Det är de långsamma utvecklingstrenderna som är svårast för oss att se och reagera på. Detta gäller klimatfrågan och det gäller samhällsförändringar. Staffan I Lindberg, Åsa Wikforss och Mårten Wikforss skriver i ett debattinlägg i Sydsvenskan den 9 oktober om hur demokratins tillbakagång sker i små, små steg, men att det är ett faktum att demokratin är på tillbakagång i Europa och globalt. Medan frågan om huruvida vi vill fortsätta att vara en demokrati är en värdefråga, så är det en faktafråga hur hoten mot demokratin verkar, skriver de och uppmanar oss att lyssna till fakta istället för magkänslor i frågan.
Mikael Nilsson, docent i historia, skrev i DN:s kulturdebatt förra veckan om hur SD i takt med ökad makt positionerar sig allt tydligare mot den liberala demokratins försvarare samt om det synbart växande kunskapsföraktet. Utmärkande för såväl nutida högerpopulism som gammelfascism och nationalsocialism är idén att ”vanligt folk” vet bättre än akademiker, experter och nåt slags ”intellektuell elit”, vilket motiverar inskränkningar av fri media och fri forskning.
Faktum är att demokratin är på tillbakagång. Syre har kontinuerligt rapporterat om utvecklingen i länder som Hongkong, Myanmar, Kina, Belarus, Ryssland och USA och lyft debatten om hoten mot mediernas, universitetens och rättsväsendets självständighet i Modis Indien, i Orbáns Ungern och i Erdogans Turkiet.
Högerextrema Marine Le Pen pekar med glädje på likheter i utvecklingen i Polen, Italien och Sverige. Den som inte vill se den större bilden avfärdar dock demokratihoten baserat på magkänsla. Men så fort vi zoomar ut blir det lättare att se parallellerna mellan utvecklingen i olika länder. En grundläggande skyldighet vi som samhällsmedborgare har i denna tid är att lyssna på forskarna, att läsa på om utvecklingen, och att stödja fria medier som rapporterar om densamma.
