Från den tolfte april och en månad framåt kan irländska kulturarbetare ansöka om basinkomst. Det är en pilotstudie som ska pågå i tre år och de cirka 2 000 som lottas fram kommer att få 325 euro i veckan.
Under pandemin fick många kulturarbetare svårt att försörja sig, och tanken med studien är att ge en del av dem en chans att komma på fötter. Dessutom vill man studera hur en tid med en säker inkomst kommer att påverka deras kreativa arbetsflöde, skriver den irländska regeringen.
Utredningen som – bland annat – har föreslagit den här studien gör inte heller saken svårare än så. Kulturarbetarna ska få andrum och en rimlig levnadsnivå medan de kommer ikapp efter pandemin. För att det är bra för dem och deras kreativitet, och därmed för kulturen.
Jag letar och letar, för någonstans måste det ju finnas. Alla grumliga resonemang om incitament som ska ges och signaler som ska skickas, som skulle finnas i en liknande text från en svensk regering. Men jag hittar dem inte. Både regeringen och utredarna verkar ta för givet att det är bra för kreativiteten om kulturarbetarna slipper oroa sig för nästa hyra, samt att detta är bra för samhället. Det är befriande.
Man kan invända att det finns andra grupper som kan behöva en basinkomst minst lika väl som kulturarbetarna. Eller att det nu finns mycket kunskap om basinkomstliknande system från olika slags studier, till exempel den finländska år 2015–2017. Vi vet redan att basinkomsten får människor att må bättre, bli mer aktiva och ta mer ansvar. Varför göra en studie till istället för att genomföra basinkomst på riktigt?
Men det är kanske en mental process som samhället kan behöva gå igenom, att pröva tanken flera gånger. Jag ser fram emot att följa det irländska försöket, och tror att det vore en bra idé att göra något liknande i Sverige. Även svenska kulturarbetare har haft stora ekonomiska problem under pandemin. Vi lever också i tider när kulturen kan få särskilt stor betydelse för fred och demokrati. Så varför inte kulturarbetarna, just nu?
Särskilt intressant vore det om man kunde använda inställningen i det irländska som mönster. Om svenska politiker och utredare kunde pröva på utgångspunkten att kulturarbetare – liksom andra – fungerar bättre med en viss ekonomisk grundtrygghet och att det gynnar samhällslivet i stort. Utan moralkakorna.
Nyamko Sabuni avgick till slut.
Det var nog för sent – och för liten förändring. Det kan inte vara roligt att vara liberal i Liberalerna.
