Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del tio är Aminas berättelse.
Jag är Amina Kholani från Darayya. När revolutionen bröt ut var jag trettiofem år, gift och hade tre barn. Jag studerade vid historiska institutionen på Damaskus universitet och gick därefter en masterutbildning i pedagogik. Flickor i Darayya förväntades inte genomföra högre studier, men min familj var angelägen om att jag skulle fullfölja mina.
År 1991 började jag på Anas bin Malikinstitutet, ett institut för Koranstudier lett av ustaz shejk Abdul Akram al-Saqqa*. Vi som var hans elever var kända som akramiiterna, efter honom. Parallellt med mina universitetsstudier bedrev jag Koran- och shariastudier i moskén och därefter började jag undervisa elever i shariavetenskap och Korantolkning. Folk runt omkring mig betraktade flickor som gick på universitetet med misstänksamhet och vi ville bryta denna negativa stereotyp. Vi stod långt ifrån de officiella shejkernas kretsar och höll på med våra aktiviteter på egen hand. De här aktiviteterna skapade en avantgarderörelse i Darayya. De religiösa shejkerna anklagade oss för avvikelse från tron. I deras ögon utgjorde vi ett hot mot traditioner och vanor genom att vi introducerade teve, datorer och telefon i moskén och dessutom visade vi vetenskapliga och pedagogiska filmer och dokumentärer där. Vi arrangerade diskussioner i moskén och ustaz Jawdat Said* besökte oss.
År 1990 hade ustaz Abdul Akram al-Saqqa startat ett shariagymnasium i Darayya samt Anas bin Malikinstitutet. Han hade en vidsynt inställning och var ointresserad av de frågor om vantro, doktrin och tradition som dominerade den religiösa atmosfären vid den tiden. Han ansåg att frågor om medvetenhet, moral och korruptionsbekämpning inom staten var det man borde resonera kring och sprida kunskap om bland folket. Han hävdade att avfällingar inte borde dödas eftersom det inte fanns något tvång i religionen. Men shejkerna i Darayya och resten av Syrien var motståndare till honom. Vi som var hans studenter på 1990-talet träffades öppet i våra grupper och sade vad vi tyckte rakt ut.
Från år 1990 till år 2000 ordnade vi studiecirklar i moskén. Vi delade upp veckan så att vi under tre dagar studerade för al-ustaz och tre dagar undervisade yngre studenter. Vi insåg att vi skulle behöva tid för att etablera och sprida vårt projekt om idé- och samhällsutveckling i landet. Vi gjorde om moskéerna till centrum för utbildning, rättslära och intellektuell utveckling och begränsade oss inte till enbart Koranstudier. Med tiden började en upplyst förnyelseskola inom islam ta form, en skola grundad på de verktyg vi använde: vetenskap och forskning. Några religiösa shejker och många av Darayyas invånare motsatte sig detta men tre elevkullar fanns redan. Den första kullen bestod av ett fåtal personer, den andra av några tiotal medan den tredje bestod av runt 500 unga elever. För den tredje kullen skapade vi en speciell läroplan som vi tryckte upp och vi öppnade en privat skola med den läroplanen. Projektet bekostades av ustazen, som hela tiden underströk hur viktigt det var att bygga institutioner som inte var beroende av en viss person eller individ. Därför fattade vi oftast våra beslut genom omröstning.
Ustazen var emot idén att en menstruerande kvinna var oren och utfärdade en fatwa som tillät henne att gå in i moskén och hålla i Koranen medan hon menstruerade. Det här ökade förbittringen mot honom, för de traditionella religiösa shejkerna ville hindra kvinnor från att komma in i moskén när de hade mens. Vi, ustazens elever, gick till moskén i vilket tillstånd vi än befann oss och rörde vid Koranen och alla protesterade mot oss. Ustazen sade att Koranen var livets grundlag och att det var viktigt att inte hållas borta från den under några omständigheter. Men de religiösa shejkerna vägrade gå med på det. Ustazen presenterade även andra djärva idéer som gick emot det traditionella religiösa tänkandet. Klyftan fördjupades när en av hans elever, doktor Haitham al-Hamwi, gav ut sin bok Illa ayam maduda* som gjorde upp med idén att profeten skulle ingripa till förmån för brottslingar på uppståndelsens dag och rädda dem från elden för att de var muslimer, det vill säga att det skulle räcka att vara muslim till namnet och säga »Det finns ingen gudom utom Gud« för att komma från helvetet till paradiset. Doktor al-Hamwi tyckte att tanken stred mot den gudomliga rättvisan och representerade religiös opportunism. Därutöver utfärdade ustazen en fatwa som sade att musik inte heller var förbjudet.
Antalet flickor och kvinnor som regelbundet kom till studiecirklarna hos shejken ökade påtagligt, vilket upprörde folk. De sade att det var opassande och inte tillåtet, men han brydde sig inte om dem och vi fortsatte med våra möten och aktiviteter.
Efter Hafez al-Assads död skickade underrättelsetjänsten en begäran till ustaz Abdul Akram att Koranen skulle reciteras från moskéns minaret under tre sorgedagar och att fredagsbönen skulle vara en hyllning till den avlidne presidenten. Vi, kvinnor och män, samlades i moskén på grund av detta. Ustazen sade att han skulle gripas om han vägrade och institutet skulle stängas. Han ville att vi skulle genomföra en demokratisk omröstning om saken. Vi visste att Hafez al-Assad varit en tyrann och vi hade lärt oss att inte ljuga och inte tiga om det som var fel. Vi var fredliga, motståndare till våld, och ägde inget utom våra röster och tankar. Vi brukade visa film om Gandhi i moskén trots att shejkerna protesterade och sade att Gandhi var zoroastrier och att filmvisning var förbjudet. Men det gav oss idén att göra fredligt motstånd, som Gandhi, under omröstningen i moskén och resultatet blev att vi skulle avvisa regeringens begäran. Ustazen vägrade trots att alla andra moskéer gjorde vad regeringen och underrättelsetjänsten begärde och Bashar välsignades och hedrades i moskéerna. När predikan var slut och ustazen inte hade hyllat Bashar greps han genast av underrättelsetjänsten och hölls kvar sex månader i häkte.I moskén riktade vi också uppmärksamheten mot kvinnor som inte kunde läsa och skriva och vi undervisade dem. Jag stannade där och undervisade elever i sex år. Jag tog över administrationen av institutets kvinnliga sektion medan ustazen satt fängslad och när han släppts fortsatte vi med våra aktiviteter. I moskén hade vi ett stort bibliotek öppet för allmänheten. Där arrangerade vi tävlingar och priser till dem som var duktigast på att recitera och memorera Koranen samt till de främsta inom rättsvetenskap och skolämnena. Vi satte upp skärmar i moskén och visade film efter bönerna och fokuserade på att våra elever skulle klara den offentliga utbildningen. De tillhörde de främsta därför att vi ville att de skulle vara förebilder i samhället. Vi arbetade frivilligt, utan lön, och vårt främsta mål var att göra slut på okunnighet, extremism och blind efterlevnad av traditionerna. Ustazen hade förbjudits att undervisa efter att han släppts från fängelset. Förlaget han ägde stängdes och underrättelsetjänsten utfärdade order om att vi skulle stängas ute från moskén. Shejkerna uppviglade folk mot oss och bjöd in al-Qubaisiat * till moskén i stället för oss. De övertog institutet och dess utrustning och moskén spelade inte längre den upplysningsroll som lockat oss till den.
Kontroversen mellan al-Qubaisiat och oss handlade om att de ansåg att vi, akramiiterna, avvikit från den rätta religiösa vägen medan vi ansåg att de bidrog till att hålla kvar människor i okunnighet och förtryck under tyranniet. Assadregimen uppmuntrade alla som glorifierade individer, förstod tron som bara ritualer och ansåg att det var fel att tala om samhällsmedvetande och politik. Det var vad al-Qubaisiat gjorde. Medan vi och många shejker ville bygga ett samhälle och vägrade idealisera individer. Vi trodde på att det var nödvändigt att använda förnuft och tänkande och att söka efter sanningen var man än befann sig.
Vi fortsatte hålla möten och bedriva undervisning i våra hem med kvinnliga och manliga elever som förstod våra ståndpunkter och tankar. Trycket från det övriga samhället återkom därför att vi blandade män och kvinnor och för att vi betraktades som oppositionella. Vi vägrade gömma oss och fortsatte med våra intellektuella och analyserande sammankomster. Vi lärde känna grupper utanför Darayya och började sprida oss utanför staden. Vi stod i förbindelse med kurdiska aktivistgrupper, religiösa och sekulära intel
* al-Qubaisiat: En islamisk väckelserörelse för kvinnor, grundad av syriskan Munira Qubaisi. Rörelsen är uppkallad efter henne och spreds senare till flera länder. Dess ritualer grundar sig på den islamiska naqshbandiskolan och riktar sig enbart till kvinnor. Deras sammankomster är slutna och omfattar olika ritualer. Medlemmarna är indelade i en hierarkisk religiös struktur. Rörelsen tillämpar principen om glorifiering av individer, som Munira Qubaisi. Hon bor fortfarande i Damaskus, men tar inte emot människor. Bara ett litet antal personer känner till var hon finns.
lektuella, gruppen Damaskusvåren och andra. Vi samlades för att diskutera förändringar i det islamiska tänkandet och i samhället och våra aktiviteter var upplysningsreformistiska. Vår rörelse utvidgades och vi bestämde oss för att etablera ett eget kulturcentrum i Darayya. Det var ett kollektivt projekt som inte liknade ustazens center. Vi kvinnor sålde lite av våra smycken för att kunna förverkliga det. Därinne inrättade vi en datorsal, ett bibliotek och en bio och döpte centret till Fredens vägar. Vi öppnade och bjöd in folk till arrangemang kring kultur och utbildning. Men den politiska säkerhetstjänsten stängde lokalen och förseglade den, konfiskerade utrustningen, fängslade ustazen för en tid och misshandlade våra aktivister.
I samband med ockupationen av Irak tilläts de religiösa shejkerna kalla till jihad. Regimen i samarbete med underrättelsetjänsten fick dem att mobilisera unga män för att göra dem till självmordsbombare i Irak. Allt detta skedde med underrättelsetjänstens goda minne. Vi visste att shejkerna i moskéerna aldrig skulle våga kalla till jihad om inte säkerhetstjänsten varit med på det. Detta hände verkligen och unga män reste till Irak för att göra jihad. Det var ett smutsigt politiskt spel av regimen.
Vi, al-ustaz Abdul Akrams elever, kallade till en demonstration mot kriget och mot ansträngningarna att driva unga män in i det. Vi beslutade att starta en kampanj för social förändring »tills människor förändrar sig själva«. Yahya al-Sharbiji och Haitham al-Hamwi ledde kampanjen. Vi var emot att döda och spränga saker i luften, att göra unga syrier till självmordsbombare och våldsverkare för att åstadkomma förändring. Vi ville förändra genom medborgerligt fredligt motstånd i små men avgörande steg. Vi startade en serie fredliga aktiviteter och spred flygblad till allmänheten mot korruption och mutor och beslutade oss för att sopa stadens gator. Med det ville vi säga till de unga: Åk inte till Irak och spräng er i luften, fokusera i stället på er själva och era liv i Syrien. Vi ville säga att det var vårt ansvar att reformera Syrien, att all förändring kommer inifrån och börjar med oss själva och att landet tillhörde folket och att det inte var Assadfamiljens och underrättelsetjänstens egendom. Vi genomförde aktiviteter i Damaskus förorter också. Många påverkades av oss och anslöt sig till oss. Vi frammanade en ansvarskänsla gentemot lagen hos folk och lanserade parollen att om lagen är orättvis ska vi kräva att den förändras med fredliga medel.
Efter det genomförde säkerhetstjänsten razzior i våra hem. Ustazen greps återigen, liksom min man och ytterligare tjugofem aktivister, däribland min bror. Jag och många av mina väninnor, bland dem ingenjören Hanan al-Lakod, förhördes av säkerhetstjänstens olika avdelningar. Männen ställdes inför militärdomstol och hamnade i Saydnayafängelset (det ökända). Vi var alla unga människor med universitetsexamina och aktivister som arbetade för samhällsförändring.
Folk i Darayya blev arga på oss för att deras barn fängslades och säkerhetstjänsten krävde att vi skulle samarbeta med dem. Men vi vägrade.
Vi fortsatte med våra aktiviteter tills revolutionerna bröt ut i arabvärlden och därefter kom händelsen med barnen i Daraa. Jag insåg att det syriska samhället inte var redo för en revolution, men våra vänner greps och dödades i demonstrationerna så jag beslutade att gå ut och protestera mot regimen. Mina väninnor var rädda, för berättelserna om våldtäkter i fängelserna skrämde oss. Jag sade till dem att vi som kvinnor måste vara aktiva och att vi hade en roll att spela i förändringsprocessen. Den 25 mars 2011 gick vi ut och demonstrerade i Daryaya. Säkerhetstjänstens folk höll sig undan. Vi skanderade: »Fredligt, fredligt … muslimer och kristna, vi vill ha nationell enighet.« Darayyas invånare var till 80 procent muslimer och till 20 procent kristna.
Vi skyddade offentlig egendom från skadegörelse. Demonstrationerna spred sig och blev allmänna i Daraa och Baniyas … dödsoffer krävdes. Jag deltog i ännu en demonstration som Ghaith Matar, min bror Majd, Yahya Sharbaji, Islam Dabbas och andra arrangerade till stöd för de unga männen i Darayya. Den dagen misshandlade de oss med elbatonger, och krypskyttar var utplacerade på byggnaderna. De grep många av demonstranterna. De oppositionella bad att vi kvinnor inte skulle delta för att slippa bli fängslade, så vi anslöt oss till en grupp kvinnor från Darayya och ordnade demonstrationer och sittstrejker med bara kvinnor. Vi startade också gruppen Fria Darayyabor.
Under Stora fredagen, den 22 april 2011, krävdes dödsoffer i demonstrationen i Darayya. Tiotusen personer deltog, bland dem många välutbildade. De tog av sig kläderna och mötte säkerhetstjänsten och kulorna med sina bara bröst. Demonstranterna skyddade de statliga inrättningarna som mänskliga sköldar för att inte rasande människor skulle förstöra dem. De sade att soldaterna tillhörde folket och att det var förbjudet att utsätta dem för fara.
40 000 demonstranter deltog i begravningen av dödsoffren under Stora fredagen. Vi passerade förbi utanför kyrkorna som ringde i klockorna för de döda. Kvinnorna från kyrkan kastade ris på demonstranterna som kastade blommor i utbyte och ropen blev till tordön: »Muslimer och kristna, vi vill ha nationell enighet.« Oppositionella från alla områden, religioner och trosinriktningar deltog och sörjde de dödade. Revolutionärerna stod för förtäringen under sorgeceremonin och till och med vaktposterna vid regimens vägspärrar fick del av den. De behövde få veta att vår kamp inte var riktad mot dem.
Säkerhetstjänsten krävde att Darayyas shejker skulle säga till oss att sluta med demonstrationerna, men vi lydde inte deras uppmaningar. Några av shejkerna vägrade hörsamma säkerhetsapparatens krav och deltog i demonstrationerna.
De greps och en av dem, shejk Nabil al-Ahmar, dog under tortyr.
Regimen skickade en officer att förhandla med revolutionärerna i Darayya. De sade till honom att de ville att undantagslagarna skulle upphävas. Demonstranterna bar på blommor och vattenflaskor. Ghaith Matar sade till regeringssoldaterna som konfronterade demonstranterna: »Vi är bröder, varför dödar ni oss?« De delade ut blommorna och vatten till soldaterna. Några tog emot blommor, men där fanns också de som slängde dem på marken och trampade på dem.
I juli 2011 fängslades min bror, Abd al-Sattar. Den 8 augusti samma år greps min lillebror Majd, en icke-våldsaktivist. Att han greps var en stor provokation mot revolutionärerna för han var en av symbolerna för den fredliga rörelsen i Darayya. Vi fullföljde våra fredliga aktiviteter och började sprida Abd Baladi (I mitt lands tjänst), en oppositionell tidning som utkom under revolutionen. Jag och min man spred ett antal på nätterna tillsammans med revolutionens flagga i alla områden i Damaskus. Jag ville att folk skulle förstå revolutionens sak!
Tjugofem unga aktivister från Darayya dödades och liken slängdes i Sahnaya, där det bodde många druser, kristna och alawiter. Vi visste att det var ett verk av regimen som ville tända gnistan till sekteristiska strider. Men revolutionärerna var medvetna om regimens planer.
Jag och mina väninnor stödde de fängslades och dödsoffrens familjer. Vi tog till och med hand om barnen till dem som arbetade för regimen, liksom barnen till dem som skvallrade för regimen, trots att en revolutionär dödades genom uppgifter från några Darayyainvånare. Vi beslutade att bygga upp ett nationellt nätverk för att upprätthålla sämjan mellan medborgarna, för familjerna till dem som arbetade för regimen bar ingen skuld för det som hände. Det var en del av strategin att bygga fred mellan alla syriska grupper.
På grund av mina aktiviteter flyttade de ansvariga inom utbildningsväsendet mig till en skola som var mindre prestigefull. Jag skrev slagord mot al-Assad på skolans väggar och rev sönder bilder. Senare gjorde de kvinnliga eleverna samma sak och då stängde de slutgiltigt av mig från att undervisa. Jag anklagades för terrorism och för spridande av destruktiva idéer i skolan.
I september 2011 fängslades Yahya Sharbiji och Ghaith Matar av säkerhetsapparaten. Båda var symboler för den fredliga rörelsen i Darayya. Efter en tid fick Ghaith Matars familj ta emot hans lik. Han hade dött under tortyr. Kroppen var lemlästad och aktivisterna blev chockade och förfärade över hur säkerhetstjänstens män vanställt den. Därefter bildades Fria armén som skydd för demonstranterna. Folk tog till vapen för att skydda sig själva och sina demonstrationer. Vi kvinnor samlades i en demonstration utanför domstolen i Darayya för att kräva tillbaka de fängslade. Säkerhetstjänsten sköt skarpa skott mot oss. Vi fortsatte på det här sättet tills regimen drog sig tillbaka från Darayya i juli 2012 och staden befriades. Då förändrades aktiviteterna.
Efter befrielsen startade Darayyas revolutionärer kampanjen »Om kommunen inte fungerar kommer räddningen från de unga« med målet att städa upp Darayyas gator och organisera trafiken sedan staten inte längre uppfyllde sina åtaganden i oppositionens områden. Familjer på flykt kom strömmande från Homs och från stadsdelarna Bab al-Amru och al-Qadam i Damaskus. Vårt ansvar för att säkra mat och husrum växte. Koordineringsorganet i Darayya försåg oss med listor med namn på behövande. Detta var 2012. I två månader stod vi utanför regimens kontroll och upplevde att vi höll på att bygga upp en lokal administration.
Därefter inträffade massakern den 24 augusti 2012. Vi utsattes för våldsamma granatattacker och Fria armén växte påtagligt vid den tiden. Efter den perioden strömmade vapen in i stora mängder och vapnens röst ljöd starkare än de fredligas och intellektuellas, särskilt sedan ledarna för den fredliga rörelsen fängslats, torterats och dödats.
Vi tog oss till skyddsrum medan Fria armén spred ut sig i kvarteren och längs vägarna och varenda gata blev militärt befäst. Vi angreps med flygplan och raketer och stannade i skyddsrummen. En av kvinnorna som var med oss födde där, utan medicinsk utrustning. Och vi var verkligen hungriga och hade ingen mat.
Vi fick veta att regimens enheter hade tagit över östra Darayya, området al-Basatin (Odlingarna). De gick in där tillsammans med sekteristiska miliser och slaktade invånarna i vissa kvarter. Folk blev hysteriska och skräckslagna och bröt samman fullständigt i skyddsrummen. Min uppgift var att få människor att hålla sig lugna och organisera det som behövde göras. Några män var med oss och vi lyckades få igång ett fåtal elgeneratorer. Slakten är känd som Den stora massakern i Darayya eller Druv- och blodmassakern (Darayya är mycket berömt för sina druvodlingar). Fjärde divisionen, Republikanska gardet och iranska miliser gick in och ryckte upp druvrankorna med rötterna och dödade ett stort antal från Fria armén liksom civila. Blodet blandades med druvsaften. Vi blev åter avskurna från världen i fyra dygn utan elektricitet eller bensin. Därefter började stormningen av staden från väster och från druvodlingarna. Läkaren på fältsjukhuset bevittnade massakern och berättade för oss vad som hänt. Summariska avrättningar genomfördes av de iranska miliserna. Läkaren överlevde tack vare att en kvinna sade att han var hennes man. En syrisk militär räddade alla på sjukhuset och sade åt dem att fly. Några soldater kände sympati för oss. Sedan började de skadade och liken efter de civila och Fria armésoldaterna strömma in. Vi demonstrerade outtröttligt efter berättelserna om slakten, trots bombangreppen som inte upphörde. Vi sov ingenting under dygnet för slakten. Mina barn var med mig, medan min man gick ut tillsammans med de andra männen i kvarteret. De kom tillbaka med liken och de skadade. Min väninna och alla hennes barn hade dödats i en bombattack. I det första gryningsljuset började karavaner av människor på flykt synas eftersom nyheten om de kollektiva avrättningarna hade nått oss. Vi beslutade oss för att lämna Darayya.
På vägen ut såg jag den enorma förödelsen. Lik låg längs vägkanterna, civila och soldater från Fria armén. Åsynen av den omfattande flykten var smärtsam. Vi tog oss förbi liken och gav oss av. Vi lämnade området genom odlingarna, flydde splittrade. Jag såg de upprivna träden, blodet och liken utspridda över marken. Jag höll för barnens ögon när vi passerade allt det här.
När vi kommit utanför Darayya var livet annorlunda. Det fick mitt hjärta att brista. Damaskus var lugnt och folk levde sina liv som vanligt. Som om vi inte slaktades inför deras ögon. Jag insåg vidden av massakern och hur fasansfull den var först när jag kommit hem till min väninna i Damaskus. Samma dag begicks flera olika massakrer, bland dem massakern på familjen Saqqa som gömt sig i källaren till sitt hem. Tjugofem personer mördades och bara en överlevde genom att liken av de andra hamnade ovanpå honom. Överlevaren berättade historien.
Det sammanlagda antalet offer för den stora Darayyamassakern är inte känt. 786 namn dokumenterades men det fanns lik vars identitet inte kunde fastställas, brännskadade som inte gick att identifiera låg ute i odlingarna. Därutöver fanns lik som försvann. Trots massakern deltog hela Darayya i fredagsdemonstrationen kallad »Darayya, staden av druvor och blod«. Senare stod det klart att över tusen personer fallit offer. Vi var tvungna att dra försorg om deras familjer.
Efter massakern grundades Lokala rådet i september. Vi hade återvänt till Darayya. Folk höll Fria arméns enheter ansvariga för det som hänt. Frågan som ställdes var: »Om ni inte kunde klara uppgiften, varför gick ni då ut i strid mot regeringsarmén?«
Några av de militära ledarna inom Fria armén flydde och de negativa följderna av militariseringen av revolutionen blev tydliga. De civilas röster kunde åter göra sig hörda och krav restes på ett civilt politiskt organ. De unga revolutionärerna sade att regimen var kriminell, men vi bar också en del av ansvaret för det som hände. När Lokala rådet tog form beslutades att de väpnade styrkorna skulle vara en av dess grenar och vara underställda beslut av rådets ledning. Styrkornas ledning skulle rapportera till Verkställande utskottet. Det bestod av sex medlemmar som representerade Informationsavdelningen, Juridiska avdelningen, Understödsavdelningen, Medicinska avdelningen och Militära avdelningen. Tanken var att besluten skulle vara demokratiska. Lokala rådet etablerades av de främsta unga männen i Darayya och de medvetna revolutionärerna, bland dem min bror och några av mina vänner.
Lokala rådet upplöste de tre väpnade bataljoner som fanns i Darayya och grundade en styrka som kallades Darayyas martyrer. Men det var inte många som gick med på att begränsa militärens roll och underställa den civil kontroll. Jag tänkte inte då på att det inte fanns några kvinnor i rådet. Det fanns varken tid eller möjlighet att ställa några frågor. Vi ville bara få slut på dödandet.
Den 5 november 2012 stormade regimen Darayya igen. Krypskyttar placerades ut vid in- och utfarterna till staden. De brände några hus, avrättade ett antal aktivister och satte upp vägspärrar vid infarterna. Vi såg stridsvagnar omringa staden och på så sätt skilja Darayyas landsbygd från stadens centrum.
Kriget mellan Fria armén och regimen började. Fria armén angrep regimens vägspärrar. De var tjugotre enheter med ett befäl och två soldater med tunga vapen. Några tillfångatogs. Vi visste att regimens svar skulle bli våldsamt så vi flydde från Darayya efter att ha blivit omringade och hårt attackerade. Många dödades. Med den fortsatta belägringen och angreppen gjorde sig den militära rösten hörd igen.
Jag var i Damaskus med min familj och fortsatte med mina aktiviteter utanför Darayya. Jag slutade inte förrän samma dag jag greps. Jag deltog i det medicinska hjälparbetet och arbetade med livsmedelsförsörjning. Jag åkte då och då på möten till Darayya för att leverera medicinsk utrustning och livsmedel. Det var under den första perioden av belägringen. Jag var efterlyst av regimen och rörde mig i hemlighet i Damaskus. Säkerhetstjänsten gjorde en razzia mot vårt hem och grep två av mina bröder. Därmed var fyra av mina bröder i fängelse och en var belägrad i Darayya. Oron för mina små barn, mina fängslade bröder och min döde brors änka växte. Det hörde till mina uppgifter att hjälpa och stödja de stupades och fängslades familjer, men jag insåg att orättvisorna bara skulle fortsätta.
Jag greps i mitt hem i oktober 2013. När min fyra år gamla dotter såg säkerhetstjänstens män kissade hon på sig av rädsla. Jag trodde att de skulle ta mig dit där min bror fanns, till sektion 215 som tillhörde politiska säkerhetstjänsten för hemliga operationer i Mazzeh och som kallades dödsavdelningen. De flesta av Caesarbilderna* kom från den avdelningen. (* I augusti 2013 smugglade en avhoppare från den syriska militären med kodnamnet Caesar ut 53 275 bilder från Syrien, ett antal av dem på döda och torterade fångar. Caesar lämnade över bilderna till den regimkritiska syriska gruppen Syriska Nationalrörelsen som gav dem vidare till Human Rights Watch (övers. anm.). De täckte för mina ögon och förbannade mig med stort förakt. De grep min man samtidigt med mig. När vi kommit till enheten misshandlade de min man våldsamt inför mig. De ställde upp oss med ansiktena mot väggen och sedan hörde vi ett gevär laddas och osäkras. Jag trodde att vi skulle avrättas tillsammans, men de utsatte oss bara för psykisk tortyr. De upprepade proceduren med att ladda sina kalasjnikovar flera gånger och varje gång slöt jag ögonen och trodde att jag skulle dö. De placerade mig ensam i ett rum på den stora gården på flygbasen i Mazzeh. Jag förstod att de behandlade mig som ett specialfall och att jag var lyckligt lottad, för rummet låg ovan jord. Jag bestämde mig för att vara stark och behålla mitt lugn. Militären som var ansvarig för mig kom från Aleppo. Han var oförskämd. Därefter började förhören.
Förhörsledaren tryckte mitt huvud mot väggen och sade: »Ska ni döda alawiter? Tillhör du Gandhigruppen? De skrattade åt er och sade åt er att gå ut och demonstrera?« Jag sade till honom att jag var pacifist, att jag bara var motståndare till orättvisor och förtryck och att jag var syrier och inte gjorde någon åtskillnad mellan religioner eller religiösa inriktningar. Han slog till mig och sade att de visste allt om mig och att jag gjort allt utom att ta till vapen. Därefter vred han om mina fingrar.
En gång kom de med min man klädd i kalsonger. Han hade magrat mycket sedan han greps. Kroppen var full av blåmärken och blod. När jag fick se honom bad jag att de skulle släppa honom och jag skrev under de dokument de ville ha.
Under förhören slog de mig. Senare kom de med en kvinna i sextioårsåldern som arbetade som städerska hemma hos folk. De torterade henne och höll henne som gisslan, för hennes bröder var efterlysta av regimen. Hon stank och kroppen var full av svullnader och bölder. De sparkade henne. På ett par dagar blev vi tretton fängslade. Rummets väggar, golv och tak var av metall och det var inte stort nog åt oss alla. Jag protesterade. Jag begärde en tvål. Jag skrek åt dem att göra ett fönster som gick att öppna. Jag trodde att de skulle avrätta mig. Men de tog upp ett fönster i rummet. Jag tror att de var rädda, som vi. De kom också med mensbindor.
Alla de som var med mig var tagna som gisslan. En av dem var vacker och stark, i tjugofemårsåldern. Hon var överstelöjtnant och sunnit och hade avvikit från regeringsarmén tillsammans med sin trolovade, en alawitisk officer. De var förälskade och hade tillsammans anslutit sig till Fria armén. Hon hade stridit vid fronten i Darayya. Hennes situation var mycket svår. De torterade henne brutalt. Hon kunde inte gå på grund av tortyren. De ville att hon skulle locka dit sin fästman. De betraktade honom som förrädare för att han var alawit och hade gått med i Fria armén. Enligt vad jag såg förekom inga sexuella trakasserier på flygbasen. Jag vet inte om det stämmer eller inte, men det är min erfarenhet.
Tillsammans med oss var en ung flicka från Aleppo, arton år gammal. Hon grät hela tiden och var skrämmande vacker. Jag började ta hand om och skydda henne. Jag plågades svårt av att se hennes änglalika barnsliga ansikte i fängelse. Hon älskade att läsa och ville bli författare. De anklagade henne för att ha ingått jihadäktenskap* och torterade henne svårt. De ville att hon skulle erkänna. Jag sade åt henne: »Kräv att en rättsläkare undersöker dig.« Jag visste att hon var oskuld och att det skulle stoppa dem. Hon bad verkligen om en rättsläkare som fastslog hennes oskuld och då släppte de den anklagelsen. I stället anklagade de henne för att ha utspisat Fria armén men de trakasserade henne inte.
De tog oss till Kafar Sousah-sektionen där de kvinnliga fångarna utsattes för sexuell utpressning. Enheterna här var oförskämda. De öppnade dörrarna när som helst och det fanns inga gränser för deras brutala beteende. En gång kom en ung flicka klädd i brudklänning in till oss. De sade att brudgummen hade dödats och hon hade blivit galen. Hon började ta av sig sina kläder och skrattade medan folk stirrade på henne. Där fanns vidare två unga flickor som även de gripits anklagade för jihadäktenskap. De förstod inte vad som hände. De sade att de arbetade på en nattklubb.
De flyttade oss till Adrafängelset. Vi stank och bilen de körde oss i var full av blod och avskyvärda lukter. De trängde ihop oss ovanpå varandra. Jag stannade i fängelset i månader och började lära mina medfångar läsa och skriva. Vi hade det bättre där eftersom fängelset var civilt och den som betalade fick bättre villkor. Det var ett av sätten att tjäna pengar på de fängslade och en del av den genomgripande korruptionen. Vi såg den runt om oss och det fanns flickor som betalade med sexuella tjänster.
Förutom att lära fångarna att läsa och skriva startade jag ett idrottslag för att ta hand om våra kroppar. Jag lärde mig saker av kvinnorna också, som att sticka, virka och göra pärlarbeten.
Fängelset bestod av tio rum som rymde 350 fångar. Där fanns inget varmvatten och ingen uppvärmning. 10 procent var analfabeter, de flesta tillhörde den unga generationen och kom från utkanterna av al-Hasakah, al-Raqqa och Dayr az-Zawr. Jag köpte saker som medfångarna tillverkade och de fattiga utförde tjänster åt de rika och fick lön i fängelset liksom utanför det. Jag och några andra kvinnor delade med oss till de fattiga av det vi fick från våra familjer.
Jag kom inte ut ur fängelset på vanligt sätt. Jag kom ut genom en uppgörelse om fångutväxling mellan regimen, Nusrafronten och Fria armén, den så kallade fångutväxlingen av nunnor*. (*Fångutväxlingen genomfördes måndagen den 10 mars 2014 mellan syriska regimen och de väpnade oppositionsstyrkorna. Parterna utväxlade kvinnliga fångar, den syriska regimen släppte några fångar fria i utbyte mot en grupp nunnor som oppositionsstyrkorna höll. Nunnorna leddes av Moder Pilagia Sayyaf, abbedissa för ett grekisk-ortodoxt kloster i Maaloula.)
Vi var tjugofem kvinnliga fångar samt två unga män och fångarna på andra sidan var sjutton. De tog oss till libanesiska gränsen den 10 mars 2014. Syriska regimens försoningsminister var med vid utväxlingen. Vi såg nunnorna. Två av dem blev burna för de var gamla. Vi utbytte hälsningar. Det var en plågsam scen. Nunnorna sade att Fria armén hade behandlat dem väl och vi såg det på deras ansikten. Vi tittade på oss själva i vårt eländiga tillstånd. Vi ångrade aldrig någonsin vad vi gjorde när vi gick ut och satte oss upp mot regimen. Men tiden för den sortens uttalanden var förbi. Nu var vi bara fångar, vi och nunnorna, utväxlade av två stridande parter.
Guvernören för Rif-Damaskus sade att Bashar al-Assad skulle tillåta oss att återvända och att vi skulle få behålla alla våra rättigheter om vi ville stanna i Syrien. Jag beslutade mig för att stanna och vägrade ge mig av till Libanon.
Jag försökte återfå min tjänst med stöd av vad guvernören för Rif-Damaskus uppgett inför nyhetsbyråerna, men jag var svartlistad och fråntagen mina medborgerliga rättigheter. Jag visste att regimen hade ljugit, men jag försökte in i det sista. En av mina väninnor, som utväxlats tillsammans med mig, blev åter kallad till säkerhetstjänsten och en advokat ringde till mig och sade att även jag var efterlyst.
Uppgörelsen var bara teater och jag blev tvungen att lämna Syrien, för jag skulle kunna bli gripen igen i vilket ögonblick som helst. Jag flydde från Syrien, och resan, från den stunden jag lämnade mitt hem i Damaskus tills jag hade tagit mig över gränsen till Libanon, varade en månad. Vi tog oss genom öknar och över berg, red på mulor och förflyttade oss utan ett ord mellan krypskyttar. Vi hade skadade med oss och deras tillstånd var kritiskt. Jag var sorgsen, för jag visste att jag inte skulle komma tillbaka på länge.
Nu bor jag i Libanon med min man och mina barn och arbetar med ett feministiskt nätverk som utbildar kvinnor och gör dem medvetna om sina rättigheter. Om det inte hade varit för stödet från min familj och min man och för att de stått vid min sida hade jag aldrig kunnat fortsätta med mina aktiviteter fram till i dag … jag vill återvända till Syrien och innan dess kommer jag aldrig att ge upp striden för min sak. Men jag lever i bitterhet, för det enda vi gjorde var att begära lite rättvisa och värdighet och allt vi skördade var förnedring.
