Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna.
Jag heter Rana och kommer från Damaskus, stadsdelen al-Midan. När revolutionen började var jag tjugofem år och studerade media och journalistik på Damaskus universitet. År 2015 tog jag en magisterexamen inom media. Jag tillhör medelklassen och min familj är välbärgad och välkänd.
Mina ögon öppnades för världen när jag började delta i religiösa studiecirklar och regelbundet ägnade mig åt religiösa studier. Senare fick jag veta att de här cirklarna kallades al-Qubaisiat, men namnet användes inte runt mig. Jag var inne i rörelsen och en del av den. Min farbrors fru var en Qubaisia. Hon hade skrivit in oss när vi var sju år gamla och gjort upp en religiös studieplan åt oss. Samtidigt gick jag i en offentlig skola och följde undervisningen där.
Jag trodde inte att en revolution skulle inträffa i Syrien. Vi visste hur stark säkerhetsapparaten var eftersom vi levde i dess skugga. Men det finns ett ögonblick jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Det var i april 2011, Den stora fredagen, som demonstranterna kallade den. Vi, jag och min mamma, var hemma i al-Midan och hörde slagord som ropades högt: »Folket vill att regimen faller.« Jag sprang ut på balkongen och kunde inte tro mina ögon. Demonstranterna utgick från Hassanmoskén i Midan efter fredagsbönen och jag förstod att en revolution brutit ut.
Jag deltog inte i revolutionen förrän 2012. Jag var väldigt rädd, men år 2012 började jag arbetade med livsmedelsstöd i al-Talområdet, dit familjer från Homs flytt undan dödande och bombattacker. Jag lärde känna en grupp kvinnliga och manliga aktivister där och arbetade tillsammans med dem. Flyktingfamiljerna hade traditionella värderingar och det måste vara flickor som gick in till kvinnorna. Jag tog på mig den rollen.
Därefter beslöt jag att gå tillbaka till journalistiken och arbetade på en webbtidning och med radio. Jag sände radiorapporter från fältet mitt i belägrade områden, och publicerade folks berättelser under pseudonym. Jag skrev om kvinnor och barn som levde under belägring och om fängslade. Jag tog mig i hemlighet in i Darayya och al-Moadamyeh trots säkerhetsavspärrningarna och mötte människor och stridande. Senare begav jag mig till Yarmuklägret som var omringat av frontlinjen. Jag fick smita in dit. En gång när jag tog mig in i al-Moadamyeh, under den andra belägringen, fanns ett stort antal av regimens krypskyttar där. Jag var tvungen att vara mycket försiktig när jag passerade en av gränderna. Den var full av blod och män skrek åt mig att trycka mig mot väggen. När jag rörde mig längs gatan, som inte var längre än etthundrafemtio meter, visste jag att vi var på väg genom ett fält som låg öppet för krypskyttarna och jag var väldigt rädd. Jag höll mitt arbete hemligt för familjen.
En gång i al-Moadamyeh träffade jag en kvinna vars historia jag skulle skriva. Men jag kunde inte. Det hade hänt tidigare att jag genomfört intervjuer som jag inte kunde förmå mig att skriva ned, för berättelserna var så till den grad skrämmande och grymma att jag inte kunde formulera en enda mening. Jag skrev till exempel inte om den fånge som visade mig sin söndertrasade rygg. Jag skrev inte heller om den här kvinnan som berättade att hon blivit våldtagen vid en vägspärr innan fem dagar passerat efter hennes förlossning. Hon sade att vaktposterna även hade våldtagit hennes svärmor, en kvinna i sextioårsåldern. Jag kunde inte tro att någon kunde vara så vidrig och i stället för att skriva en berättelse började jag gråta och trösta kvinnan. Språket förlorade sin mening! I allmänhet medgav inte kvinnor att de hade blivit våldtagna. Men den här kvinnan berättade sin historia inför sin make. Jag bröt ihop helt när hon berättade vad hon varit med om. Men jag var inne i al-Moadamyeh och var tvungen att återvända genom vägspärren al-Arbain, där hon berättat att vaktposterna våldtagit henne. När vi passerade var jag förstenad av rädsla, men jag tog mig igenom utan problem.
Jag fortsatte arbeta på det här sättet tills min familj en dag blev hotad av en officer på grund av att jag tog mig in i revolterande och belägrade områden. Han sade till dem att jag besökte terroristernas territorium och att de skulle ha gripit mig om jag hade kommit från en annan familj. Säkerhetsapparaten drog sig för att ställa till problem för de anrika familjerna i Damaskus. Men min familj tvingade mig att resa bort.
Jag bestämde mig för att bege mig norrut, till de områden som Assadregimen dragit sig tillbaka från 2013. Jag hade varit där två gånger tidigare och tänkte stanna. Men jag gjorde inte det. Det hade krävts av mig att jag skulle bära abaya och slöja och jag hindrades från att röra mig. Jag ville träffa kvinnor och barn för att skriva och samla journalistiskt material, men en vän sade till mig att det var omöjligt för mig att röra mig ensam, för Nusrafronten hade kontrollen där. Jag kunde inte ens gå på gatorna. Jag blev chockad. Vi gick ut i en revolution för värdighet, inte för att de där extremisterna och skäggbärarna skulle komma till vårt land.
Jag förlorade hoppet fullständigt! Den nya ordningen innebar att vi skulle befinna oss i ett stort fängelse. Och för mig var det omöjligt att gå med på att bära slöja eftersom jag hade fått kämpa för att gå barhuvad. Jag hade gått i hård strid med samhället och med al-Qubaisiat för den rätten.
Al-Qubaisiat var en del av min familj. Våra religiösa cirklar hölls under somrarna. Vi hade band till andra cirklar som alla var knutna till ett centrum. Flickorna samlades till gemensamma aktiviteter, särskilt för att fira Profetens födelsedag, för att memorera Koranen eller för att hedra en flicka som börjat bära slöja. Fröknarna i al-Qubaisiat samlade ihop oss och vi sjöng religiösa sånger och reciterade Koranen. Jag höll på med de här aktiviteterna tills jag blev tolv år. Då skulle jag börja bära slöja eftersom jag blivit fullt utvecklad. Plötsligt kom de till mig och sade att jag var tvungen att täcka huvudet. Jag vägrade, men släkten insisterade. Min mamma och pappa ställde sig på min sida, men familjen har stor makt hos oss, så jag fick börja med slöja och jag firades för det.
Mina vänner under den här tiden var inte troende och jag såg skillnaden mellan mig och andra barn utan slöja. Under högstadietiden började jag komma ifrån al-Qubaisiatcirklarna. Jag gick inte längre dit, trots att jag tyckte om de gemensamma bönerna. Men jag distanserade mig omedvetet från dem. Al-Qubaisiat var verksamma på många olika platser och de arrangerade många cirklar, men de var alla knutna till ett centrum som koordinerade alla aktiviteter. Vi små såg aldrig den stora fröken Munira al-Qubaisi och kände henne inte eftersom hon hade dragit sig tillbaka till sitt hem på okänd ort. Ingen såg henne utom ett fåtal icke namngivna personer. Stämningen var hemlighetsfull runt henne, hon som hade grundat al-Qubaisiat, och hon träffade inte längre någon utanför sin ursprungliga cirkel.
Jag tog av mig slöjan när jag var sjutton år och det skedde efter långa strider och bråk med min pappas familj. Slöjan var något som tvingades på mig och jag avskydde att tvingas till saker. Men min sociala krets var liten och jag och min familj utsattes för hård social press. Men jag höll fast vid min position och vägrade.Jag fortsatte mina studier och ville utmana dem som fanns runt mig, därför att de betraktade mig som ofullständig utan slöja och för att samhället inte accepterade mig på grund av djupt rotade vanor och traditioner som inte tillät kvinnor att gå ut obeslöjade. Jag var mycket duktig i skolan, den främsta i min klass, så jag gick vidare till universitetet. Under den här tiden stod jag mycket nära en väninna som tillhörde al-Qubaisiat och hon vädjade till mig att återuppta de religiösa studierna igen. Jag satte som villkor att inte behöva bära slöja och faktiskt deltog jag i deras aktiviteter under tre år utan att täcka huvudet.
Ryktet att al-Qubaisiat följer en annorlunda inriktning av den islamiska tron är inte sant. De lockar till sig flickor från de välkända familjerna och våra möten brukade hållas i förmögna och generösa hem. Rörelsen var väldigt inriktad på att hålla samman de rika. En av fröknarna sade till oss att vi inte fick gifta oss under vår sociala klass, att vi måste hitta någon på samma ekonomiska och sociala nivå. Jag motsatte mig den tanken och tyckte att den var diskriminerande. Jag diskuterade saken med henne och sade att Profeten hade varit fattig medan Khadija kom från överklassen.
En gång tog jag med en väninna på en resa som al-Qubaisiat ordnade för oss. Hon kom från en vanlig familj och inte från en av de välkända. De var inte nöjda med att hon var med. Men en annan gång tog jag med en väninna från en mycket rik familj och henne intresserade de sig för och visade stor omsorg om. Jag frågade varför de inte accepterade de fattiga klasserna och vanliga kvinnor. Men jag fick inget svar.
På Profetens födelsedag firade de med samma religiösa ritualer som andra Damaskusbor, med dans och tamburinspel till religiösa sånger. Damaskusborna hade inga invändningar mot deras ritualer för de var en del av det religiösa arvet. Fröknarna kom alla från Damaskus, bara en kom utifrån. De rekryterades enligt ekonomisk ställning. Det fanns ett stort överflöd och de gifte sig rikt. Jag föreslog att pengarna skulle doneras till behövande människor, men ingen brydde sig om vad jag sade. De stödde sig på diskriminerande principer och inriktade sig på kvinnor utan att göra någon hemlighet av det. Att en samling som denna var könsseparerad var naturligt i dessa anrika och konservativa kretsar i Damaskus. Bröllopsfesterna var inte blandade. Det var inget ovanligt att kvinnor var för sig själva, det ansågs tryggare.
Munira al-Qubaisi var anhängare till shejk Kuftaro, mufti under den tidigare republiken*. Shejken var verksam i Abu Nurmoskén och vände sig till män och hon till kvinnor. Många Damaskusfamiljer föredrog att skicka sina döttrar till religiösa cirklar som hölls i hemmen, vilka man menade erbjöd större trygghet för dem. Al-Qubaisiat gjorde inga kätterska tillägg till tron och det lades stor vikt vid fröknarnas relationer till flickornas familjer så att fröknarna kunde vinna familjernas hjärtan. Det var detta som gav dem deras högt uppsatta och inflytelserika position i samhället. Familjerna vände sig till dem när det gällde frågor om döttrarnas öde, särskilt när det gällde giftermål.
De flickor som deltog i våra cirklar hade en del underliga uppfattningar. De närmast dyrkade sin fröken, som om de trodde att hon kunde läsa deras tankar. Fröknarna hade en skrämmande makt. I slutet av varje termin kom en fröken till skoleleverna och universitetsstudenterna. Hon lade handen på varje elevs bok, mumlade några verser ur Koranen, pekade ut några frågor för flickorna och utförde något som liknade hokus pokus och lurendrejeri för våra intellekt. Fröknarna hindrade oss från att ha med oss mobiler på sammankomsterna. Det var en regel. Jag tror att al-Qubaisiat var rädda för inspelningar och bilder och kanske för säkerhetsapparaten, trots att rörelsens relationer med Assadregimen hade förbättrats mycket. Regimen hade utfärdat juridiska licenser så att de hade kunnat hålla på med sina aktiviteter öppet sedan 2005. I början av 1990-talet hade de verkat underjordiskt.
De sociala relationerna mellan flickorna i cirklarna byggde
på principen om syskonskap, det vill säga att alla var systrar inför Gud. Det hörde till de religiösa plikterna att behandla varandra med respekt och stötta varandra. De sociala mönstren återspeglades också i förhållandet mellan fröknar och studenter. Färgen på slöjan var en markering av ställning och värde. Den var antingen vit, ljusblå eller mörkblå för att skilja grupperna åt. De nya flickorna bar vit slöja, fröknarna ljusblå och den högst uppsatta fröken bar en mörkblå slöja.
Jag hade insett att al-Qubaisiat var en grupp för att samla de rika, men jag stannade kvar hos dem tills de för andra gången beslutade att jag måste bära slöja. Det var en dag under ramadan, när vi hade avslutat tarawih-bönen*. Trots att jag inte var beslöjad, bad jag och fastade och hade en djup gudstro. Efter bönen var vi i frökens hem. Hon kallade på mig och sade strängt: »Jag vill sätta på dig slöja.« Jag var klädd i jeans och en skjorta. »Om du inte sätter på dig slöjan i dag kommer du aldrig att göra det i hela ditt liv«, fortsatte hon och för oss var frökens ord heligt. Därefter ropade hon: »Se så!« Hon kallade på flickorna och sade åt dem att samlas runt mig. Just då var kanske tvåhundra flickor och kvinnor samlade till bön. Jag bad henne att inte sätta på mig slöjan, men alla de närvarande var samlade runt mig. De kom med en lång rock och satte den på mig över jeansen. Därefter satte de en slöja på mitt huvud till ljudet av religiösa sånger och tamburintrummande. Jag grät och skrattade om vartannat, för inom mig pågick en hård kamp mellan att bryta mot frökens ord inför alla de närvarande eller att foga mig. Vid det tillfället var jag tjugotvå år och hade avslutat mina universitetsstudier med högsta betyg.
Min familj blev förvånad när jag kom hem och de fick se slöjan. Pappa frågade om jag var säker på att jag ville bära den. »Nej«, sade jag. »Gör som det passar dig«, svarade han. Dagen därpå kom flickorna från vår cirkel för att försäkra sig om att jag inte hade tagit av mig slöjan och de fann mig barhuvad. De förebrådde mig och sade: »Du har brutit mot den högst uppsatta frökens ord och det betyder att du måste lämna den religiösa cikeln.« »Jag vill inte veta av henne och jag kommer aldrig att bära slöja«, sade jag. Det var brytningen mellan dem och mig och om det inte varit för min mamma och pappa hade jag aldrig kunnat stå emot samhället och al-Qubaisiat-fröknarnas styrka på det utmanande sättet.
Al-Qubaisiat bedrev en omfattande ekonomisk verksamhet genom att den startade hjälporganisationer och skolor, inte alltid med religiös inramning. Det fanns flickor som blev al-Qubaisiat av övertygelse och inte som en väg att vinna materiella fördelar. Jag förstod inte hur religiösa män eller djupt troende kvinnor kunde vara så rika. Deras överflöd skrämde mig. Varifrån kom deras pengar? Jag visste att en del av pengarna kom som donationer från rika affärsmän i Damaskus och att det var en del av den obligatoriska zakaaten*. Dessa pengar användes till att grunda religiösa sammanslutningar.
När det gällde politik befann sig al-Qubaisiat i ständig skräck för säkerhetstjänstens folk. Fröknarna instruerade oss att inte tala öppet om våra sammankomster. Vi talade om dem i koder. Den högst uppsatta fröken som undervisade oss hade tidigare suttit fängslad av regimen. De hindrade oss från att prata politik. I det avseendet liknade de den syriska köpmannaklassen i allmänhet. Dess medlemmar ville inte ge sig ut på politikens minfält. Det var inget nytt i det syriska samhället. Det sociala arbetet hade anförtrotts al-Qubaisiat tack vare rörelsens religiösa status, vilken tillfredsställde familjerna. De många välkända Damaskusfamiljerna tävlade om att memorera Koranen och de var angelägna och ivriga att göra sina döttrar till Qubaisiat-fröknar. De lärde ut hög moral, spred kunskap om religionen, profetens hadither och Koranen.
Fröknarna spelade också en roll som opinionsbildare i Damaskussamhället och påverkade de stora familjernas beslut.
Trots det som syriska regimmedier har avslöjat om al-Qubaisiatrörelsens stöd för regimen kan jag i dag inte ta tydlig ställning till den, särskilt som rörelsens inflytande under åren som föregick revolutionen spreds även till andra sociala klasser och inte längre begränsade sig till de rika. Jag är bara nöjd med att mina handlingar växte fram ur min egen vilja och att jag tillhör en familj som respekterade mina beslut.
Auran och upprördheten runt al-Qubaisiat är mycket större än de förtjänar, trots att Assadregimen tillåtit dem och godkänt donationer till dem. Rörelsen har dock fortsatt hålla sina sammankomster i hemmen, eftersom de stora religiöst praktiserande Damaskusfamiljerna i allmänhet föredrar att deras döttrar stannar där för sina cirklar framför att de går till moskéerna.
Jag har revolterat mot den ordningen och jag har tagit av mig slöjan två gånger, trots att jag är djupt troende. Efter den senaste händelsen fortsatte jag med mina studier, arbetade och försörjde mig själv. I den situationen befann jag mig när revolutionen bröt ut och förändrade mitt liv. Och det är mot den bakgrunden man ska se vad som hände när jag tvingades lämna Damaskus. När jag återvände till norr, till de områden Assads styrkor dragit sig tillbaka från, och fann mig definitivt tvingad att bära slöja eftersom det var lag på det och kvinnor inte längre hade möjlighet att gå ut utan slöja, lämnade jag genast Syrien. Jag bestämde mig för att arbeta med barn och kvinnor i flyktinglägren vid gränsen. Jag skriver fortfarande ned kvinnornas berättelser och fortsätter arbeta i en feministisk organisation inom civilsamhället. Jag bor i Turkiet och hoppas kunna återvända.
Jag tänker inte bege mig till Europa, för den syriska gränsen är nära mig nu. Men jag vet inte vad som kommer att bli mitt verkliga öde.
Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 7:https://tidningensyre.se/2019/8-juli/del-7-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 8: https://tidningensyre.se/2019/10-juli/del-8-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 9: https://tidningensyre.se/2019/12-juli/del-9-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
Del 10: https://tidningensyre.se/2019/15-juli/del-10-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
