Zoom

Del 4 – Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin

Boken om Abed.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del nummer fyra.

Abeds lärare Lisa Högberg hade noterat att han varit nedstämd en tid. En oro hon kände igen från andra elever som tvingats leva med ett beslut att de skulle utvisas. Ett av Lisas mål med sin undervisning var att gnugga svenska språket. »Hon tvingar oss att läsa böcker«, sa Abed halvt på skämt en dag. »Men jag förstår vad hon menar. Vi måste lära oss svenska om vi ska kunna leva här.«

Och så berättade han vad som hände på en lektion. De hade talat om hur ett ord kan ha flera olika betydelser: »Ordet hajar kan både syfta på fiskar i vattnet och användas i betydelsen förstår du, hajar du. Då räckte Heydar, du vet kurden som jag pratat om, upp handen och sa att han vet en betydelse till. Jaha, sa Lisa, berätta. Jo, i fotboll till exempel, jag hajar på Real Madrid. Oj, vad vi skrattade. Men Heydar, han hajade ingenting. Hajar du?«

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag nu hört en irakier skoja om kurder. När jag lite försiktigt påpekade att irakierna sprider fördomar om kurder fick jag en snabb replik: »Och hur är det med era Norgehistorier?« Ett noll till Abed.

När Abed frågade varför ett bombattentat i Boston i samband med ett maratonlopp – med tre döda – kunde bli förstasidesstoff i tidningarna i flera dagar, medan 36 döda vid en moské i Bagdad resulterade i några korta notiser, hade jag inget svar. »Är ett liv så olika mycket värt?« Hans fråga var berättigad.

Det var överraskande för oss att det var en tjänsteman på Migrationsverket i Boden som gav oss tipset som gav nytt hopp: »Försök hitta en arbetsgivare som vill anställa Abed och sök därefter arbetstillstånd. Men ni kan inte söka här i Sverige. Det måste ni göra från en svensk ambassad, helst i det land som Abed kommer ifrån. Om det inte går, försök med en annan svensk ambassad, Oslo till exempel. Det vet jag flera som gjort. Men det där har ni inte hört från mig.«

Abeds möjlighet nu var att först få ett nytt giltigt pass från den irakiska ambassaden i Stockholm och därefter hitta en arbetsgivare som var beredd att anställa honom. Om lönen är minst 14 800 kronor, tjänsten blir utlyst av arbetsförmedlingen och facket ger sitt godkännande, kan Migrationsverkets arbetstillståndsenhet ge honom rätt att arbeta här och med det följer ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Jag förklarade den nya situationen för Abed och han svarade:

»Nästa gång vi möts för att diskutera något beslut måste vi ta ett annat café. Säger du att vi ska ses på Smedjan vet jag på förhand vad det handlar om.«

En kväll satt Abed och jag och såg en debatt på tv om flyktingfrågan. Då sa dåvarande generaldirektören för Migrationsverket, Dan Eliasson, klart och tydligt att om det är så att någon riskerar att råka illa ut vid återkomsten till sitt hemland ska den personen inte skickas tillbaka.

Dagen efter skrev vi ett brev till Eliasson. Berättade om Abeds situation. Ett tydligare exempel på det som Eliasson angav som skäl för att få stanna kunde knappast beskrivas.
Efter en kort presentation av sig själv skrev Abed: Jag såg programmet i tv där du sa att: Om vi misstänker att dom som tvingas återvända kommer att utsättas för hot eller fara ska dom självklart inte sändas tillbaka. Jag har inget att återvända till. Inga föräldrar, inga släktingar. Så jag frågar vad som egentligen gäller eftersom jag är hotad till livet och fått avslag.

Hoppas du bryr dig.

Vänliga hälsningar
Abed Alnjjar 

YNGST OCH ÄLDST

Medan vi väntade på svar kom nästa kalldusch: Abed fick besked om att han inte längre fick vara kvar på asylhemmet. Han hade fått stanna en månad extra på grund av sin skada. Men i oktober kom beskedet att inga fler uppskov skulle godkännas. I väntan på att återvända till Irak skulle han placeras i en så kallad utslussningslägenhet i Råneå, en ort fyra mil från Luleå, tillsammans med tre–fyra betydligt äldre män som väntade på att deras utvisningsbeslut skulle verkställas. 

Vi hade båda hört historier om vad som kunde hända i dessa lägenheter. Desperata personer som levde tätt inpå varandra var som levande krutdurkar. Några av dem hade också missbruksproblem.

Inga protester hjälpte. Efter att ha besökt boendet i Råneå och träffat några av de blivande lägenhetskamraterna var vi överens om att det var omöjligt för Abed att flytta dit. 

Jag talade med personalen som hade lärt känna Abed. De delade vår oro men kunde inget göra. Föreståndaren hänvisade till kommunens regelverk. Jag talade med beslutsfattarna i kommunen, skrev ett gammaldags brev till alla politiska ledamöter i nämnden. Jag tog reda på deras hemadresser och postade breven.

Ingen ledamot i socialnämnden svarade på brevet. 

Sista dagen på asylhemmet blev sorglig. Abed skulle ta adjö av alla kompisar och det gick bra, dem skulle han ju träffa ändå i olika sammanhang. Men några i personalen hade han fått ett speciellt förhållande till. De som lärt honom laga mat, de som hjälpt honom under konvalescensen, de som haft långa samtal med honom. Några av dem hade själva kommit till Sverige som flyktingar. Nu skulle han skiljas från dem han knutit nära band till under flera månader. 

Långt senare, med distans till den bitterhet han då kände, formulerade Abed det märkliga i att han tvingades lämna asylhemmet då han var 18 år: »Jag vet att flera av de andra pojkarna, nästan alla faktiskt, var äldre än jag, men tydligen var det bara jag som hade varit ärlig och uppgett min riktiga ålder. Så när jag måste flytta ut var jag sedd som den äldste på hemmet fast i verkligheten var jag yngst, hajar du?« 

Eftersom utslussningslägenheten inte var något alternativ fanns inget annat val än att Abed fick flytta hem till oss.

Det var den sista november 2010. På kvällen packade Abed sina tillhörigheter i en liten väska och en bag, det var allt han ägde. In med väskorna i en bil som tillhörde asylhemmet och så skjuts till bostadsområdet där vi bor. Bertil, som var en av dem Abed fått en särskild relation till, satt länge tillsammans med honom i bilen och pratade. Jag avvaktade en bit ifrån. Snön yrde i luften men jag såg genom de immiga rutorna på bilen hur de pratade och till slut kramades innan Abed steg ur bilen. Jag såg att han gråtit. 
Jag pratade lite med Bertil som liksom Abed var ledsen och han sa att avskedet varit svårt för många på asylhemmet. Vi gick sakta in till vårt hus. Abed med bagen och jag med väskan. Den var inte tung. Vi tre, Gunilla, Abed och jag blev sittande länge i vårt kök.

Vi måste ge Abed tid att gå igenom det som hänt men också hinna tala lite om vilka rutiner som nu skulle gälla. Vi var tre vuxna som skulle samsas i vår trerummare. 

Nästa morgon följde jag Abed till skolan. Det var minus tjugo grader och mörkt när vi gick hemifrån, kvart i åtta. Framme vid skolan en snabb kram och sedan början på en ny tid. På eftermiddagen såg jag till att vara hemma när Abed kom från skolan. Försökte se på honom hur han klarat dagen. När jag frågade svarade han bara att det var bra. Men självklart gjorde allt nytt som nu gällde att han var lite spänd. 

Jag hjälpte honom att bli hemmastadd i lägenheten, hitta rätt i lådor och skåp i köket och badrummet så att vi tre skulle kunna fungera tillsammans. Eftersom jag har min arbetsplats hemma fick vi göra om lite i lägenheten. Vi försökte skapa ett boende för Abed där han både skulle känna sig trygg med oss och kunna stänga dörren om sig. 

Kampen för arbets- och uppehållstillstånd fortsatte liksom letandet efter en bostad och arbete. De 700 kronor han fick av Migrationsverket var fjortonde dag räckte inte långt. Men för att få ett jobb måste han ha ett arbetstillstånd, som han bara kunde få om han hade ett jobb. Den som inte visste vad moment 22 betyder fick lära sig det nu. 

En god vän som bor i villa berättade att det rum hon brukade hyra ut till studenter snart skulle bli ledigt. Perfekt, då skulle Abed få ett eget boende hos en person som vi litade på och som vi visste han skulle gilla.

En dag kom svaret från Dan Eliasson. Han tackade för brevet och förklarade att han själv inte kan handlägga enskilda ärenden men att han skulle se till att Abed fick ett offentligt biträde, alltså juridisk hjälp att göra en ny ansökan. Kostnaderna skulle Migrationsverket stå för. 

»Det innebär att förvaltningsprocessenheten i Solna kommer att titta på din ansökan på nytt och kommer sedan inom kort att besluta i ditt ärende.

Jag tycker att du skrivit ett brev som ger starkt intryck på den som läser det.« 

Med vänlig hälsning
Dan Eliasson

Nytt hopp. För det kan väl inte bara vara av artighet generaldirektören skriver som han gör. Även om det är någon sekreterare som formulerat brevet är det ändå hans underskrift. Och nog måste han vara medveten om vilka förväntningar han skapar.

Vi tog genast kontakt med en advokatbyrå i Luleå och fick träffa en advokat, Magnus Ericsson, som hade erfarenhet av liknande fall. Vi hade ett långt inledande samtal och lämnade över allt relevant material till honom. När han hörde av sig efter ett par dagar sa han att det inte såg helmörkt ut. Jämfört med många andra fall fanns här fler konkreta och väl dokumenterade skäl för asyl, vilket gjorde att han skulle kunna skriva en bra ansökan. Generaldirektörens personliga brev borde också ha viss betydelse, menade han. Han skulle så snart som möjligt sätta igång och formulera en skrivelse med begäran om uppehållstillstånd för Abed.

Så inleddes en ny väntan.

Text: Tomas Bresky
Ordfronts förlag 2019