19 juli

Nyhetsmagasinet Syre

fredag, 19 juli 2019

Innehåll


  • Intro

  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 12: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 12 är Linas berättelse.
    • Zoom

      Del 12: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 12 är Linas berättelse.

      Jag heter Lina Muhammad och var tjugonio år när revolutionen bröt ut. Jag var journalist och engagerad i politiskt arbete sedan 2011. Jag deltog i demonstrationerna från starten av den folkliga rörelsen.

      Jag var med i den kvinnliga demonstrationen på Arnoustorget mitt i Damaskus i protest mot våldet som använts för att skingra demonstranterna i Daraa. Vi höll inte på i mer än tio minuter, för säkerhetstjänstens män fanns i folkmassan och de slog ned på oss. De fängslade mig och misshandlade mig med elbatong över nacken. Jag utsattes för svår tortyr. Där fanns en bödel som hette Abu Shamla som slog mig våldsamt utan uppehåll över hela kroppen och tilltalade mig i maskulin form. De satte mig i en isoleringscell som inte var mer än ungefär åttio centimeter lång och sjuttio centimeter bred och förhörde mig i dagar utan att låta mig sova. De flyttade runt mig mellan olika sektioner inom säkerhetstjänsten.

      Jag bröt ihop på grund av tortyren och det fanns en person inom säkerhetstjänsten som försökte stötta mig. Mer än en gång var jag nära att kissa på mig, för vi fick bara gå ut på toaletten en gång per dag. Vi kallade den promenaden Helvetet, för när vi gick förbi överöste de oss med slag på vägen dit och tillbaka. När de förflyttade mig till Kafar Sousah-sektionen utsattes jag för sexuella trakasserier av officeren som ledde förhören. Han hade kaptens grad.

      Mellan mitt första och andra gripande försökte vi samlas och bilda en politisk organisation som vi kallade Syrierna. Vi ville etablera ett nytt sätt för politiskt arbete utanför partierna och den traditionella oppositionen. Vi var en grupp unga aktivister som arrangerade många demonstrationer. Snart upptäckte vi att gruppen var infiltrerad av säkerhetstjänstens folk och medlemmarna greps, de flesta mellan juli och december 2011. Projektet avslutades. Det fanns andra vänstergrupper som försökte göra samma sak, men även deras medlemmar fängslades.

      Jag fortsatte demonstrera och arbeta individuellt. Gruppen Syriens unga revolutionärer dök upp och de var kommunister. Säkerhetstjänsten grep allihop och deras aktiviteter upphörde i slutet av 2013. Följande medlemmar dog under tortyr: Rudin Ajk, Amer Zaza, Imad Ghanem, Faiz Ayyubi och bröderna Moaz och Qusay Burhan.

      Jag bestämde mig för att ta mig in i Ghouta, oberoende och på egen hand, för att koordinera arbetet mellan demonstrationerna och de politiska sammankomsterna. Säkerhetstjänsten höll Damaskus i ett järngrepp, gripandena hade mångdubblats och våra vänner dog under tortyr och i Ghouta var inte demonstrationer det enda sättet att engagera sig i revolutionen. Jag inriktade mina aktiviteter mot östra Ghouta.Jag började ta mig in i och ut ur det belägrade Ghouta tills jag greps för andra gången, mitt i Damaskus, eftersom jag även deltog i demonstrationerna. Det var den 12 april 2012, när gruppen »Stoppa dödandet, vi vill bygga ett hemland för alla syrier« kallat till en demonstration. Den gruppen förhöll sig neutral till alla de stridande parterna och krävde ett slut på dödandet. Jag ville ansluta mig till dem. Vi var ungefär 400 demonstranter utanför parlamentet, både kvinnor och män, och som vanligt vid demonstrationerna mitt i Damaskus höll vi på i bara tio minuter innan säkerhetstjänstens folk var där. Vi bar på stearinljus och blommor och jag höll upp ett plakat där jag skrivit: »Stoppa mördandet, vi vill inte dö.« De lät batongslagen hagla över våra huvuden, slog ned oss fullständigt. De använde våra kroppar för att slå andra demonstranter. En av dem tog tag i mig, lyfte upp mig från marken och började dunka min kropp mot en vägg. Jag skrek honom rakt upp i ansiktet: »Jag vill ha en rättsstat … jag vill ha en rättsstat.« Längre bort såg jag dem brutalt slå en kvinna. Hon stod mitt i gatan och bilarna stannade. »Folket vill att regimen faller!« ropade hon. Kvinnan var palestinsk-syriska. Folk försvann från gatan och fyrtio demonstranter greps. Mig slängde de in tillsammans med tjugofem andra i en liten buss. Jag blev släppt efter en vecka utan att ha blivit torterad. Förhörsledaren på al-Khatibsektionen var vänlig mot mig och gjorde mig inte illa. Senare hoppade han av.

      När jag kom ut ur fängelset för andra gången förstod jag att vår roll som demokrater, politiker och progressiva aktivister hade försvagats inför regimens våld och inför de krafter på oppositionssidan som finansierade beväpningen. Därför bestämde jag mig för att ägna mig helt åt civilt arbete i de belägrade områdena. Jag märkte att medelklassen och eliten övergett de områden som Assadregimen dragit sig tillbaka ifrån och lämnat de fattiga åt oppositionsstyrkorna. Jag ville arbeta med de undertryckta klasserna som inte hade möjlighet att lämna landet. Med civila och militärer debatterade jag frågor om en civil rättsstat och författning och jag arrangerade politiska diskussionsgrupper med vanligt folk om hur en idealisk stat skulle se ut. Jag sov i stort sett ingenting, förflyttade mig mellan vägspärrarna eftersom jag var efterlyst av säkerhetsapparaten och tog mig i smyg in i de belägrade områdena i Ghouta.

      I maj angrep regimen stadsdelen Barzeh, och hårda strider bröt ut mellan regimtrupper och Fria arméns styrkor innan de islamiska bataljonerna gick in i stadsdelen. Vi gömde oss i en pick-up för att kunna ta oss fram. Regimen byggde upp väghinder av sand mitt i gatorna, det var beckmörkt och vi angreps med granater och grova kanoner. Det var jag, två andra kvinnor och en läkare som ville ge akuthjälp till folk, men vi var omgivna av krypskyttar som bevakade oss. De besköt vår bil som blev till skrot. Vi fortsatte till fots mot moskén som gjorts om till fältsjukhus. Vi strök utmed väggarna medan granater slog ned i närheten av oss. Vi var tvungna att passera femtio meter inom skotthåll för krypskyttarna. Många människor hade dött när de tog sig igenom det området. När en granat slog ned alldeles i närheten av oss och täckte oss med splitter och damm blev vi till rörliga tingestar av damm. På så sätt överlevde vi krypskyttarna. När vi kommit fram till moskén såg vi fasorna. Vi plockade ut granatsplitter från varenda kroppsdel hos en kvinna. De såg ut som påmålade svarta fläckar. En granat hade slagit ned i hennes hem. Maken, mamman och barnen hade dödats medan hon överlevde. Vid det tillfället dog fyra män, två kvinnor och en sexton år gammal pojke.

      Vi uppmuntrade kvinnorna att hjälpa Barzehs kvinnor, som var kraftfulla och uthålliga. Bland dem fanns konservativa som vägrade låta männen komma i närheten av deras arbete och andra som inte brydde sig om vilket, och arbetade tillsammans med männen. De var ledarna på platsen och rörde sig med styrka och säkerhet. Männen bar undan skadade under krypskyttarnas eld. De sprang och vi sprang med dem tills vi lyckades få ut de överlevande. Varje gång jag kom ut ur området var jag utmattad men också lycklig över att jag fortfarande levde. Det var ett tillstånd som liknade galenskap, för jag gav inte upp. Jag trodde på människors rätt till värdighet och rättvisa och därför utförde jag vad som krävdes av mig när de utsattes för angrepp och dödande.

      I slutet av juni kontaktade en av Ghoutas motståndsmän mig under Zamalkamassakern. Mitt täcknamn var Zina och de sade till mig att de behövde mediciner och medicinsk akututrustning omedelbart. Jag åkte till Zamalka och när jag kom fram såg jag helvetet på platsen för massakern. Det brann överallt och liken låg utspridda. Hela gatan var full av söndertrasade kroppsdelar, köttslamsor satt fastklistrade på husväggarna och de dödas inälvor låg på marken. Massakern begicks när invånarna i området tog avsked av dem som stupat under demonstrationerna. En bilbomb exploderade mitt bland dem. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer, för det var första gången jag såg något så fullständigt avskyvärt. Jag fick en chock, kroppen förstenades och jag hade inte kraft att röra mig. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna, att jag skulle dö. Människor runt omkring mig samlade ihop kroppsdelar. De hade ingen akutmedicinutrustning, inga bilar och de var belägrade, prisgivna. Jag försökte släpa en av de döda till sidan av gatan, men jag fick bara halva kroppen i händerna. Jag hittade inte den andra halvan. Halva liket var söndertrasat. Jag bröt ihop fullständigt och kräktes. Sjukvårdarna sade åt mig att gå därifrån. Det som fick hjärtat att blöda var att höra skriken från dem som fortfarande levde, men vars kroppar var stympade. De ropade efter sina mödrar. Det påverkade mig djupt. En var liten och skrek: »Mamma, snälla …« Jag hade brutit ihop fullständigt om jag inte hade fått se en kvinna rädda en skadad. Hon tog av sig slöjan och förband hans sår. Jag satte igång att göra som de gjorde, samla ihop kroppsdelar och avslitna lemmar.

      När vi kom till sjukhuset fann vi 63 döda. Det såg mer ut som en skräckstad än ett sjukhus på grund av de många avslitna kroppsdelarna och där fanns 15 läkare som skulle ta hand om de skadade vars antal uppgick till 150. Jag kunde inte hålla tillbaka min förtvivlan när en vän ringde och frågade vilka som fanns kvar i Zamalka och jag tittade på listan över döda och läste namnen. Jag tittade mig omkring på sjukhuset och såg lik överallt, på bårarna … i korridorerna … i rummen.

      Efter massakern kände jag en våldsam ilska. Jag beslutade att inte överge min ståndpunkt som motståndare till Assad och att vara beredd att göra det omöjliga för det. Jag var inte rädd för att dö! Därför anslöt jag mig till styrkan Shuhada Duma*, ledd av Abu Ali Khabiya, när slaget om Damaskus började och beslöt att delta i det. I själva verket funderade vi inte över vad det här slaget skulle tjäna till. Jag blir förvånad när någon tror att det var genomtänkt. Våldet var outhärdligt och lämnade inget utrymme för att tänka! Vi drevs av mekanismer som inte styrdes av förnuftet och därför tänkte jag inte egentligen på de militära rörelserna. Allt jag tänkte på var att jag måste vara i den första frontlinjen, för det var min plikt.

      Jag tog mig in i stadsdelen al-Midan, dit Fria armén nått fram och där det fanns ett fältsjukhus, som jag stannade på. Jag begärde att styrkans befälhavare skulle flytta sjukhuset till en källare. Jag trodde att regimen skulle falla. Det sjöd av missnöje med Assad och därför rådde mobiliseringsstämning. De andra oppositionsstyrkorna förväntades ansluta sig till Dumas martyrer och ett gerillakrig mot regimen skulle bryta ut och garantera dess fall. Vi drömde verkligen! Jag var tillsammans med tre andra kvinnor på fältsjukhuset och en informationsansvarig utan slöja. Vi respekterade de stridande och de uppskattade oss, för vi var med dem på slagfältet och stod tillsammans med dem, ansikte mot ansikte med döden. De hörde på oss och lyssnade på våra förslag. De ville ge mig en pistol för att jag befann mig vid fronten, men jag vägrade. En av de stridande sade: »Den här pistolen är inte för att du ska döda någon utan för att du ska försvara dig om någon vill döda dig eller ta dig tillfånga. Försvara dig på ditt sätt, skjut dig själv eller gör vad du vill!«

      Under det här slaget stod en av regimens stridsvagnar i slutet av gatan vi befann oss på. De stridande hade inget annat än handgranater, maskingevär och en stridsvagn som övervakade huvudgatan i al-Midan. De var utspridda i kvarteren och provocerade stridsvagnsenheterna genom att dyka upp framför dem och sedan försvinna. Planen var att en annan stridande satt beredd och väntade tills stridsvagnen gav eld mot provokatörerna. Då riktade han sitt granatgevär mot den och gav eld. Den här gången fungerade det och stridsvagnen blev förstörd. Döden var så nära, men jag var inte rädd för den. Jag fruktade bara att få se den som skulle döda mig ansikte mot ansikte.

      På kvällen, efter att vi väntat, meddelade styrkans befälhavare att ingen skulle komma och hjälpa oss. Alla hade övergett oss. De andra bataljonerna från Fria armén skulle ha kommit inom tjugofyra timmar, men ingen kom, så de stridande drog sig tillbaka till stadsdelen al-Hajar al-Aswad och hjälpte oss att fly. Vi återvände till en av Damaskus förorter.

      Den här erfarenheten, att vara mitt i striden, förändrade mitt förhållningssätt till döden. Innan styrkorna retirerade sade befälhavaren till oss att den här striden skulle innebära döden, att vi skulle dö om vi stannade och att det var därför de tog ut oss. Men döden var mycket enklare än jag hade föreställt mig. Det lättaste som finns i livet. När jag kom ut från slaget om Damaskus var jag en annan kvinna. Jag hade blivit modigare och bättre på att visa mitt rätta jag. Jag insåg att självsvåldigheten, att bege sig till fronten i ett slag som inte kan vinnas, var ett slags desperation och jag försökte att inte förtvivla. Men jag såg hur besvikna de unga frivilliga blev på sina kamrater i revolutionen. Mellan dem och regimgruppen fanns en enda mur. Striden var våldsam, modig och respektlös och den stod i mitten av juli år 2012.Tjugo unga dog i den. (Arton av dem stupade under sista natten före tillbakadragandet på grund av bristen på mediciner. Al-Midan var litet och omringat från alla håll. När detta hände hade jag lämnat stadsdelen men min vän läkaren, som kommit in med mig, var kvar.

      Jag kontaktade honom och han sade att arton stupade låg framför honom och att döden verkade oundviklig eftersom det hade blivit i stort sett omöjligt att retirera från al-Midan. Men de lyckades överleva.)

      Jag bestämde mig för att vidga mitt arbete till mediaområdet efter nederlaget i slaget om Damaskus. Jag kände mig besviken och förrådd. I november 2012 började jag arbeta för Fria medienätverket som startats en månad tidigare av motståndsmännen i Irbin, Saqba och Hamoryah*. En av dem var Abdul Karim Ismael, känd som Abu al-Majd. Han var en av Syriens mest enastående män och de flesta i gruppen var uppriktiga och demokratiska. Abu al-Majd och hela mediestaben dödades senare av en granat vid ett av regimens angrepp i slutet av januari 2013. Jag blev chockad när de dödades. Jag hade lämnat dem två dagar tidigare och åkt tillbaka till mitt hem i Damaskus för att tvätta mig och byta kläder. De dog medan jag var borta. Innan dess hade jag arbetat med dem och jag hade satt som villkor att de inte skulle ha åsikter om min klädsel, för jag var obeslöjad. De hade gått med på det. Slöjfrågan var inget problem för dem. Jag föreläste för dem om hur medier fungerar och tränade dem att skriva journalistiska reportage. Jag insisterade på att de inte skulle använda religiösa slagord och inte tala om regimens dödsoffer med ord som kadaver. Mina övningar med dem handlade om humanitära och politiska budskap. Innan de startade medienätverket hade vi jobbat vid fronten i Irbin tillsammans under svåra förhållanden.

      Under perioden då jag arbetade för Fria medienätverket i Irbin, började antalet bataljoner öka snabbt och kaoset växte. Samtidigt intensifierades attackerna från regimen. Enorma summor pengar strömmade in till styrkorna. Det här skedde gradvis och på ett oklart sätt, i synnerhet efter slaget om Damaskus. Jag tror inte att folk förstod vad som hände runt dem.

      Enligt min erfarenhet i Ghouta blev människor chockade av regimens brutala våld och det blev en stark drivkraft mot religiositet. Sekteristiska massakrer, som de i Darayya och Jdaidet al-Fadl, gjorde sitt till.

      En stor del av aktivisterna inom medelklassen och de intellektuella lämnade också Ghouta. De från medelklassen som blev kvar grundade Förenade revolutionära styrkorna i östra Ghouta. Gruppen bestod av lokala individer med inflytande från olika kringliggande områden och olika sekter. Den var verksam ett år ungefär. Gruppen upplöstes sedan regimen gripit några medlemmar och Jaish al-Islam hade mördat ett antal som var socialister. Det fåtal som återstod blev senare oense sinsemellan, bland annat om Muslimska brödraskapet som ville införa religiösa slagord. Det var en av punkterna där åsikterna gick isär. Därefter uppstod en tydlig konflikt mellan dem som ansåg att stödpengarna som kom in skulle gå till civila organ och de som sade att pengarna skulle gå till militären.

      En punkt där jag var oenig med de kvinnliga aktivister från medelklassen som kom in i Ghouta för att hjälpa till, var att de gick med på att bära slöja. Jag tyckte att det försvagade mitt arbete och försatte mig i en svår situation. Jag tyckte det var en kapitulation för de islamiska styrkorna och rådande mentalitet, särskilt som hälften av dem som arbetade på sjukhusen i Ghouta var kvinnor. På informationskontoren fanns inga kvinnor, eller mycket få. En gång hotade de islamiska styrkorna att straffa en kvinna för att hon körde bil och distribuerade mat till de behövande. Det var en av de följder finansieringen av islamismen fick.

      En annan var att hela läroplanen i skolorna blev religiös. Finansiärerna införde en läroplan medan folk var belägrade och utsatta för ständiga angrepp. Därför accepterade de bidragsgivarnas villkor. De skiljde pojkar och flickor åt i undervisningen och sade att det var förbjudet att blanda dem. Men de var bara barn. Jag sökte efter finansieringskällan till just den här skolan och upptäckte att det verkligen var en rik saudisk shejk som stödde den tillsammans med några shejker från Qatar. Det pågick en ständig tävling mellan saudiska och qatariska shejker om att grunda shariaorgan och skolor.

      Jag sörjde när utvecklingen lämnade den nationella kontexten och jag bevittnade omvandlingen. Styrkan Shuhada Irbin* hade i sitt standar den syriska örnen, revolutionsflaggan med tre röda stjärnor och nedtill texten: »Folket vill att regimen faller.« Överst på standaret stod: »Styrka, värdighet och ett civilt samhälle.« I början av 2013 halades revolutionsflaggan och i dess ställe hissades en vit flagga med texten: »Det finns ingen gudom utom Gud.« Slagorden om värdighet och civilsamhället uteslöts. Jag arbetade på informationscentret och var förfärad över vad som hände.

      Jag var också på plats när en av de militära befälhavarna förde en dialog över Skype med en shejk i Gulfen, vars identitet jag inte lyckades fastställa. Men jag såg det som hände med egna ögon. Saken gällde ett svårt slag i närheten av Harasta och befälhavaren bad shejken om hjälp. Officeren sade att han ville ha raketer, ammunition, pansarvärnsvapen och mat till en summa av tio miljoner dollar. Shejken frågade om namnet på slaget och befälet svarade att det inte hade något än. Shejken bad då att få det uppkallat efter sig. Officeren vägrade: »Vi har att göra med en kriminell här. Vi vill ställa honom inför rätta och befria vårt land från honom. Vi kan inte uppkalla slaget efter dig.« Shejken insisterade, befälhavaren vägrade och striden blev inte av. Officeren var en av de mycket få okorrupta och de blev ännu färre senare, för styrkorna accepterade att inrätta sig under parollen »Det finns ingen gudom utom Gud« och andra islamiska slagord. I början gjorde styrkorna motstånd mot den religiösa extremismen, men senare drevs de mot den.

      Jaish al-Islam bestod av en bataljon som hette Sirriyya al-Islams* och blev senare en armé med stöd av Saudiarabien. Qatarierna stödde styrkorna Ajnad al-Sham**

      Jag iakttog de här förändringarna men övervägde aldrig för ett ögonblick att lämna Syrien. Jag hade bestämt mig för att stanna och möta samma öde som folket. Men min bror blev gripen den 10 augusti 2013 och jag tog mig till Damaskus för att följa vad som hände honom i fängelset, hålla kontakt med advokaterna och människorättsorganisationer. Jag rörde mig underjordiskt och kunde ingenting göra. Efter en vecka försökte jag återvända till Ghouta men misslyckades upprepade gånger med att ta mig igenom vägspärrarna. När kemvapenmassakern inträffade den 21 augusti 2013 blev jag tillsagd att vänta tills situationen förbättrades.

      Under tiden jag väntade genomförde säkerhetstjänsten en razzia i min hemliga bostad, det var i slutet av augusti. Min vän, som blivit gripen i mitt hem, kontaktade mig i ett försök av säkerhetstjänsten att arrangera ett bakhåll. Jag kände mig förtvivlad när jag förställde mig hur han blivit torterad för att de skulle få tag i mig. Min familj bestämde att jag måste lämna Damaskus. Jag flydde från hus till hus. Planen var att jag skulle stanna i al-Suwayda, men säkerhetstjänsten grep mannen som hjälpt mig att fly från Damaskus. Därefter fängslade de tre män från ett av husen där jag stannat under flykten och då återstod inte längre något alternativ till att lämna Syrien. Jag tog mig tiotals kilometer på cykel med några motståndsmän. De bad mig sätta på mig slöja när vi passerade Nusrafrontens vägspärr i Dara men jag vägrade.Under flyktvägen mot Dara hamnade vi plötsligt framför en vägspärr kontrollerad av Nusrafronten. Där fanns sex vaktposter, fyra jordanier och två syrier. De stoppade oss och ville gripa mig och ta mig till shariaorganet för förhör eftersom jag var obeslöjad. Jag skrek och vägrade tiga. Motståndsmännen som var med mig tillhörde Fria armén. När jag skrek åt vaktposterna riktade de sina vapen mot mig, vilket fick Fria arméns män att höja sina vapen och alla vapen var riktade mot någon. Då sade jag till vaktposterna att jag skulle följa med de unga männen. Jag var redo att göra vad som helst för att inte flera personer skulle komma till skada på grund av mig. En av vaktposterna satte sig i förbindelse med sina kontakter och lät oss sedan gå.

      Jag kunde inte stanna i Dara på grund av att jag vägrade täcka håret. Resan var lång och påfrestande men till slut befann jag mig vid en icke-officiell gränsövergång som Nusrafronten kontrollerade. Jag lämnade Syrien i november 2013 och är nu flykting i Frankrike.

      Det finns inte ord för hur bitter jag känner mig och varje dag tänker jag på att återvända till Syrien.

  • Energi

  • Krönika