Zoom

Del 7 – Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin

Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del nummer sju.

Allt ringande och skrivande tycktes vara över. Abed var välkommen till sitt nya jobb som assisterande vaktmästare vid Luleås miljö- och kulturskola. Initiativtagaren till skolan heter Göran Öhman. Vi träffades när vi under 1980-talet bodde i Karlsvik utanför Luleå.

Göran arbetade då som reparatör på järnverket, SSAB. Det innebar att han fick hoppa in överallt där produktionen krånglade eller någon maskin körts sönder. Jag har efter flera års vänskap ännu inte stött på någon teknisk uppgift som han inte gått i land med.

I Karlsvik spelade vi amatörteater och även där visade det sig att Göran hade talang utöver det vanliga. Han blev ordförande i teaterföreningen och aktiv på ett nationellt plan i den då livaktiga amatörteaterrörelsen. En dag kände han att jobbet på järnverket inte var nog. Han återvände till skolan och utbildade sig inom skogsbruket. Han var miljöintresserad och en engagerad jägare. Därefter började han jobba med ungdomar i Luleå.

Han ville få dem att aktivt fundera över vår miljö och hur den ska skyddas. Så startade Miljöskolan.

I ett före detta koloniområde, Vallen, med stugor och fin natur och som tidigare var sommarkoloni för barn från Malmfälten, skapade han ett perfekt utflyktsmål för eleverna vid Luleås skolor. De kunde komma till Vallen, leva enkelt och nära naturen och få direkt, konkret undervisning om allt vi har omkring oss.

Sedan några år är Göran Öhmans plan att koppla samman miljö och kultur på väg att bli verklighet. Vallen är nu inte bara ett populärt utflyktsmål för skolklasser, det är också ett ställe där trasiga möbler och annat material från skolorna repareras och återanvänds.
En bra arbetsplats för Abed var min tanke. Så allt såg ut att ordna sig till sist.

Den 7 januari skulle han få börja och först skulle Göran sätta in honom i arbetet. En bättre handledare kunde Abed inte få.

Redan första arbetsdagen kom dock ett rejält ett bakslag. Efter lunch fick Abed veta att det saknades en del papper som hade att göra med hans anställning. Han åkte hem med de andra men skulle inte få komma tillbaka förrän alla papper var i ordning, det skulle ta en vecka.

Efter att ha gått hemma i en vecka kunde han återuppta arbetet på Vallen. Varmt välkomnad av Göran och sina nya arbetskamrater fick han sätta igång med alla sorters uppgifter; snöskottning så mycket ryggen tålde, stubbröjning, målning och handräckning i snickeriet. Det sista passade honom bra. Abeds farfar var snickare och namnet Alnjjar betyder just snickare.

I slutet av månaden kom nästa kalldusch. Abed fick ingen lön.

»Nej«, sa kommunens arbetsgivaransvarige, »eftersom det inte är klart med hans arbetstillstånd, så räknas han som praktikant och då utgår ingen lön.« Abeds – och mitt – humör sjönk till bottenläget.

Flera samtal med arbetsförmedlingens kontaktperson ledde ingenstans. Tanken var ju att arbetsförmedlingen skulle betala en del av lönen.

»Nej, vi har ju inte fått klartecken från Migrationsverket om hans arbetstillstånd«, svarade kontaktpersonen på arbetsförmedlingen. Kommunen kunde inte betala eftersom arbetsförmedlingen ansåg att hans roll var att vara praktikant och arbetsförmedlingen kunde inte betala ut några pengar förrän klartecken kom från Migrationsverket som inväntade besked från sin egen arbetstillståndsenhet.

HAN BRÖT MOT REGLERNA

Hur mycket av detta berättade jag för Abed? Nästan ingenting. Jag ville inte utsätta honom för den förnedrande karusell som nu snurrade runt honom. Jag höll i stället skenet uppe och talade om fördröjningar, många ansökningar som måste behandlas. Vi satt fast i en kö. Pengar kunde han få låna. Kanske misstänkte han att det kört ihop sig, att någon inte ville acceptera att han var kvar och arbetade i Sverige. I ärlighetens namn bodde han ju här under en kort period under hösten utan att alla hans papper var i ordning. Men det låtsades han, eller jag, inte om. Vi hade överklagat och ärendet levde. Och inga nya propåer om att han skulle utvisas hade kommit.

Att han orkade arbeta och hela tiden inför sina arbetskamrater visa upp en positiv attityd är nästan omöjligt att förstå. Ibland tänkte jag att den dagen måste komma när han kastar allt han har för händer och skriker rakt ut att nu skiter jag i det här jävla landet. Men det hände aldrig. Han ägde en beundransvärd förmåga att hantera nederlagen. Kanske kom det från föräldrarna, kanske från religionen eller helt enkelt från uppväxtens och flyktens alla hinder som han klarat. Vissa växer av motgångar, får ny styrka, medan andra tappar fotfästet. En förklaring kan jag finna i hans berättelser om hur han ofta som barn fick hänga med sin äldre bror Ali. Då gällde det att ta för sig, att inte visa sig vek och svag.

EN SVENSK FOTBOLLSSTJÄRNA

Kontakterna med brorsan Ali i Frankrike var en viktig livlina. Systern och hennes familj i Basra mejlade eller talade han nästan aldrig med. Oron över vad som hänt föräldrarna fanns där hela tiden.

I vardagslivet blev fotbollen en ventil för honom. Kompisarna hade flera gånger tagit med Abed till fotbollsplanen och han hade börjat spela lite försiktigt. Ryggen gjorde sig påmind men glädjen att åter få spela fotboll var för stark. Men han måste vara på sin vakt. När araberna mötte killarna från Afghanistan var det hårda tag på planen. Här fanns chansen för många att leva ut sin ilska och frustration. Att ge sig på pojkar från en annan nation blev en extra krydda, särskilt som de lärt sig att hålla tillbaka alla känslor i kontakterna med svenska lärare och tjänstemän. Känslorna lugnade ofta ner sig när matcherna var slut. De gånger jag var med och tittade på var det fint att se hur motståndarna visade hänsyn och undvek att tackla Abed.

Jag kunde roat notera hur en speciell svensk fotbollsstjärna var ett intensivt samtalsämne för pojkar som i övrigt inte var särskilt diskussionslystna kring svenska fenomen, vare sig det handlade om sport eller samhälle. Intresset att diskutera fanns bara kring frågor som direkt hängde ihop med asylfrågor, uppehållstillstånd, boende och annat som var förknippat med deras flyktingstatus. Flera hade läst Zlatan Ibrahimovićs bok och den satte igång både fantasin och lusten att kämpa. Abed, som hade uppmuntrats av sin lärare Lisa i skolan att läsa böcker, hade slukat Zlatans bok. Visst, den handlade mycket om fotboll men också om en invandrares kamp för att nå en position i samhället. Zlatan visade att det går att slåss mot fördomar och orättvisor – och vinna, trots dåliga odds. Med Zlatans segrar över alla motigheter kunde de unga flyktingpojkarna identifiera sig.

Vi pratade mycket fotboll, om Abeds favoriter Real Madrid, om spelarna i de olika ligorna runt om i Europa, spelare vars ursprung numera ofta var Afrika eller Asien. Samtalen ledde vidare till hur världen såg ut. Hur en fattig invandrare från Östeuropa, från något arabland eller en pojke från Västafrika över en natt kunde få ett drömkontrakt. Tjäna miljoner. Men också om hur de som inte nådde upp till förväntningarna kunde hamna i händerna på agenter och bli lurade. Eller bli skadade och tvingade att återvända. Dessa mindre lyckade öden hörde man aldrig talas om. De ungdomar som lämnat sina hemländer, sina föräldrar och släktingar för att söka lyckan på fotbollsplanen i Europa men som aldrig blev några stjärnor med miljonkontrakt.

»I natt har jag nästan inte sovit någonting.« En mening som jag hörde Abed yttra många gånger. »När jag börjar fundera över vad Migrationsverket eller någon annan myndighet ska hitta på händer det att jag tappar kontrollen över mina tankar. Det blir bara mörkt, då kan jag inte ligga kvar i sängen utan måste gå upp, gå ut eller tända en lampa och försöka läsa. Datorn kan ibland vara en flyktväg.«

Jag skrev ett brev.

»I söndags var det förintelsens minnesdag. Jag gick till en sammankomst i Luleå och lyssnade på tal, sång och diktläsning med förintelsen som tema. I artiklar och högtidstal återkommer ofta namnet Raoul Wallenberg. Han hyllas över hela världen för sina okonventionella metoder. Han bröt mot regler och tog egna initiativ. Inga jämförelser i övrigt men jag har nu så många gånger fått höra att vi har våra bestämmelser, våra regler, att jag måste reagera. Var finns den byråkrat, tjänsteman, politiker eller beslutsfattare som har modet att säga; det här fallet är ju glasklart, någon ytterligare fördröjning behövs inte. Här måste vi tillämpa en positiv regeltolkning. Abed ska få sitt arbetstillstånd när vi ordnat all formalia och till dess ger vi dispens.«

Brevet skickade jag till några personer på Migrationsverket med kopior till ett par institutioner och myndigheter som varit inblandade i turerna runt Abeds ansökningar. Jag vet inte om det var mitt brev som spelade in, men ett par dagar senare fick jag ett samtal från den tjänsteman på arbetsförmedlingen som varit vår kontaktperson. Han sa att allt kommer att ordna sig:

»Jag har talat med en handläggare på Migrationsverket, Abed får till att börja med ett fyra månaders preliminärt arbetstillstånd och sedan, när all pappersexercis är klar, kan vi förlänga det.«

Utmärkt. Vi hann vara glada ett par dagar. Tills det stod klart att någon lön från kommunen inte skulle betalas. »Vi betraktar de här tre veckorna som praktik och då är det inte brukligt att betala någon lön«, betonade kommunens tjänsteman, när jag ringde och frågade.

Inte heller arbetsförmedlingen kunde betala något eftersom Abed hade börjat sitt arbete innan kommunen/arbetsgivaren, gett klartecken och frågan om arbetstillstånd var löst.

I tre veckor hade Abed arbetat och uppenbarligen ansågs det att han skulle vara så tacksam för detta att kommunen gratis skulle kunna utnyttja hans tjänster. En kommun med miljardomsättning, en arbetsförmedling med tusen olika bidragsformer, och ändå finns ingen som agerar, ingen som tycks anse att Abed, trots tre veckors hårt arbete ska ha någon ersättning.

När jag vid ett nytt samtal med handläggaren på kommunen frågade om detta var rimligt blev svaret: »Du måste tala med min chef.«

Chefen var på kurs, men efter lite jagande fick jag tag i honom. Han lät bekymrad efter min redogörelse och lovade att undersöka saken. Det tog en vecka sedan fick Abed en blygsam ersättning, ett arvode, för sitt arbete under januari.

Då återstod frågan om arbetstillstånd som ännu inte var avgjord. Arbetsförmedlingens handläggare hade ju utfärdat ett specialtillstånd i väntan på att Migrationsverket skulle bekräfta Abeds ansökan och godkänna förlängning.