29 juli

Nyhetsmagasinet Syre

måndag, 29 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 16: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 16 är Alays berättelse.
    • Zoom

      Del 16: 19 kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 16 är Alays berättelse.

      Jag heter Alya. När revolutionen bröt ut var jag tjugotre år gammal och studerade bioteknik vid Tekniska högskolan i Aleppo. Jag kommer från Maarrat al-Numan där demonstrationerna började i mars 2011.

      Min mamma upplevde massakern i Hama år 1982 och har berättat för oss hur hon överlevde händelsen. Hela livet tillsammans med oss levde hon i skräck och fasa. Jag minns mammas berättelse mycket väl, den existerar i mitt huvud som ett parallellt liv. Hon berättade vad som hände med hennes väninna i grannhuset. Grannen var gravid, blev våldtagen av Försvarskompanierna och förblödde. Min mamma var en av sex döttrar och de hade en bror. Hon glömde aldrig känslorna av förödelse och skam efter händelsen. Många kvinnor blev våldtagna under massakern och våldtäkt är en skam. Även hon kunde ha blivit våldtagen.

      En annan granne hade fyra döttrar och en pojke som var spädbarn. Hon gömde pojken i ett köksskåp för att inte Försvarskompanierna skulle döda honom. Men han började gråta, de hörde det och dödade honom med en kula i huvudet. Mamma berättade den här historien gång på gång och var fortfarande skräckslagen, trots att mer än trettiofem år gått sedan dess. Hon lyckades överleva den 26 februari 1982 genom att fly med hjälp av en släkting som hade en position inom staten. Morfar skickade iväg henne tillsammans med tre systrar i en stridsvagn, för han var rädd att de skulle bli våldtagna. Mamma har berättat att hon trampade på lik när hon tog sig från dörren till stridsvagnen, för gatorna var fulla av dem. Efter att mamma och mina mostrar tagit sig ut stormade Försvarskompanierna hemmet och grep morfar, som har varit försvunnen sedan dess. Mormor drabbades av förlamning. Därför var mamma emot revolutionen. Hon sade till mig: »Ni känner inte Assadfamiljen. De kommer att bränna ned hela Syrien och kommer aldrig att falla.« Jag deltog inte i demonstrationerna av hänsyn till hennes känslor och för att bespara henne oron.

      Jag följde demonstrationerna som hölls i Maarrat al-Numan hemifrån. Med egna ögon såg jag en Mercedes köra över demonstranter och jag såg att de blev beskjutna. Mamma var mycket uppskrämd och orolig för mig. På grund av sina minnen bevakade hon mig hela tiden och ville inte att jag skulle röra mig ute av rädsla för vägspärrarna. Men jag var i Maarrat under demonstrationen på Beduinfredagen den 5 juni 2011. Jag såg hur helikoptrar hovrade och angrep demonstranterna med maskingevär. Pappa tog oss syskon från Maarrat till Aleppo men stannade själv tillsammans med mamma. Jag avslutade mina tentor vid Aleppouniversitetet. Sista dagen var den 30 juni, eller dagen som är känd som Aleppos vulkanutbrott. Vi satt och skrev våra prov när al-Shabiha gick in med svärd, påkar och gevär. När jag kom ut pågick en studentdemonstration på torget framför medicinska fakulteten och så snart demonstranterna började skandera »Ned med regimen« började al-Shabiha misshandla dem våldsamt.

      Jag återvände till Maarrat och skrev slagord mot regimen på Facebook. Regeringsarmén fanns fortfarande på plats och min man gick ut med demonstranterna. Efter universitetet bättrade jag på mina engelskkunskaper på ett av Maarrats språkinstitut. Jag bevittnade en demonstration utanför institutet. Säkerhetsstyrkorna dödade tre aktivister rakt framför mig. Vid entrén fanns en av arméns vägspärrar och jag blev instängd på institutet hela dagen för folk sörjde sina döda. Under sorgemarschen dödade säkerhetsstyrkorna fler unga män och kastade spikbomber på demonstranterna.

      Maarrats kvinnor deltog inte i demonstrationerna. Det är ett slutet samhälle och när kvinnorna försökte demonstrera – universitetsstudenter och andra välutbildade – sades det att politiskt arbete inte var för kvinnor. Den största skräcken var att de skulle fängslas. Det fanns en besatthet runt att kvinnor skulle bli våldtagna i fängelset för det skulle dra skam över familjen.

      Maarrat befriades fullständigt i november 2012 och från den dagen utsattes vi för bombangrepp. Fram till nu har jag inte lämnat Maarrat och kommer inte att göra det trots att vi bombarderats med vakuum-, kluster- och bensinfatsbomber.

      Till skillnad från i andra områden orsakade Ahrar al-Sham inte någon social skada på samhället i Maarrat. Dess enheter stred tillsammans med Failaq al-Sham* vid frontlinjerna och högkvarteret låg utanför staden. Ahrar al-Sham lanserade en fyraårig förnyelseprocess i sina anföranden, extrema element uteslöts och rörelsen försökte få in intellektuella och universitetsutbildade i ledande positioner. De motsatte sig inte utbildning av kvinnor och en av shejkerna sade en gång offentligt, på förekommen anledning, att det inte var tillåtet att gifta bort unga flickor.

      År 2012 började jag och min man fundera på att starta en stödorganisation som kunde ge hjälp efter bombangrepp och flykt och vi räknade med att vår familj skulle hjälpa oss. Jag åtog mig informationsarbetet och vi grundade organisationen Basmat amal** (* Shams armékår (övers. anm.).. Attackerna försvårade vårt arbete och vi kvinnor fick mycket svårt att röra oss, eftersom bombangreppen aldrig upphörde och det bara var de stridande som förflyttade sig ute. Vi gömde oss i källare medan aktivisterna skötte logistiken.

      Därefter kom perioden då de släppte bensinfatsbomber över oss. De orsakade många massakrer eftersom folk sökte skydd i källarna och sedan kvävdes under högarna av bråte när husen rasade. Flygangreppen inleddes klockan sex på morgnarna och pågick tills dagen var slut. Vid ett tillfälle räknade vi trettio räder om dagen i tre dagar i sträck. Maarrats invånare började lämna staden. En vecka senare fanns inte en enda kvinna kvar. Bara jag, mamma och vår familj stannade. Maarrat hade 150 000 invånare men förvandlades till en spökstad. Bara läkare och de stridande var kvar. Granater slog ned i mitt rum, men jag klarade mig undan döden flera gånger. Vi flydde upp i bergen under två månader. Sedan återvände vi. Hela vårt hus var förstört.

      Vi tillhörde de välbärgade, men vi vägrade överge staden. Min dröm var att ge de fattiga kunskap om vetenskap, teknologi och kultur, i synnerhet flickor och kvinnor. Min granne exempelvis hade 13 barn och hon var bara 34 år. Jag häpnade över hur dålig situationen var för kvinnor. Delvis berodde det på att bara de mycket fattiga blev kvar. Jag och min familj beslutade att göra något för vårt land. Pappa bad oss ge oss av och låta honom stanna ensam i Maarrat. Men jag och mamma vägrade och jag bestämde mig för att arbeta. Jag tror på Gud och praktiserar min religion, men jag tror också på vetenskap och vill ha ett enat och demokratiskt Syrien.

      År 2013 var den historiska, anrika staden Maarrat al-Numan död. Där fanns inga skolor, inga varor, ingen mat. Vi köpte det vi behövde utifrån. Det fanns inga butiker. Kvinnorna var också försvunna. Bara vi var kvar i vårt hus. Ruinhögar efter förstörda byggnader var den allt överskuggande bilden.

      Vi startade ett utvecklings- och utbildningscenter för kvinnor i samarbete med en grupp liknande center på Idlibs landsbygd och i koordination med kvinnliga aktivister i Damaskusdistriktet. Så satte vi igång att arbeta. Vi började med att identifiera målen som förenade oss som feministiskt nätverk. Vi ville arbeta med att stärka den ekonomiska, kulturella och politiska egenmakten samt med att ge psykologiskt och socialt stöd plus utbildning. Under 2013 fokuserade vi på utbildningsinsatser. Vi arrangerade cirklar för att utrota analfabetism och kurser i engelska, franska och matematik … Samtidigt som vi grundade centret hade vi en samling med personalen på det första mötet för att slå fast värdegrunden för arbetet och dess speciella principer. Vi ville upprätta ett arbetslag som höll samman och fungerade väl i ett krigsdrabbat samhälle. Ett mål var att få folk att överge föreställningen att det som är gratis aldrig är bra. Vi ville få bort den tanken från samhället. Vi kom överens om att erbjuda utbildning på högsta nivå. Vi spred information om centret. Den första gruppen var en samling flickor mellan tolv och arton år. Kvinnorna trodde att vårt center bara var öppet för unga flickor så vi informerade om att vi vände oss till alla åldrar och att vi ville erbjuda den utbildning som kvinnor berövats på grund av gamla traditioner, tidiga äktenskap, graviditeter och barnafödande eller på grund av kriget. Därefter började vi ta emot kvinnor i olika åldrar.

      I vår första cirkel i datorkunskap och engelska hade vi kvinnor i femtioårsåldern, en av dem var sayyida Isaf. Efter att ha studerat vid vårt center blev hon chef för ett annat kvinnocenter som stödde ytterligare kvinnor. Hennes utveckling var ett bra exempel på hur vi ville stödja och främja kvinnor. Hon bor fortfarande i Maarrat al-Numan. Vissa av våra kvinnor började undervisa sina män hemma, särskilt i datorkunskap. Vårt arbete skedde under bombanfall som genomfördes av regimen från Wadi Eldaif. Det fanns många slagfält runt oss, men vi var viljestarka.

      På morgnarna, när vi öppnade, var angreppen som värst. Men vi såg kvinnorna komma. Att se dem på väg för att studera, trotsa faran och angreppen och utmana döden, det drev oss att göra likadant. Vi kunde dö i vilket ögonblick som helst – och det är inte bildligt talat. Planen attackerade oss hela tiden. Men det fick oss inte att sluta. En av kvinnorna sade till mig: »Stäng inte centret. Ni är vårt enda hopp och det som får oss att leva vidare. Vi vill studera. Vi har blivit medvetna om vår existens, lärt oss mycket och våra sinnen har öppnats för världen och för andra sätt att leva.« Jag påverkades mycket av det hon sade och det räddade mig från sorg, rädsla och depression. På grund av det stängde vi inte centret trots de brutala angreppen.

      Kvinnornas entusiasm förbluffade mig och deras mod var också sällsamt! Jag upplevde att de blev mer och mer öppna, deras sociala relationer vidgades och tillsammans utvecklade de både kraft och sociala nätverk i Maarrat. Vi ordnade studiecirklar där vi tog upp och diskuterade angelägenheter som rörde kvinnor och flickor.

      Det första året var svårt på grund av de ihållande och våldsamma bombangreppen. I början av 2014 var antalet deltagare inte mer än 120. Under år 2015 satsade vi på ekonomisk egenmakt och yrkeskurser, för att kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende. Vi lanserade också kulturveckor med föredrag om kvinnors rättigheter och barnuppfostran. Vi fick problem med al-Hisba. Shariaorganet begränsade våra aktiviteter. Men det fanns många saker som vi sysslade med i hemlighet och kanske kommer det en dag när vi öppet kan genomföra dem och andra aktiviteter som då förkastades av de extremistiska religiösa organen. I allmänhet trodde vi på att det i ett samhälle i krig var nödvändigt att göra upp strategiska planer för vår fortlevnad och hantering av svårigheter, varav bombanfallen var det värsta. Arbetet utfördes ju samtidigt som vi förväntade oss att dö i vilket ögonblick som helst. De extremistiska styrkorna lyckades inte ta fullständig kontroll över Maarrat al-Numan. Vi förstod situationen och handskades genomtänkt och pragmatiskt med dem. Det gjordes försök att blanda sig i hur kvinnor klädde sig. De extremistiska styrkorna ville införa långa kappor, dock utan att kräva att de skulle vara svarta. 220

      Men de lyckades inte tvinga på oss det. De försökte övervaka klädseln i skolor och på olika center. Det var en svår period, men vi tog oss igenom den.

      Vi inrättade ett daghem för små barn i centret för att uppmuntra kvinnorna att bege sig hemifrån. Det var omöjligt att lämna barnen ensamma med tanke på de ständiga anfallen. Vi engagerade oss i barnen och gav dem specialundervisning. När kvinnorna kom med sina barn såg vi efter dem tillsammans.

      Vi organiserade också ett bibliotek där man kunde sitta och läsa. Det användes mest av flickor mellan femton och tjugo. Där fanns böcker av alla slag, kultur, vetenskap, religion och skönlitteratur. För att uppmuntra läsning fick flickor som läste tjugo böcker på tjugo dagar en utmärkelse.

      År 2017 flyttade centret till större lokaler eftersom antalet kvinnor som deltog i verksamheten hade vuxit. Vårt nya center omfattade tolv salar. Arbete med ekonomisk egenmakt och kurser bedrevs i sex av dem. Även det psykologiska stödet växte och utökades och vi erbjöd fördjupade samtal med psykologer om kvinnor i krig. Vi hade en speciell övningssal där vi höll ledarskapsprogram och praktiska workshops för att utveckla ledaregenskaper för projektplanering och strategi och för att klargöra skillnaden mellan ledning och planering. Vårt arbete begränsade sig inte till Maarrat al-Numan utan omfattade även byarna runt omkring i Idlibdistriktet. Jag var medveten om att det verkade vanvettigt eftersom vi riskerade att dö när som helst, vi utsattes för ständiga bombangrepp och styrdes av olika militära, extremistiska styrkor. Men jag betraktade det som enda sättet att göra motstånd.

      Kurserna i ekonomisk egenmakt var delvis något nytt och särskilt änkorna hade stor nytta av dem. Vi var angelägna om att de skulle kunna arbeta i sina hem. En av kvinnorna, som hade fem barn, öppnade en verkstad för att tillverka accessoarer hemma. Hon kom med fem unga kvinnor som arbetade med henne. I dag har hon en ateljé och säljer sina varor till de omgivande byarna. Hon själv och alla de fem kvinnorna som arbetar med henne försörjer sig på det arbetet. Bland yrkesutbildningarna examinerades sjuksköterskor som skickades till sjukhusen. Vi kontrakterade dem samtidigt för att genomföra träningar med yngre flickor. Några sjukhus valde ut fyra av våra flickor och dessa fyra kallades till sjukhusen i de omgivande byarna. Vi gjorde dem redo och skickade dem, vilket innebar att vi gav kvinnorna större marginaler på vägen mot ekonomiskt och socialt oberoende. Också yrkesutbildningarna och de praktiska workshopparna ökade deras möjligheter när de blev tvungna att arbeta sedan deras makar dött. I motsats till den rådande föreställningen, att revolutionen och kriget tvingade kvinnorna att dra sig tillbaka, fick de alltså mer frihet – om än relativt – och graden varierade mellan olika områden.

      Vad gäller mig väntar jag mig inte att överleva detta helvete. Vi var fredliga och bad om reformer. Det var regimens våldsamma reaktion som drog in oss i det här kriget och öppnade för den internationella inblandningen. Jag kommer aldrig att lämna mitt land eller låta mig besegras. Jag vill ha ett demokratiskt och rättvist land, det är vad jag upprepar inom mig gång på gång under dagarna medan flygplanen cirklar över mitt huvud.

      Jag har utvecklats mycket under arbetets gång. Jag har levt under de värsta förhållanden, utan el, utan vatten … jag har levt med risken för en ögonblicklig död. Den exceptionella erfarenheten av revolution och av arbetet med kvinnor i krig har gjort mig mogen och socialt flexibel. Jag och andra kvinnor här lämnar aldrig vårt land. Vi måste fortsätta utbilda våra barn och träna andra kvinnor att utveckla sig själva, trots vår utsatta humanitära situation. Vi har inget förtroende för det internationella samfundet, för vi har dött under så många år utan att någon har rört ett finger. Jag är övertygad om att vår sak är rättfärdig och accepterar inte att Syrien delas. Denna plötsliga uppstyckning är plågsam. Grymheten har ingen gräns! Historien kommer att minnas vad världen gjorde mot syrierna. Det kommer att bli en tung börda för mänsklighetens samvete. Jag är kvar här med mina barn. Jag ska få dem att ständigt upprepa att Syrien är ett, att det är deras land, att vi är ett folk utan religiösa grupperingar och att vi på Idlibs landsbygd är en del av Syrien och avvisar religiös extremism. Folket här avskyr extremism, vapen och kaos. De vill fortsätta leva sina liv i det här landet. De har samma rättigheter och samma skyldigheter.

      Min mamma sådde alla dessa värden i mig, trots att hon bevittnade massakern i Hama. Hon tog sig ur allt det våldet med sin själ i behåll och med patriotiska och toleranta värderingar. Jag har henne att tacka för alla de positiva värden jag bär med mig. Jag är stolt över henne och över alla kvinnor i mitt land som liknar henne.

      Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 7:https://tidningensyre.se/2019/8-juli/del-7-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 8: https://tidningensyre.se/2019/10-juli/del-8-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 9: https://tidningensyre.se/2019/12-juli/del-9-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 10: https://tidningensyre.se/2019/15-juli/del-10-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 11: https://tidningensyre.se/2019/17-juli/del-11-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 12: https://tidningensyre.se/2019/19-juli/del-12-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 13: https://tidningensyre.se/2019/22-juli/del-13-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 14: https://tidningensyre.se/2019/24-juli/del-14-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 15: https://tidningensyre.se/2019/26-juli/del-15-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/

  • Energi