morqos, som jag blev nära vän med. Yasin al-Hafiz som skrev Baathpartiets första stadgar innan han senare övergav idén om enpartistaten kände jag väl. Jag lärde känna honom under mina många besök på Maktaba al-Haqiqa* som han grundade i Beirut och där jag levde i en fullständigt politisk atmosfär. Elias Morqos och Yasin al-Hafiz försåg mig med ett stort antal böcker som förändrade mitt politiska och intellektuella tänkande.

      Några månader före Hafez al-Assads militärkupp 1970 hölls fria val till lärarnas fackförbund i Dayr az-Zawr och Hama, utan att vare sig Baathpartiet eller armén lade sig i. Kandidaterna var nasserister, socialister, oberoende och Muslimska bröder. Jag kandiderade som oberoende och vann. Jag ville ha inflytande över undervisningen. Jag ansåg att utbildning var den viktigaste faktorn för att utveckla samhället. Jag ville avskärma den från Baathpartiets och arméns inflytande. Jag besökte ständigt skolor och jag var mycket populär. Det var därför jag vann valet överlägset. Det gällde segmentet för grundskollärarna. Valen var vid den tiden så transparenta och demokratiska att kvinnan som sprättade röstkuverten läste upp resultaten offentligt. Antalet röster räknades inför alla. Muslimska brödraskapet och baathisterna förlorade. Bara oberoende kandidater blev valda.

      Efter Hafez al-Assads makttillträde var jag helt inringad. Min inställning till militärkuppen var uppenbar, eftersom demokratifrågan var den som skiljde mig från dem. År 1965 blev jag erbjuden en plats i revolutionsrådets ledning men tackade nej, för jag ansåg att det som hänt 1963 var en militärkupp, inte en revolution. Efter juninederlaget fängslades politiker och aktivister som spritt ett uttalande där de krävde nationell enighet. De uppmanade regeringen att förena olika riktningar och bilda en ny nationell samlingsregering för att befria Syrien. Abdel Karim al-Jundi grep dem. Bland dem fanns Jamal al-Atasi och min farbror Abdel Karim Zuhur Adi som från fängelset skickade en varning till mig att sluta med mina aktiviteter, för Abdel Karim al-Jundi hotade honom med att han skulle göra mig illa. De gjorde det värsta tänkbara.

      I mina artiklar i tidningen al-Fada kritiserade jag deras sätt att hantera Palestinafrågan. Jag tillämpade en öppen tolkning av islam och kritiserade vårt reaktionära sätt att leva. Jag  var emot det formalistiska, tomma mediekriget och uppviglingen som spred hat utan att det kostade något. Jag försökte skapa en ny mediediskurs runt vad Israel kom med i striden med palestinierna. Reaktionerna var kraftiga på de föredrag jag höll om hur kampen skulle förstås.

      År 1970 föreläste jag på Hamas kulturcentrum under titeln »Hur tänker fienden?«. Syftet var att lyfta fram fiendens mediebild och de verkliga målen för det faktiska beteendet, samt att belysa skillnaden däremellan. Jag berörde också att vår reaktion borde inrikta sig på det och inte på ett krig för att befria vårt land. Jag sade att de intellektuella eliterna inte hade skapat sig någon helt genomtänkt föreställning om den arabisk-israeliska konflikten. Men det jag sade uppskattades inte av baathisterna. Vid den tiden bodde jag i mitt föräldrahem där manliga vänner besökte mig. Jag införde detta som något normalt i mina kretsar och fick starkt stöd av mamma.

      Jag visste att kvinnors politiska arbete inte togs på allvar av män så jag betraktade mig själv som en man och glömde att jag var kvinna. Jag var rädd för samhället och ville påverka det och därför måste jag glömma min kvinnlighet och gömma mig bakom den styrka som männen visade. Det gjorde jag även under mitt arbete med den palestinska motståndsrörelsen. Jag förnekade helt min könsidentitet och var övertygad om att det jag kämpade för inte skulle tas på allvar om jag inte gjorde det.

      Jag lämnade det palestinska motståndet 1974 sedan jag blivit oense med dess medlemmar politiskt och ideologiskt.

      Efter 1974 levde jag under social och politisk belägring, vilket var något nytt för mig. Det var också en del av den förändring vars drag började bli synliga i det sönderfallande syriska samhället.

      Dessförinnan, år 1972, hade det förenade kungadömet mellan Jordanien och Palestina utropats. Det var kung Hussein av Jordaniens projekt. Jag och de runt omkring mig beslutade att demonstrera mot det. Studenterna lämnade sina klassrum och knackade på de andra klassrumsdörrarna. Flickorna gick ut och bland dem fanns Rula al-Rikabi, kämpen Feisal al-Rikabis dotter. De kvinnliga studenterna ropade slagord mot projektet. Vi ville att den syriska regeringen skulle ta ställning mot det förenade kungadömet. Flickorna nådde al-Assitorget och guvernören krävde att de skulle utse en delegation som kunde redogöra för deras krav. Detta var den enda demonstrationen i Syrien mot projektet och den bestod enbart av kvinnor. Flickorna var stolta över vad de gjort när vi samlades hos mig efter demonstrationen. Hama var verkligen en stad som gjorde motstånd och ett centrum för den palestinska kampen trots att Hafez al-Assad, när han var försvarsminister, hade skickat ett inlindat hotfullt telegram till Fathaledarna i Hama att ge sig av från staden. Det var före militärkuppen och efter att han kommit till makten.

      Jag arbetade politiskt tillsammans med två grupper: en grupp kvinnliga studenter och en grupp kvinnliga lärare. Chefen för utbildningsdepartementet skickade mig ett brev och informerade om att han hade garanterat mig och lärarna jobb inom utbildningsväsendet i Kuwait och Förenade Arabemiraten och att vi måste åka dit. Det var ett bra tillfälle för lärarna att arbeta med högre lön. Mitt namn stod högst upp på listan över de lärare och aktivister som skulle sändas ut, men jag vägrade. »Varför gör ni så här?« frågade jag chefen för utbildningsdepartementet. »Vill ni tömma staden på demokratiska krafter?«

      Lärarna accepterade förslaget och reste medan jag stannade. Samtidigt förflyttades arton kvinnliga rektorer med socialliberala idéer från sina arbetsplatser i Hama och stängdes av av administrationen. De ersattes av kvinnliga shejker från al-Qubaisiat som var lärjungar till Muazzez al-Azm. Eftersom utbytet av rektorerna genomfördes efter flickornas demonstration blev det uppenbart för mig att islamisterna var på väg att ta över Hama och att staden höll på att tömmas på demokratiska krafter. Sedan jag vägrat resa till Kuwait förflyttades jag från min skola och anklagades för att ha dåligt inflytande på flickorna. Mina studenter var mellan sjutton och tjugotvå år gamla och gick på gymnasiet eller lärarseminariet. Utbildningsdirektoratet i Hama utfärdade ett beslut om att flytta mig till en förskola i ett område långt från mitt hem där bakåtsträvande traditioner rådde.

      Hafez al-Assad konsoliderade sin makt mellan åren 1974 och 1975, räckte ut handen till samhällets djupt religiösa, samtidigt som han begränsade rollen för oss progressiva och demokrater.

      Jag gifte mig år 1974. Jag hade förlorat alla möjligheter att vara aktiv, var frustrerad och kände att jag var tillbaka på nollpunkten, att all vår kamp hade gått spårlöst förbi. Jag hindrades till och med från att publicera mina artiklar i al-Fada i Hama trots att ämnena jag tog upp var kvinnligt politiskt deltagande i staden och de kvinnoorganisationer som utvecklades i Hama under 1950- och 1960-talen.

      Jag lämnade Hama 1978 sedan vår rörelse och vi demokratiivrare kringränts från alla håll. Jag tror att al-Assad med sin intelligens insåg att den religiösa kursen var mindre farlig för honom än den demokratiska. Det fattades aldrig något formellt beslut att stoppa mina aktiviteter, snarare var det ett hemligt säkerhetsdirektiv att trakassera mig och hindra mig från att verka.

      Jag reste till Algeriet 1978 och återkom till Homs 1984 och arbetade som lärare där. Hamamassakern inträffade under min frånvaro. Den viktigaste orsaken var att den religiösa vågen vuxit sig starkare och starkare i staden. Jag hade fått två barn och när jag återvände undervisade jag vid lärarseminariet, återupptog mina kulturella aktiviteter och höll många föredrag på kulturcenter i flera städer om utbildning och filosofi och annat med anknytning till genusfrågor och den palestinska saken.

      På 1990-talet blev jag medlem av Arabiska nationalkongressen – senare Islamiska nationalkongressen – och Kongressen för nationella partier och framstående personer och fortsatte delta där och presentera propåer fram till år 2008. Jag hörde till dem som undertecknade Uttalandet av de 99 år 2000. Vi krävde bland annat: att undantagstillståndet och krigslagarna som gällt i Syrien sedan 1963 skulle upphävas; allmän amnesti för politiska, samvets-, och åsiktsfångar; stopp för all förföljelse av politiska orsaker; att förvisade personer och personer i exil skulle få återvända; upprättande av en rättsstat; allmänna fri- och rättigheter, erkännande av politisk och intellektuell pluralism, mötes-, press- och åsiktsfrihet; att det offentliga livet skulle befrias från lagar, regler och censur som det belastats med; att medborgarna skulle tillåtas uttrycka sina olika intressen inom ramen för en gemensam överenskommelse; fredlig konkurrens; uppbyggnad av institutioner som tillät alla att ta del av samhällets utveckling och välstånd.

      Vi trodde att reformer verkligen skulle genomföras i samband med Bashar al-Assads tillträde. Jag och min man ordnade politiska och intellektuella forum i vårt hem i Homs, där vi samlades och diskuterade. Jag samverkade med kommittéer som ville återuppliva det civila samhället, bland dem Kommittén till försvar av kvinnofrågor, tills revolutionen bröt ut 2011 och Assad den yngre började fängsla aktivister, begränsa de friheter som fanns och förbjuda alla politiska aktiviteter. Den ekonomiska öppning han talade om gick ut på att förse hans familj och närstående med investeringsavtal.

      När revolutionen började var jag fullständigt redo för den. Och när jag under tvång lämnade Syrien visste jag att jag aldrig skulle komma tillbaka. Jag är nu i slutet av sjuttioårsåldern och skriver fortfarande politiska artiklar på flera elektroniska sajter. Jag lever som flykting i Frankrike men drömmer fortfarande om ett demokratiskt Syrien, som kanske kommer att förverkligas med kommande generationer.

      Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 7:https://tidningensyre.se/2019/8-juli/del-7-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 8: https://tidningensyre.se/2019/10-juli/del-8-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 9: https://tidningensyre.se/2019/12-juli/del-9-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 10: https://tidningensyre.se/2019/15-juli/del-10-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 11:
      Del 12:
      Del 13:
      Del 14
      Del 15
      Del 16 

  • Energi

  • Krönika