24 juli

Nyhetsmagasinet Syre

onsdag, 24 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 14: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 14 är Rulas berättelse.
    • Zoom

      Del 14: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 14 är Rulas berättelse.

      Jag heter Rula och var strax över tjugo när revolutionen bröt ut. Jag pendlade mellan städerna Latakia och Tartous. När jag växte upp tog pappa emot många syrier i vårt hem. Han samlade människor från Dayr az-Zawr, Raqqa, Aleppo och Homs och frågade aldrig efter vilken sekt eller religiös inriktning de tillhörde. Så blev jag uppfostrad, men av säkerhetsskäl kan jag inte avslöja några detaljer om mitt privatliv.

      Jag stödde inte den våldsamma lösning på säkerhetssituationen som regimen använde mot den folkliga rörelsen. Men jag är heller inte för de sekteristiska och religiösa slagord som fördes fram senare, efter de första månaderna av revolutionen.

      När flyktingarna började strömma in till oss från Aleppo, Idlib och Homs, sedan deras hem bombats, bestämde jag mig för att arbeta med dem, hjälpa dem och undervisa deras barn. Till en början gjorde jag det i hemlighet, sedan öppet. Det sekteristiska våldet ökade och gick inte längre att undgå. Vissa flyktingar tyckte att jag var främmande och var rädda för mig därför att jag var alawit, samtidigt som de flesta av mina grannar, min familj och mina vänner tog avstånd från mig. Jag utsattes också hela tiden för utredning. Det sociala avvisandet och trycket från den närmaste omgivningen begränsade mina möjligheter att arbeta fritt bland flyktingarna. Jag betraktade dem inte som något annat än syrier och som människor som förlorat sina hem och familjer, offer för Assadregimen och för ett hemligt samförstånd mellan regionala och internationella krafter. Det fanns många unga män och kvinnor som jag i min stad. De kom från olika religioner och sekter, men pressen från säkerhetstjänsten förlamade våra rörelser. Säkerhetsapparaten ville inte se någon humanitär solidaritetsrörelse växa fram mellan oss syrier.

      Genom det humanitära arbetet och utvecklingsarbetet upptäckte jag att det gick att skapa ett slags medborgerlig fred om det rådde social solidaritet mellan oss. En sak som gjorde mig mycket nedslagen var att det fanns många i kustområdena som genomförde enorma humanitära insatser för syrier på flykt och underlättade deras katastrofala situation. Samtidigt betraktades de områden som regimen inte dragit sig tillbaka från som fientliga av revolutionärerna. Uppvigling och uppmaningarna att döda invånarna, tillsammans med den sekteristiska retorik som senare kom in i revolutionen, påverkade alla moraliskt. På grund av det förlorade vi många som sympatiserade med flyktingarna och revolutionens sak, som jag trodde på. Jag hävdar fortfarande att det var en revolution som krävde frihet, demokrati och rättvisa. En kvinna som jag besökte i Ramel al-Shamali*, vars barn hade fängslats och dött under tortyr, sade att hon fortfarande och än i den stunden stödde revolutionen. »Vi vill ha ett fritt Syrien«, sade hon till mig. Inte många håller fortfarande fast vid revolutionens nationella inriktning, men de finns.

      Jag ställde en rad frågor till mig själv: Borde jag deklarera min politiska ståndpunkt öppet? Men jag föredrog att hålla tyst och ägna mig åt medborgerligt arbete. Jag jobbade som volontär och trodde på att det var nödvändigt att upprätthålla flyktingarnas värdighet eftersom de var mina landsmän. Nu, sex år senare, har vi vant oss vid död och dödande. Det är fruktansvärt! Hur hamnade vi i detta brutaliserade inre tillstånd? Mitt i detta vansinne tänker jag nu på flyktingarnas barn och  hur de ska undervisas. Om utbildningen generellt har försämrats i Syrien, hur är det då inte för de fattiga internflyktingarnas barn? Därför fokuserar jag mitt arbete på undervisning och en komprimerad läroplan. Jag berör inte ämnena religion och nationalism, samtidigt som jag försöker blanda flickor och pojkar i klasserna.

      När jag fick höra talas om Ishtabraqmassakern* kunde jag inte förhålla mig neutral. Jag började göra fältbesök hos familjerna som flytt och genomförde intervjuer med dem. Jag bad de ansvariga statstjänstemännen ställa upp för flyktingarna. Jag bryr mig inte om religion eller sekt, men jag dokumenterade massakern i Ishtabraq. Jag träffade flyktingarna så fort de anlänt till Latakia. De togs emot av statstjänstemän som lät sig fotograferas tillsammans med dem. Därefter lämnade de offentliganställda dem åt deras miserabla öde. Familjerna redovisade 214 saknade personer som de inte visste någonting om. Nusrafronten hade gått in i byn och halshuggit kvinnor, barn och män. Många greps.

      Senare träffade jag några som släppts och genomförde långa intervjuer med dem som jag spelade in. Jag frågade en kvinna som gråtande berättade hur hennes familj hade slaktats varför de inte gett sig av före massakern. Hon berättade att de hade försökt men att de hindrats av vaktposter vid arméns vägspärr. Officeren sade att det var order från högre ort som han inte kunde bryta mot. Detta scenario upprepades i andra alawitiska byar som utsattes för massakrer. Det är ett problem att revolutionsmedierna inte har tagit sig an de här berättelserna. Mönstret var detsamma i flera alawitiska byar. På morgonen, medan invånarna sov, kom det en bombattack och ett angrepp från extremistiska väpnade oppositionsstyrkor.

      I Ishtabraq var det Nusrafronten som dök upp i utkanten av byn. 140 av 150 familjer flydde. Tio familjer dödades av kulor eller genom halshuggning. Folk kontaktade officeren vid byns vägspärr och memorerade hans nummer. De hade lämnat sina hem när granaterna började regna över dem och de var rädda. Officeren sade åt dem att ordern att inte släppa ut dem kvarstod. En av männen, som överlevde men förlorade sin familj, berättade gråtande att eftersom de kände till terrängen i området hade de i stället flytt genom flodfårorna, vandrat barfota och förtvivlade och sovit under bar himmel. Invånarna i Ishtabraq var till största delen fattiga och enkla människor som antingen odlade jorden för att föda sina barn eller rekryterades till armén. När jag träffade dem så snart de kommit till Latakia såg de eländiga ut, halvdöda. De var omkring femtusen som flytt till fots genom terrängen. En man som överlevt sade att han skulle återvända och strida, hämnas sin familj som Nusrafronten mördat. Jag frågade honom: »Hur länge ska vi döda varandra? Ni kommer bara att överlämna er till döden. Vi måste alla tänka över vad vi ska göra.« Mannen grät hela tiden och jag lyckades inte minska hans smärta. Flyktingarna övergavs efter några få dagar och staten sörjde inte för dem. Samma sak hände senare när flyktingarna från Kafriya och al-Fuah* strömmade till Latakia i tusental.

      Jag gav fullt stöd åt Ishtabraqs, Kafriyas och al-Fuahs invånare på samma sätt som jag stött flyktingarna från Idlib och Aleppo. Detta uppskattades inte av männen inom säkerhetsapparaten som ständigt kallade mig till förhör. När befolkningen från Kafriya och al-Fuah kom var de i eländigt skick men hade redan fått hjälp av Den störste profetens moské som kontrollerades av Iran. Men när de fattiga invånarna från Ishtabraq kom barfota till Latakia var deras tillstånd mycket dåligt.

      Bland de vittnesmål jag har dokumenterat från överlevarna av Ishtabraqmassakern finns en berättelse från en kvinnlig fånge hos Nusrafronten. Hon berättar:

      »De skar halsen av min man. Slakten spelades in på video och spreds. Jag har inte sett videon och vill inte göra det, men min mans släktingar såg den och bekräftade saken för mig. Nusrafrontens krigare angrep oss klockan halv nio på morgonen. De sköt på oss och bakom dem fanns några andra som avfyrade granater mot byn. Jag flydde med min familj i riktning mot järnvägsspåren och det öppna området, medan min man stannade för att försvara huset. Medan vi flydde försökte Nusrafrontens krypskyttar döda oss, men vi klarade oss. Armén drog sig tillbaka före oss. Vi gick till fots från klockan halv nio på morgonen tills natten kom. Vi sov under bar himmel. Det var den 24 april 2015. Vi grät av trötthet. Klockan fyra på morgonen väcktes vi av beväpnade män som skrek åt oss. Vi var ungefär 150 personer. Jag var tillsammans med mina fyra döttrar, varav en är psykiskt handikappad. De sköt på oss. Vi sprang iväg och försökte fly men eldgivningen följde efter oss, så vi stannade där vi var. Därefter beordrade de oss att ta oss upp på en höjd medan de siktade på oss däruppifrån. Jag försökte komma upp, men jag och döttrarna kanade ned. De sköt och vrålade åt mig att om jag inte kom upp på höjden skulle de döda döttrarna och därefter mig. Vi kröp på alla fyra och kom upp. Jag darrade. De var uppe på höjden. Krigarna hade långt hår och långt skägg och talade standardarabiska. Jag trodde att de skulle mörda mig, men de skiljde männen från kvinnorna och tog mig tillsammans med resten av kvinnorna och de äldre männen till Haremfängelset i Idlibdistriktet.

      Nusrafrontens fångvaktare var irakier och vi satt femtio fångar i en cell. Vi sov ovanpå varandra och fick soppa och  bulgur en gång om dagen. Fångvaktarna var mycket våldsamma, piskade oss och gav oss mögligt bröd, men de såg till att barnen fick mjölk. De bankade på dörrarna på nätterna och skrek: ’Gör er redo för slakt, era svin, era otrogna!’ Alla ställde sig upp. Vi darrade och väntade och blev stående så till morgonen. En gång när irakiern skrek: ’Otrogna, förbered er för slakt’, sade jag till honom: ’Tror du att vi är otrogna? Jag fastar och ber precis som du. Jag känner Gud medan ni har kommit hit för att kalla oss otrogna.’ Han blev ställd och svarade inte.

      Två kvinnor födde barn i Haremfängelset. En av dem födde med en pistol riktad mot huvudet och för den andra frös spädbarnet ihjäl. En gång när irakiern kom in och skrek åt oss att göra oss redo för slakt gick en flicka fram till honom och sade: ’Bäste shejk, jag skulle vilja att ni skar halsen av mig.’ Han blev överraskad, men tittade lugnt på henne och sade: ’Du är fortfarande ung.’ Deras psykiska tortyr var underlig. De ställde högtalare i hörnen på cellen där vi var hoppackade och spelade utan uppehåll religiösa sånger och varje dag en sång om slakt på alawiter. Två av mina döttrar blev mycket sjuka, en drabbades av gulsot och den andra av leverinflammation. Maten var dålig, kölden bitande och vi sov på golvet.

      Jag släpptes från fängelset av två orsaker. För det första därför att jag oupphörligt, dag och natt, bankade på dörren, grät och skrek eftersom jag såg mina sjukligt gula flickor bli svagare och svagare för varje dag som gick. För det andra därför att de var rädda att bli smittade av mina döttrars sjukdom. En av krigarna, som inte var arab och vars nationalitet jag inte vet, frågade mig: ’Ber du och läser Koranen?’ Han blev överraskad när jag diskuterade religion med honom och fick klart för sig att jag kunde Koranen utantill och bad. De trodde att vi inte kände till tron.

      De syriska fångvaktarna tog våra pengar och enkla guldsmycken, allt vi ägde. Jag hade inte mer än 8 000 syriska lira och även dem tog de och de piskade oss våldsamt. En gång rev min handikappade flicka sönder en sida ur Koranen. De slog oss och de slog henne. De slog mig med piska över nacken, ryggen och fötterna. De tittade oss inte i ögonen och upprepade: ’Era pengar och ert dagliga bröd är tillåtna för oss. Det vi inte behöver lämnar vi åt er.’ Jag kände mig lugnare när jag hörde och såg att de inte utsatte någon av oss kvinnor för någon form av sexuella trakasserier eller övergrepp i fängelset. Den syriske medlemmen i Nustrafronten, jag vet inte varifrån han kom, var mycket mild mot mig. Han tyckte synd om mina döttrar och gav oss mat. Efter en månad försvann han och vi såg honom inte mer. De var upprörda över att han kände medlidande med mina sjuka flickor. När den andra dottern utvecklade gulsot blev de rädda, tog dem båda och skickade dem till regimkontrollerat område. Jag förlorade nästan förståndet och sov inte på två dygn. Sedan skickade de mig efter dem. I februari 2016, efter nio månader i fängelse, trodde jag att jag skulle till slakt men de flyttade mig från en plats till en annan och från en bil till en annan. Shejken som körde mig sade: ’Vi släpper dig av medlidande med dina döttrar och utan lösesumma av vördnad för Gud. Vi är bättre än ni!’ ’Vilka vi?’ frågade jag, ’och varför kallar ni oss otrogna?’ Han syftade på regimen. De flesta tilltalade mig som om vi var syskon: ’Jag är din bror i Guds förbund.’ Så pågick det tills de överlämnade mig till flygvapnets underrättelseavdelning i Hama.

      Det som skrämde mig mest under tiden jag var kvar i fängelset var avrättningarna av unga män på gården. De tog ut oss fem minuter efter exekutionerna medan blodet fortfarande fanns kvar. Jag brukade höra de unga männen be för sina liv. Mannen som körde mig sade: ’Vi står inte på någons sida. Vi är en klan. Vem som än dödar någon av oss dödar vi.’ Jag förstod inte varför det fanns så många krigare från Turkestan. Det var mycket jag inte förstod och mardrömmarna förföljer mig och mina flickor. Jag bor tillsammans med dem nu och väntar på att få återvända till vår by.«

      Detta är en del av kvinnans vittnesmål. Hon återgav många uppgifter och detaljer. Kvinnan blev ensam utan försörjning, bor än i dag i ett enda rum och lever under eländiga omständigheter i yttersta fattigdom i staden Latakia.

      Ett annat vittnesmål är hämtat från en kvinna i sextioårsåldern. Hon var den enda som återstod av en familj på trettiosju personer. Maken, barnen och barnbarnen blev kidnappade av Nusrafronten och inget var känt om dem. De sade till henne att de tre sönerna halshuggits men hon trodde dem inte. Hon beslutade att besöka barnen, maken och barnbarnen som hölls av Fronten i Haremfängelset. Detta är vad hon berättade för mig:

      »Alla omkring mig betraktade mig som galen, men jag hade bestämt mig. De sade åt mig: ’De kommer att slakta dig, och din familj har kanske redan mördats.’ Jag svarade att jag inte brydde mig om ifall de halshögg mig eller om jag levde. Jag skulle i alla fall få visshet om min familj. Det var under ramadan och jag fastade. Jag gjorde upp med en man som jag skulle möta på Souq al-Hal i Hama. Jag gav mig iväg klädd i niqab för att ta mig igenom Islamiska statens vägspärrar. Vaktposterna var vänliga mot mig och överraskade över att jag fastade och bad. Jag förstår inte hur de har fått intrycket att vi är otrogna! De frågade om jag trodde på Gud och jag svarade utan fruktan: ’Ja, vi tror på Gud och jag och ni är barn av samma land och borde inte döda varandra. Och vi är inte bara barn av samma land, vi är också alla barn till Adam och Eva.’ De sade ingenting.

      Vi begav oss inte direkt till Harem utan gick hem till en shejk. De tog emot mig med stor gästfrihet i flera dagar, tills dagen kom då jag skulle till fängelset. Det var nödvändigt att besöka honom, för han måste skriva under officiella dokument på deras kontor som liknade statliga myndighetskontor. När jag kom fram till fängelset ropade fångvaktaren: ’Ishtabraqbor, ni har besök av er familj!’ Jag såg fingrar sticka ut genom galler, dörren öppnades och fångarna rusade mot mig. ’Jag vill träffa min familj och mina barnbarn!’ ropade jag. Jag kallade på dem med namn, en efter en. Jag tryckte dem intill mig, andades in deras doft, omfamnade dem och kysste dem. Alla mina barnbarn, liksom mina sonhustrur, var fångar hos Nusrafronten och är det fortfarande. När jag frågade dem om mina pojkar blev de arga och sade åt mig att inte fråga! Jag fick inte veta något om dem. De sade att de skurit halsen av dem, men jag trodde dem inte. Jag satt på fängelsegolvet med mina barnbarn om halsen när min man kom in med långt skägg och sönderrivna kläder. Han såg ut som en shejk. Jag svimmade. Han var gammal men de hade ändå inte släppt honom. Han var mycket arg på mig för att jag kommit till Harem, för han var orolig för mig. Jag bad Nusrafrontens fångvaktare att få stanna hos dem, men de vägrade. ’Vi ska skicka tillbaka dig’, sade de. Jag bad dem behålla mig som deras fånge, men det gick de inte med på. När jag samlade ihop mig för att gå kastade sig barnbarnen i min famn och grät. Jag grät mycket och bad fångvaktarna att få stanna i fängelset med familjen, men de vägrade envist. Jag stannade hos dem i ungefär två och en halv timma. Runt omkring fanns ungefär 120 invånare från Ishtabraq. De var utspridda i fängelsecellerna, men jag fick inte veta något nytt om mina pojkar.

      När jag kom tillbaka till Latakia vände jag mig till varenda statlig institution och kontaktade de ansvariga för att ta upp frågan om min familj. Men jag fick aldrig något svar. Jag reste till Damaskus för att träffa personer med inflytande och gav mig inte förrän jag fått diskutera min kidnappade familj med dem. Jag väntade på dem utanför dörren till deras hem och blev ivägkörd från många ställen.«

      Den gamla avslutade sin berättelse med en djup suck. Men hon hade i alla fall återvänt från Haremfängelset levande. Hennes mod, sorg och orubblighet fick mig att besluta att inte ge upp utan fortsätta hjälpa familjerna.

      När vi började med arbetet hade jag till uppgift att sammanställa uppgifter om fängslade. Men det stora antalet flyktingar och den akuta humanitära situationen fick mig att övergå till att samordna stöd till de fängslades familjer. Trycket från säkerhetstjänsten var hårt och när jag ifrågasattes eller konfronterades med det faktum att det handlade om familjer till säkerhetsfångar blev mitt enda svar att de var civila och inte bar någon skuld. Vid den tiden ökade pressen och orsakade en flyktingström till al-Ramel al-Shamali. Flyktingar kom från Aleppo-, Idlib- och Homsdistrikten och de litade verkligen inte på mig när jag kom till området. Alla parter bar skuld. Flyktingarna trodde att underrättelsetjänsten hade skickat mig på dem för att jag var alawit.

      Med tiden började de ge mig sitt förtroende, även om det inte var fullständigt. Det jag ville göra var att försäkra att det fortfarande fanns mänskliga relationer mellan syrierna. Det drev mig att möta en grupp unga män och pojkar trots det ansträngda säkerhetsläget. Vi beslöt att arbeta konsekvent med flyktingfrågan, varifrån flyktingarna än kom. Vi tillhörde olika religioner och sociala klasser. Våra vänner kom aldrig på mötena av säkerhetsskäl. De var skräckslagna att det skulle heta om dem att de förrådde sin religiösa grupp och att de skulle utsättas för samma sociala nedsvärtning och utfrysning som säkerhetstjänsten använde mot oppositionella alawiter. De sände donationer och hjälpte till på olika sätt. De lät oss inte arbeta ensamma och det handlade om många personer. Till slut blev de djärvare med att uttrycka sin solidaritet, särskilt som vår verksamhet aldrig sträckte sig utanför gränserna för humanitärt arbete.

      Den genomgripande sekteristiska uppdelningen i Latakia skrämmer mig. En obetydlig händelse på gatan kan tända gnistan till tumult mellan grupperna och få folk att försvinna från staden. För sju år sedan var uppdelningen mindre skarp och tydlig. Men nu har sekterismen brett ut sig, blivit stark.

      Den är en reaktion på regimens repression, dödande och fördrivning. Men också ett svar på den sekteristiska mediediskursen inom revolutionen. Vi måste benämna problemet vid dess rätta namn. Vi måste erkänna vår roll i det. Det är min och andras väg att sätta oss upp mot den påtagliga sekteristiska och sociala uppdelningen. Att bygga och skapa nya humanitära broar.

      Jag betraktar det som en fruktansvärd tragedi att en så omfattande okunskap och analfabetism råder på landsbygden runt flyktingbyarna. Jag upplever att vi inte egentligen känner till Syrien. Vilken framtid väntar oss här? Unicef kräver att regimen ska engagera sig i barnen. Men Latakias offentliga skolor är överfulla och vi har kroniska problem med korruption inom utbildningsväsendet. Området al-Ramel, där vi arbetade, är marginaliserat med en hög andel fattiga. Staten bryr sig inte och följer i allmänhet inte upp flyktingfrågan. Statliga institutioner och organisationer verksamma i samhällena tycks vara eniga om det. Sopor och skräp samlas i högar i kvarteren där flyktingarna bor i Ramel al-Shamali och Qunins. Det är försummade och fattiga kvarter härjade av skadedjur och sjukdomar.

      Förutom med utbildning arbetade vi från slutet av 2011 till början av 2017 med hälsovårds- och livsmedelshjälp. Stödet till oss upphörde därför att de statliga myndigheterna sade att vi verkade i ett område som kontrollerades av Assadregimen där det fanns statliga institutioner och FN som täckte behoven genom sina operativa organ. Men det var inte sant. Jag höll inte tyst om hur FN-organen agerade. De visade inget egentligt intresse för flyktingarna. Jag presenterade rapporter som förklarade vad som egentligen hände och hur situationen för flyktingarna ignorerades och jag kallades till säkerhetstjänsten flera gånger på grund av det.

      Jag kände det som om jag inte längre var kvinna. Jag hade inte längre något personligt liv att leva. Jag hade förlorat mig  själv! En kvinnlig flykting från Aleppo berättade för mig att maskerade beväpnade män i civila kläder hade tagit sig in i hennes hem och våldtagit hennes döttrar inför hennes ögon. Hur skulle jag kunna leva med alla dessa brott runt mig? Det fanns en miljon flyktingar från Aleppo, de flesta fattiga. Det fanns affärsmän och rika bland dem. Regimen och säkerhetsapparaten tog väl hand om dem eftersom de betalade mutor. Men de fattiga var utlämnade åt sig själva. De fattiga från städerna och från alla håll och kanter, det var bara de som betalade priset för det här kriget!

      Jag fortsatte med undervisningen, utöver hjälpen med livsmedel och mediciner, men jag insåg att man måste fokusera på att integrera flyktingarna från olika områden och religiösa grupper, i synnerhet i de områden som alawiterna flytt från, samhällena på landsbygden i norr: Baluta, Istabria, Balata, Abu Mecka*. Nusrafronten hade gått in där, slaktat familjer och kidnappat folk. De stannade inte i mer än fyrtioåtta timmar innan de gav sig av och styrkorna drogs tillbaka. Men invånarna som flydde hade inte längre något intresse av att återvända efter att ha sett sina familjer kidnappas och mördas.

      I den här atmosfären försökte jag samla flyktingar från Aleppos och Idlibs landsbygd och flyktingar från de här alawitiska byarna. I början var det svårt, för båda parter trodde att den andra var ansvarig för dödandet av familjer och invånare i den egna byn. Senare, efter hårda och segdragna diskussioner, gick de med på att tala med varandra och låta barnen få undervisning tillsammans och sitta i samma skolbänk. Jag tror att broar mellan människor byggs i sådana små steg. Det finns många aktivister som är medvetna om de här mekanismerna och arbetar dag och natt med saken, hängivet och med stor patriotism, men utan att göra väsen av sig.

      Vi hade ständiga problem med säkerhetstjänstens organ.  Varje dag fattade de beslut om säkerhetsprövningar som ökade levnadsomkostnaderna och erbjöd dem möjligheter till korruption och att tillskansa sig personliga fördelar.

      Innan jag lämnade Syrien var jag i al-Ramel al-Shamali och besökte en flyktingfamilj tillsammans med shejken i en av moskéerna. Några små barn i 10-12-årsåldern befann sig på gatan och sjöng gång på gång högljutt en sång och skrattade: »Vi vill utrota alawiterna.« Shejken bad generat om ursäkt. Jag svarade honom rakt ut: »Be inte om ursäkt, käre shejk. Sköt ditt uppdrag när det gäller dem. Din uppgift är att rensa ut detta gift ur deras bröst. Jag sköter mitt jobb, ditt arbete är med de här små!«

      Jag var på väg att bryta ihop och bli galen. Jag befann mig i en ond cirkel och min motståndskraft var uttömd. Jag levde i skräck för att bli gripen, visste inte om jag skulle komma tillbaka. Jag visste inte ens om jag fortfarande var kvinna eller något annat. Jag kände ingenting, ingen ilska, ingen kärlek, inget hat, ingen glädje och ingen lust till någonting. Hatet dödade mig!

  • Energi

  • Krönika

  • Intro

ANNONS