Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del nummer åtta.
En ny cirkus startade. Den 7 december 2012 hade vi skickat in en ansökan om förlängning av det arbetstillstånd Abed haft för att slutföra tiden på äldreboendet. I januari hade inget hänt. Jag ringde runt till olika personer på Migrationsverket som jag under åren fått bra kontakt med. Ingenstans fanns just denna ansökan. Till slut berättade chefen i Boden att han hittat en ansökan. Den var daterad juni 2012 men var ännu inte avgjord!
»Den är ju avklarad för länge sedan«, svarade jag. »Den gällde en förlängning och handlade om ett sommarvikariat. Den perioden har passerat och uppenbarligen gick det att arbeta, få lön och betala skatt utan att arbetstillståndet formellt var i ordning. Nu gäller det en ansökan som skickades in för en månad sedan och som tydligen inte kan hittas, vare sig i Boden, dit den skickats, eller i Solna, där besluten fattas.«
Lång tystnad i luren. »Det låter märkligt.«
Jag samlade ihop alla kopior och åkte de fyra milen till Boden. Eftersom Abed var på arbetet åkte jag ensam. Klockan nio skulle tillståndsenheten öppna. När jag kom, strax efter nio, var väntsalen överfylld. I trappan hade jag passerat ett tiotal som också väntade på att få komma in till expeditionens väntsal. Unga och gamla, barn som ammades, lite äldre barn som lekte, en gammal man som somnat i en stol.
Nummertavlan visade på tolv. Jag fick nummer 35. Vis av tidigare besök hade jag med en bok men kunde ändå inte låta bli att följa de öden som spelades upp när förtvivlade människor skulle övertyga den unga kvinnan bakom disken att de hade alla nödvändiga dokument för att få stanna i Sverige.
De köande kom från olika håll i världen. Jag uppfattade språkskillnaderna men kunde inte placera in alla. Med Abeds hjälp hade jag lärt mig hur jag skulle se vem som kom från vilket land i det vi kallar Mellanöstern, till exempel vem som var kurd från Irak, Iran eller Turkiet. När vi åkt bil genom Boden, som har tagit emot tusentals flyktingar under åren, brukade Abed peka och säga; kurder, afghaner, perser, somalier eller senare, och allt oftare, syrier.
Till slut blev det min tur. Den unga kvinnan bakom disken, jag kallar henne Kristina, slog Abeds ärendenummer på datorn. Jag fick veta att det redan fanns en ansökan inne, från juni 2012.
Jag förklarade än en gång att den var överspelad och att de nu skulle ta ställning till en ny ansökan som skickats in för sju veckor sedan. Mitt ärende var att se till att den skickats vidare till Solna. Frågan var bara var den fanns.
Jag betonade att jag inte klandrade henne, Kristina, jag bara undrade vad som hänt. »Jag ser här att ni skickat in en ansökan i juni 2012, men den är tydligen inte åtgärdad än«, upprepade hon. Denna gamla överspelade ansökan fanns alltså fortfarande i rullorna, om än inte behandlad.
»Detta gäller en ny ansökan«, upprepade jag, »och nu vill jag bara få bekräftat att den är under behandling, så att jag kan berätta detta för arbetsgivaren så att Abed kan arbeta vidare och få sin lön.«
Nej, någon ansökan från den 7 december 2012 fanns inte registrerad, betonade Kristina. Eftersom jag anade det hade jag med mig kopior och sa att då lämnar jag in en ny ansökan, här och nu, varsågod.
Då blev det komplicerat. Kristina försvann in i ett annat rum. Efter ett tag kom hon tillbaka med två kolleger. De började diskutera ansökan och jag hörde Kristina halvviskande säga att det är inte han, han är ombud. Kristinas kolleger sneglade åt mitt håll. De förde en lång och tyst diskussion. De två lämnade rummet, jag nickade åt dem, utan gensvar.
När Kristina kom tillbaka fick jag veta att det här nog inte kunde fungera. »Men, det ska ju inte ni avgöra här« sa jag, »ni ska bara ta emot den nya ansökan. Låt beslutsfattarna i Solna ta det beslutet.«
Ut i det andra rummet igen. Tillbaka med de båda kollegerna. Ny överläggning, nytt halvviskande.
Till slut fick jag veta att jag kunde lämna in den nya ansökan. Det kostade ett tusen kronor att förnya ansökan om arbetstillstånd. Konstigt, det hade det inte gjort vid tidigare tillfällen, förutom när vi var i Oslo. Men, måste jag förstå, det var för att jag kommit personligen och tagit upp deras tid.
Samma kväll tittade jag på Uppdrag granskning i tv. Där berättades om arbetare som hämtats från Kamerun för att plantera skog och sedan lurats på nästan hela den lön de blivit lovade. Förutsättningen för att de skulle få arbeta i Sverige var att entreprenören, Skogs-Nicke, som hade kontrakt med skogsbolagen Holmen och SCA, hade ordnat med arbetstillstånd hos Migrationsverket. Detta krävde i sin tur att arbetarna skulle garanteras en viss minimilön.
Skogs-Nicke hade mot en kostnad av 6 000 kronor för var och en av kamerunierna fyllt i Migrationsverkets blanketter och där lovat att de skulle tjäna 20 000 kronor i månaden och efter utfört arbete skulle de återvända hem. Det första han gjorde när de kom till Sverige var att lägga fram ett kontrakt med mycket lägre lön och helt andra villkor än dem han redovisat för Migrationsverket. Kamerunierna hade inget val. De hade lånat pengar eller pantsatt sina hus för att resa till Sverige.
När arbetet med att plantera var klart fanns följaktligen inte det sparkapital som alla hade räknat med, inte ens pengar nog för resan hem. Alla pengar som skulle gå till att betala tillbaka de lån de tagit hemma och det kapital som skulle hjälpa dem att bygga upp något nytt var försvunna.
Hur denne entreprenör så enkelt kunnat lura Migrationsverket är värt sin egen historia.
Det var den Uppdrag granskning berättade och den visar hur »smarta« entreprenörer lärt sig att manipulera intyg och kontrakt. Att föra sina uppdragsgivare, de stora skogsbolagen, bakom ljuset. Och lura Migrationsverket.
Jag ber reportern Ali Fegan, en före detta kollega på Uppdrag granskning, att sammanfatta:
»Att man som arbetsgivare kan grundlura utsatta människor helt utan att riskera något är en skam. Skogs-Nicke kunde ju erbjuda vad som helst till de här arbetarna och sedan strunta i alla löften om kollektivavtalsenlig lön. Och det med lagstiftarens goda minne.
Den luckan måste täppas till annars kommer tusentals människor att gå samma öde till mötes här i Sverige.«
Nu är det februari 2013. Abed arbetar på Miljöskolans anläggning Vallen utanför Luleå. I slutet av månaden kommer han, förhoppningsvis, att få lön. Kanske lyckas han få tillgång till internetbanken, men det har vi inte sett än. Och en önskan som gäller längre fram i vår handlar om papper på arbetstillstånd från Migrationsverket. I ett ännu längre perspektiv skymtar nya försök att få permanent uppehållstillstånd.
Vi hade via Abeds bror Ali i Frankrike under hösten fått ny dokumentation som visade att förföljelsen av och hoten mot familjen och släkten fortsatte i Irak. Nu skulle vi skicka in en ny ansökan. Efter det hoppades vi att Abed skulle få kraft att börja sina gymnasiestudier. Men vi hade lärt oss att ta en sak i sänder.
Hela våren väntade vi, arbetsgivaren/kommunen, facket och arbetsförmedlingen på att arbetstillståndet skulle beviljas. Men ingenting hände. I april kom ett brev från tillståndsenheten i Malmö (!) I brevet uppmanades Abed att skicka in kompletterande uppgifter, bland annat om vilken lön han hade för tillfället. Brevet var undertecknat av Pauline. Jag sökte Pauline för att få veta exakt vilka uppgifter som saknades. Vi hade ju skickat kommunens egen lönespecifikation och även ett intyg på en utbetalning. Dessutom en blankett där facket godkände avtalet mellan kommunen och Abed. Pauline var fåordig. Hon bad mig återkomma.
Kanske hade affären med skogsarbetarna från Kamerun och Skogs-Nickes framgångsrika metod att lura Migrationsverket fått effekt. Nu ville man vara säker på att den lön som utlovas i ansökan också stämde. Vi bestämde oss för att göra en sådan positiv tolkning av fördröjningen på tre månader.
»Jo«, säger Mehmet på arbetstillståndsenheten i Malmö, som tagit över ärendet från Pauline, »jag ser här att ansökan lämnades in den 23 januari och att avgiften ett tusen kronor betalades. Men ansökan har inte behandlats än.« »Nej«, svarar jag, »det är därför jag ringer. Vad händer?«
Det kan Mehmet inte svara på men han lovar att tala med en chef och återkomma. Tio dagar senare har han inte återkommit. När jag söker honom får jag nöja mig med de mekaniska uppgifterna på olika telefonsvarare: »kommer efter klockan 09.10; är på sammanträde; har semester till och med onsdag; är ledig; är hemma med sjukt barn …« Till slut får vi kontakt. Mehmet är även nu osäker på vad som gäller. Det saknas några uppgifter, månadslönen, inkomsten förra året. Ja, men det står ju i ansökan som vi skickat till Pauline för tre månader sedan.
Abed fyller än en gång i sin månadslön, 16 250 kronor och skickar med en kopia på föregående års deklaration plus kopior på de redan inlämnade intygen från arbetsgivaren och facket. Jag ringer och kontrollerar att alla uppgifter nu finns på Migrationsverkets arbetstillståndsenhet i Malmö. Vi får då definitivt bekräftat att det är Mehmet som tagit över handläggningen av Abeds ansökan. Han kan trots flera samtal inte ge något besked om vad som hakat upp sig. Skriv att det ska avgöras skyndsamt råder han mig. Jag gör detta.
Mehmet hänvisar därefter till en chef som heter Bengt-Erik Thern. Vi samtalar två gånger måndagen den 27 maj.
»Det finns en del problem«, får jag slutligen veta, »vi skriver ett brev och förklarar vilka«, säger han. Men jag vill veta direkt, i telefon, vad det är för problem, men det varken kan eller vill han berätta. Jag försöker en gång till. Vad är problemet? »Ha en bra dag«, avslutar Bengt-Erik Thern samtalet.
Abed går in i en ny period av misströstan. Han talar om andra flyktingar som nu finns i Göteborg eller Stockholm och som arbetar svart och försvunnit i anonymiteten. Det är ett dåligt alternativ, det inser Abed så klart, men jag förstår att han vill lufta tankarna och höra mig säga att det inte är någon bra lösning. Vad han ska göra om det blir ett nej på hans ansökan vågar ingen av oss säga högt.
Jag har lärt mig att läsa av honom nu. Det finns olika stadier – när han är deppad, när han är riktigt ledsen eller när han står på förtvivlans rand. Det är inga tydliga tecken men i ögonen ser jag hur han mår och nu är det inte bra. I de här lägena är det nästan bara Ronaldo, Benzema, Di Maria och de andra fotbollsstjärnorna som kan få honom på andra tankar. Stärkta av möjligheterna för en ligatitel i Spanien för Real Madrid och lite annat rundprat närmar vi oss försiktigt orsakerna till hans nedstämdhet.
Vi talar om hans kurdiske kompis som fortfarande bor hemma trots att han har jobb och fyllt 25 år. »Så är det bland oss irakier, det spelar ingen roll om man är arab eller kurd, kristen eller muslim, man gör som mamma, pappa eller en äldre bror säger. Och han får helt enkelt inte flytta till ett eget boende.«
Abed berättar om en tjejkompis som träffade en svensk kille och ville flytta ihop med honom. Då tog föräldrarna med henne till hemlandet och där tvingades hon gifta sig med en man som föräldrarna valt. Hon hade inget att sätta emot och nu bor de här i Luleå. »Så tycker inte jag det ska vara, det är hemskt«, säger Abed, men menar samtidigt att om hans bror Ali säger till honom något så måste han lyda. Det är självklart att göra som den äldre brodern säger.
»Nu är det inga problem, för brorsan är okej, en äldre bror som jag kan resonera med, men om vi inte hade en så fin relation, då vet jag inte«.
Vi diskuterar möjligheten för Abed att åka till sin bror Ali i Frankrike och söka asyl där, något som Ali föreslagit flera gånger. Abed ruskar på huvudet. »Då skulle jag få en ny farsa som skulle bestämma över mig. Hur schyst brorsan än är så har jag vant mig vid att fatta mina egna beslut efter fyra år i Sverige, förstår du?«
TIDIGARE DELAR
>>> Del 1
>>> Del 2
>>> Del 3
>>> Del 4
>>> Del 5
>>> Del 6
>>> Del 7
