22 juli

Nyhetsmagasinet Syre

måndag, 22 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 13: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 13 är Monas berättelse.
    • Zoom

      Del 13: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 13 är Monas berättelse.

      Jag heter Mona Freij och är fyrtiotvå år. Jag var engelsklärare när revolutionen startade. Mitt politiska medvetande formades av mina bröder och deras oppositionella vänner och av att jag läste, forskade och levde tillsammans med en grupp intellektuella. Jag engagerade mig i demonstrationerna i Raqqa från början, men männen där protesterade mot att kvinnor deltog i manifestationerna. Detta var i maj 2011. En man sade att om kvinnor deltog skulle männen aldrig gå ut och demonstrera tillsammans med dem. Jag sade till honom: »Stanna du hemma, jag tänker demonstrera. Det har jag rätt till.« Senare var vi bara två kvinnor som deltog. Då gick jag med i Raqqas koordineringsorgan. Jag förberedde plakat och banderoller, sände nyheter, dokumenterade demonstrationerna och följde mediebevakningen. Bara ett fåtal kvinnor var med i Raqqas koordineringsorgan och deltog i dess aktiviteter.

      Jag utestängdes från undervisningen 2012 därför att jag var aktiv i protesterna. Åtta andra kvinnor tvingades också bort från sina arbeten. Vi uppmanade till strejk med fredliga medel, men min familj var rädd för vad samhället kunde göra mot oss, särskilt i fängelserna. Vid den här tiden brukade jag komma hem sent och jag arbetade tillsammans med män, vilket innebar att familjen utsattes för socialt tryck. Våra traditioner förhindrade att kvinnor och män blandades, även om saker och ting blev annorlunda under revolutionen och vanorna förändrades på grund av de nödsituationer som uppstod.

      Vid en demonstration som utgick från al-Baitaraområdet i mars 2012 tog jag med en av de skadade, Isam al-Mabruk, hem till vårt hus och hämtade läkare som skulle behandla honom. En tårgasbomb som säkerhetstjänsten kastat mot oss hade skadat hans ben. Det ökade pressen på mig från familjen och från samhället. De betraktade det jag gjorde med misstänksamhet för att jag var tillsammans med män. Säkerhetstjänsten fängslade inte Raqqas kvinnor för de visste att hela klansamhället skulle resa sig om en av deras flickor greps. Regimen ville inte ta den risken. Vid demonstrationen från al-Baitara var gatorna fulla av säkerhetsfolk och de sköt skarpt mot demonstranterna. En kula träffade mig och jag sårades lätt. Även en ung man vid namn Ali al-Babnisi sårades och han avled senare av sina skador, den första som stupade i al-Raqqa. Hela staden deltog i sorgeceremonin, trots att han inte var en av stadens invånare, och hans familj ingick inte i klansystemet som beskyddade sina medlemmar. Ändå gick alla människor ut och följde honom till graven. Det blev en enorm demonstration. De sörjande gick i riktning mot torget med Hafez al-Assads staty och ville välta den. Då ingrep styrkor från Sjuttonde förbandet och gav kraftig eld. Omkring sjutton demonstranter dödades. Händelsen kallades al-Babnisimassakern och ägde rum den 15 mars 2012.

      Jag jobbade med medicinskt och humanitärt hjälparbete. På grund av bristen på personal var vi bara ett fåtal som verkade inom det området. Vi tog emot flyktingar från Idlib och Dayr az-Zawr och ansvarade för att förse dem med mat. Jag arbetade utan uppehåll tills regimen retirerade från Raqqa. Jag kandiderade i valet till det lokala Revolutionsrådet och fick ansvar för hjälpkontoret. Jag var den enda kvinnan där. När Raqqa befriades – eller det var vad vi trodde skulle hända när Assadregimen drog sig tillbaka – utsågs jag till chef för hjälparbetet. Mjöllagren hörde till mitt ansvar, för regimen stoppade införseln. Vi distribuerade mjöl gratis till byarna och till bagerierna för reducerat pris.186 

      När regimen retirerade från Raqqa i mars samarbetade styrkorna väl med oss. Fria armén tog kontroll över staden och bland dem fanns bataljoner från Ahrar al-Sham. Vi kvinnor organiserade informationsinsatser och aktiviteter, medan regimen hela tiden, utan uppehåll, bombarderade oss. En gång attackerades en bil framför oss som innehöll vapen och ammunition. Det blev en kraftig explosion och de som fanns i bilen brändes till döds.

      När Ahrar al-Sham blev starkare samtidigt som de andra bataljonerna i Fria armén försvagades började de lägga sig i våra liv. Situationen förändrades, inte bara när det gällde kvinnornas leverne och aktiviteter utan även när det gällde de sekulära männens. Ahrar al-Sham grep två sekulära manliga aktivister. Vi ordnade en sittstrejk utanför Ahrars högkvarter. Vi var sex kvinnor som krävde att männen skulle friges. Det var i juni 2013. Vi ställde oss utanför shariaorganet och höjde ett plakat med texten: »Varken flygvapnet eller sharia – vi vill vara fria.« Jag var inte rädd och vi stannade tills de frigett männen. Därefter tog Nusrafronten kontroll över Raqqa. Frontens emirer tillhörde Raqqas invånare och de blev senare mördade av Islamiska statens män. Abu Luqman var en av dem. Han satt fängslad av regimen i Saydnayafängelset men är nu en av Islamiska statens emirer.

      Nusrafronten pressade mig hårt. Jag bär slöja av tradition och vana, men jag bär samtidigt jeans och korta tröjor. De hindrade mig från att komma in i rådssalen för att jag inte bar svart abaya. Jag vägrade och fortsatte mitt arbete på distans via internet. De införde tvång på att alla kvinnor skulle bära abaya. Förband stoppade mig på gatan och krävde att jag skulle bära shariaenliga kläder. När jag arbetade hade de invändningar mot bilen jag åkte i. Om det fanns män i den som inte var mahram fick jag problem. Jag levererade livsmedel till flyktingarna. Nusrafrontens vaktposter vid vägspärrarna vägrade låta mig passera eftersom jag inte bar shariaenlig slöja och de gick inte med på att tala med mig för att jag var kvinna. Jag blev tvungen att ta på mig abaya för att kunna distribuera mat till människorna.

      När regimen drog sig tillbaka från Raqqa fruktade vi att något skulle hända med kulturcentret och de böcker och den utrustning som fanns där … Jag bad Nusrafronten, som skyddat och vaktat centret, om tillstånd att få gå in där. Vakten svarade att han aldrig skulle låta mig gå in utan tillstånd från frontens emir. Jag bad om ett möte med honom men det sades mig att emiren inte tar emot kvinnor. Jag exploderade av ilska mitt framför dem som vägrade mig tillträde. De sade till mig: »Skyl dig … täck dig. » Och då var jag redan beslöjad. Jag sade till dem: »Jag är skyld.« Då sade de: »Gå din väg och skicka en man vi kan diskutera med.« Jag sade till dem att jag var ansvarig för männen på mitt arbete. Vi diskuterade länge och till slut kom emiren ut och mötte mig, men han tittade mig inte i ögonen utan tilltalade mig med bortvänt ansikte. Jag sade att jag ville komma in i centret eftersom där också fanns filtar till flyktingarna. Emiren bad att få ta filtar till de stridande, men jag sade nej eftersom de skulle användas till civila och behövande. Ändå fick jag hans tillstånd att passera.

      Under år 2014 gick Islamiska staten in i Raqqa. Dessförinnan hade Nusrafronten haft makten från juli 2013 till slutet av året. Dess enheter hade tagit ned korset på Sayyida al-Basharakyrkan. Vi civila hade gått ut och demonstrerat mot det och satt tillbaka korset på sin plats. De ville gripa oss men invånarna lade sig i och räddade oss. Efter det fängslade de några män från Ahrar al-Sham och vi protesterade och krävde att de skulle släppas. De stod mitt emot oss när vi protesterade utanför shariaorganet. Jag sade åt dem: »Ni är värre än Assadregimen. Ni har gjort mer ont än den.« Till en maskerad vakt sade jag: »Du döljer ansiktet för oss medan våra ansikten är bara. Ni kallar er befrielsekrigare, men ni täcker era ansikten när ni är bland oss? Islam har ingenting med er att göra. Släpp våra barn ur era fängelser!« De släppte inte männen.

      Islamiska staten ockuperade Raqqa i januari 2014. Organisationen hade vilande celler som förföljde de andra styrkorna, som Liwa Thawwar al-Raqqa*, Nusrafronten och Ahrar al-Sham. Ahrar al-Sham drog sig tillbaka i riktning mot Idlib. Strider bröt ut mellan Nusrafronten och Islamiska staten. Liwa Thawwar al-Raqqa slogs tills deras ammunition tog slut. Många dödades och de som blev kvar retirerade.

      Islamiska statens folk hindrade kvinnor från att arbeta utom under deras överinseende och kontroll. De tvingade mig att sluta med mina aktiviteter och det skedde steg för steg. I början demonstrerade vi mot deras lagar om klädsel och deras inblandning i våra liv som kvinnor. När de kidnappade några civila män organiserade vi en demonstration mot dem och höjde plakat med texten: »Ned med Islamiska staten i Irak och Syrien.« Vi var femtio personer i demonstrationen. Det var i slutet av 2013. Suad Nawfal var med oss. Men under början av 2014 hindrade de oss från att röra oss över huvud taget. Brotten de begick offentligt, när de högg huvudena av människor på torgen, räckte för att förlama och injaga skräck i oss.

      Jag blev bunden till hemmet. Jag var medborgarrättsaktivist och visste att jag skulle bli förföljd av IS. Jag hade inte längre någon rörelsefrihet, bombangreppen intensifierades och det var svårt att resa.

      När min kusin dödades gick jag till hennes sorgeceremoni. Det var den 12 september 2014. Då hade jag slutat gå ut sedan Islamiska staten tagit över. När folk såg mig blev de rädda och sade att IS sökte efter mig, att jag var efterlyst för att jag deltagit i en demonstration mot dem. Men jag kunde inte ge mig av, för min mamma var sjuk och jag ville inte lämna henne ensam.

      Den 13 september var vi hemma när Islamiska staten stormade in i huset. Jag var tillsammans med mamma och min svägerska. Vi var vana att lämna dörrarna öppna, för de kringbyggda gårdarna var som gästrum. Folk i Raqqa var generösa och dörrarna stod alltid öppna.

      Islamiska statens folk gick till angrepp ledda av en kvinna som talade standardarabiska. Hon var fransyska av marockanskt ursprung. Jag vet inte exakt från vilket område hon kom, men hon talade standardarabiska med svårighet. Hon kallades Um Muhammad Fransyskan. Hon hade kommit från Frankrike och anslutit sig till Islamiska staten. Hon frågade om jag var Mona Freij. Vi var chockade över intrånget och dessutom var vi avskurna från elektricitet och kunde knappt se dem. Min svägerska svarade henne. Hon hade förstått vad som var på väg att hända: »Nej, det är inte Mona.« I det ögonblicket fick jag se att det stod några män bakom Um Muhammad Fransyskan. Jag slog genast sönder min dator och gick snabbt in i mammas rum. Männen spred ut sig på gården. De tog den trasiga datorn, en av dem grep tag i mitt hår och drog ned mig på marken. Han satte foten på mitt bröst och riktade geväret mot mitt huvud. Mamma skrek: »Det där är inte Mona, det är hennes syster!« »Den som öppnar munnen sätter jag en kula i huvudet på!« skrek IS-mannen. Han var tunisier och sköt flera skott i luften efter sitt uttalande. Grannarna kom genast ut och samlades på gården. Några av IS-männen var maskerade och vanligen var det så att medlemmarna som täckte ansiktena var Raqqabor. Främlingarna täckte inte ansiktet och dolde inte sin identitet. Tunisierns ansikte var exponerat.

      Grannarna sympatiserade med oss och avledde IS-männens uppmärksamhet. Min kusin tog med mig upp på taket och sade: »Fly snabbt.« Jag hoppade över till grannens tak och därefter ned på marken. Jag gick genom flera hus och invånarna hjälpte mig att på så sätt undvika vägspärrarna. Jag stoppade en bil och tog mig till en väninnas hem. Morgonen därpå fick jag låna en väninnas id-handlingar och flydde från Syrien.

      Jag kände en fruktansvärd ilska mot de kvinnor som samarbetade med Islamiska staten, vissa från Raqqa, andra utifrån. Till deras uppgifter hörde att arrangera förlovningar. Det var kvinnornas sak att hitta makor till IS-krigarna. I allmänhet var flickorna som föreslogs unga. Äktenskapen arrangerades med lockelser och hot. En av flickorna hette Fatima och kom från byn al-Lihbia. En kusin till henne anslöt sig till Islamiska staten. Fatima var tjugo år, studerade vid pedagogiska institutionen på universitetet och var mycket vacker. Hon blev förlovad med en IS-krigare mot sin vilja, trots att hennes kusin hade velat gifta sig med henne. Vissa personer i Raqqa gick med i IS för maktens skull, inte bara för pengarna. Kusinen ville stärka sina band till organisationen och föreslog flickan som maka till en av krigarna. Sådant var vanligt bland Raqqas invånare. Flickan vägrade och när hon blev tvingad tog hon livet av sig med gift, för hon kunde inte acceptera att gifta sig med en IS-krigare. Jag vet att äktenskap ingicks främst med tunisier och saudier, men också med några Raqqabor som fått inflytande genom att gå med i IS. De gifte sig mer än en gång. Månggifte blev vanligare och mer accepterat än någonsin tidigare.

      IS-kvinnorna hade också en annan uppgift och det var att arbeta i al-Hisba för att jaga kvinnor som sminkade sig och gjorde sig fina eller vars andedräkt luktade cigarettrök eller kvinnor som bar utsmyckade och glittriga kläder under sina abayor. Alla som bröt mot organisationens obligatoriska klädregler togs tillfånga. Om det var första gången de blev ertappade fick de betala böter och tvingades köpa shariaenliga kläder. Om överträdelsen upprepades blev de piskade på allmän plats. Ifall en kvinna lyfte på niqaben och visade ansiktet blev hon piskad direkt. En gång greps vår granne för att hon gått ut genom dörren för att gå till grannen i huset intill utan niqab. Hon blev piskad offentligt. Mitt i Raqqa, i närheten av stadens nöjesplats, fanns ett fängelse som var välkänt bland kvinnorna och som drevs av män och kvinnor. Männens uppgift var att sköta förhören och kvinnorna verkställde straffen. De kvinnliga bödlarna var specialiserade på tortyr, några av dem var från Raqqa. Den första kvinnan som arbetade för Islamiska statens specialpolis kom från Homs. Hon hade tidigare tillhört Ahrar al-Sham och Nusrafronten.

      IS grep min syster och min svägerska. De tog min svägerska i mitt ställe och fängslade henne och hennes barn. Tillsammans med henne i fängelset var en kvinna i sextioårsåldern som var mamma till fyra stumma och psykiskt handikappade barn. Hon var anklagad för samarbete med regimen. Det var en fattig kvinna som levde på att baka och sälja bröd och som dessutom led av astma. Vidare fanns där kvinnor som fängslats för att ha brutit mot lagen om shariaenliga kläder. Klädseln var en av de saker IS höll hårdast på och de tvingade fram den med vapenmakt. De grep min syster för att de upptäckte att hon använde internet. Hon och min svägerska satt fångna i fyrtiofem dagar.

      Det värsta med hela saken var att jag före revolutionen hade varit fri på ett personligt plan. Jag studerade på Homs universitet och hade vänner från olika städer, kvinnor och män. De besökte mig och jag dem. Jag arbetade också. Plötsligt förändrades världen omkring mig från öppen till sluten. De hindrade oss från att studera och arbeta. De hindrade oss till och med från att sitta utanför våra hem, vilket var en vana och tradition i Raqqa. Både kvinnor och män satt utanför sina hus. Vi gjorde uppror för att få frihet men kastades hundratals år tillbaka i tiden.

      Jag har blandade känslor och jag förstår komplexiteten i den syriska situationen. Men jag bor i Turkiet nu och min mamma dog ensam i Raqqa. Jag är stolt över att vara en Raqqas dotter och jag vill att hela världen ska få höra vår historia. Raqqas invånare har aldrig varit extremister eller militanta. Det var ingen gynnsam miljö för Islamiska staten. Men vi tvingades till slaveri genom vapenmakt, av IS, styrkorna och andra militanta bataljoner. Vi blev ockuperade. Allt det blod och lidande som vi trodde var priset för frihet ledde oss till slaveri.

  • Energi