Del 6 – Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin

Precis som vid alla andra kontakter vi haft med Migrationsverket skulle det visa sig att allt tog mycket längre tid än vad som sagts och att det alltid dyker upp komplikationer.

Jobbet på äldreboendet gick dock bra. Men personalavdelningen på kommunen hörde av sig med jämna mellanrum. »Vi måste ha en kopia på arbetstillståndet«, sa den stackars sekreteraren, som jag förstod hade fått order från sin chef att se till att lösa det här problemet. »Det blir svårigheter varje månad när vi ska betala lön och det saknas ett formellt tillstånd«, betonade hon. Jag upprepade att jag hade kontinuerlig kontakt med Migrationsverkets arbetstillståndsenhet och att det alltid tar så här lång tid att behandla ansökningar. Samtidigt var jag lite oroad över dröjsmålet. Det skulle ju ta två veckor, nu hade det gått två månader och inget arbetstillstånd hade dykt upp.

Medan veckorna gick försökte jag muntra upp Abed, och mig själv, med historier om Akrem och Suleyman, kurder från Iran och Turkiet, Julia från Colombia, Hafez från Irak och Hassan plus några till vars kamp för att få stanna Gunilla och jag varit inblandade i. De hade alla fått vänta på besked mycket längre än Abed. Men nu bodde de här allihop. Några, som till exempel Hassan, hade till och med fått svenskt medborgarskap. 

I april, nästan tre månader efter vårt besök i Oslo, kom beslutet från Migrationsverkets arbetstillståndsenhet: Avslag!

Abeds pass hade bokstaven S stämplat och inte B eller V som krävdes. Jag ringde direkt till handläggaren på Migrationsverket. Hon berättade att det under åren avslöjats att ett antal irakiska S-pass var förfalskade och därför accepterades inte Abeds. »Men«, försökte jag, »han fick det ju på irakiska ambassaden i Stockholm förra sommaren, det måste man kunna intyga där.«

Inga protester hjälpte. Återigen, sådant var regelsystemet. 

Samtidigt började personalavdelningen på kommunen allt tydligare visa sin irritation. Det som tidigare hade varit påpekanden och frågor hade nu förvandlats till krav med mycket allvarligare tonfall; att det var olagligt att ha någon anställd som saknar arbetstillstånd. Kommunen kunde bli stämd. Jag måste förstå vilka rubriker det kunde leda till. Extra pinsamt eftersom jobbet på äldreboendet hade ordnats genom kontakter på högsta nivå i kommunen.

Jag insåg att jag så snart som möjligt måste berätta den dåliga nyheten för Abed. Men hur? Vid alla tidigare bakslag hade jag alltid haft en plan B att lägga fram. Men nu var jag alldeles tom på idéer. Nästan beredd att ge upp. Hur skulle vi kunna få tag i ett nytt pass eller det gamla, det som chauffören hade tagit? Och som var en, om än skicklig, förfalskning.

»Jag ringer brorsan«, sa Abed när vi träffades, »han brukar alltid hitta någon väg ut.« 

Abeds bror Ali bor utanför Nice i södra Frankrike där han fått asyl, av samma skäl som Abed anfört men fått nej på i Sverige. Ali är gift och har två barn. I huvudsak arbetade han på det stora sjukhuset i Nice som värd och tolk. Många patienter var arabisktalande och behövde hjälp. Han jobbade också extra som vakt vid ett varuhus på kvällar och nätter och hoppade in som vikarie på flygplatsen under lediga (!) dagar. I maj varje år brukade han bli erbjuden att vara tolk vid filmfestivalen i Cannes. Många delegater och särskilt inbjudna som kommer dit förväntar sig snabb och perfekt tolkning. Ali som behärskar franska, engelska och arabiska är en eftertraktad tolk.

Ali hade mycket riktigt en idé om hur vi skulle göra. Det gällde att få tag i chauffören som kört Abed till Sverige. Hur det gick till vet jag inte, men Ali lyckades få reda på att denne hade en bror som bodde i Genua i Italien, inte så långt från Nice. Ali satte sig i bilen och for de 20 milen längs Rivieran. Letade upp smugglarens bror och sa som det var. Han måste få tag på Abeds pass. Visste han om chauffören, hans bror, hade kvar det? Visst, alldeles säkert, fick han till svar, men det kanske kan kosta några euro. Han bor utanför Bryssel.

Genom ett av sina arbeten, det på Nice flygplats, kunde Ali snabbt ordna en flygstol som tog honom till Bryssel. Chauffören bodde på den adress som brodern hade sagt. Han hade satt i system att alltid ta passen från dem han körde och hade massor av pass hemma. Också Abeds. Vad det kostade Ali att köpa tillbaka Abeds pass vet jag inte och ville inte veta, men det skickades express till Luleå. Vi åkte till DHL:s kontor utanför stan, lade det i ett nytt kuvert och skickade det vidare till Migrationsverket i Solna. 

Medan vi väntade på bekräftelse att allt var i sin ordning ringde Ahmed, en gammal vän till Abeds pappa, från Göteborg. Han berättade om sin senaste resa till Bagdad och besöket i kvarteren där han bott. Han hade frågat runt men av Abeds föräldrar fanns inga spår. »De kommer kanske att flyta upp i Tigris som så många andra spårlöst försvunna«, sa Ahmed, som fick mig att lova att berätta det på mildare sätt för Abed. 

»Familjen Alnjjars hus bevakas ständigt av folk från al-Sadr-milisen.« 

»Varför?« frågade jag. 

»Alla som på något sätt i någon form arbetat för den gamla Baathregimen, och för Saddam, är fiender«, svarade Ahmed. Inte bara Abeds pappa utan också hans familj och alla släktingar sågs som förrädare som det var legitimt att döda, enligt al-Sadr-milisen. »Men jag vet de som hållit sig gömda i flera år utan att ta några kontakter, eftersom just det kan vara farligt. Därför är inte allt hopp ute. De kan dyka upp.«

Veckorna gick. Jag mejlade och ringde till handläggaren på Migrationsverket som beklagade att det tog tid. Jag underströk gång på gång att arbetsgivaren, de ansvariga på arbetsmarknadsavdelningen på Luleå kommun, började bli irriterade. Ett understatement. Så här uttryckte man det i klartext: »Vi kan inte hålla på att betala ut lön till en som inte har de fyra sista siffrorna i personnumret. Vi har satt ut en deadline.«

Ibland höll jag på att få rejäla vansinnesutbrott och skrika till kommunens byråkrater: Skit i de fyra sista siffrorna! Och till Migrationsverket: Ska det behöva ta veckor att skicka ett papper från Solna till Luleå? Men varje gång besinnade jag mig. Det handlade om människor som inte själva var ansvariga, som alltid måste snegla mot regler och mot överordnade, mot vad deras chefer gör för bedömning.

Så kom ett brev från svenska ambassaden i Oslo: Vi kan inte skicka arbetstillståndet till sökandes adress. Om sökanden har sökt från Sveriges ambassad i Oslo ska han även hämta det här.

Jag skrev direkt till Nina Johansson på Migrationsverket i Stockholm, den person jag fått bra kontakt med och som alltid försökt lotsa oss rätt. Jag förklarade att jag inte någonstans kunde hitta stöd för ambassadens uppfattning att Abed måste åka till Oslo för att hämta sitt arbetstillstånd. Att det inte finns någon praxis att skicka ett tillstånd till Sverige kan inte vara detsamma som att det är omöjligt att lägga det på en postlåda i Oslo med adress direkt till Abed eller till Migrationsverket i Boden. Dessutom hade vi ju i Oslo fått besked om att ärendet nu skulle handläggas i Boden.

Kanske var det Nina Johanssons insats som avgjorde. Intyget som förklarade att Abed hade rätt att arbeta i Sverige kom med post. En liten, blygsam seger.

När Abed en dag i början av maj hade arbetstillståndet i sin hand blev nästa steg att via Skatteverket få de fyra sista siffrorna i sitt personnummer, nyckeln in till det svenska samhället. Abed gick själv till Skatteverket.

»Det får du ordna på banken«, fick han till svar.
 
»Inte kan vi ge dig ett bankomatkort och konto om du inte har de fyra sista siffrorna«, svarade man på Handelsbanken och på Swedbank. Abeds försök att förklara att det var Skatteverket som sagt att bankerna skulle ordna det hjälpte inte.

Tillsammans gick vi till Swedbanks kontor. Vi vände oss först till kundtjänsten i banken. »Vill ni inte ha några kunder«, frågade jag? »Jo, men våra regler …«

»Kom«, sa jag till Abed och så gick vi tvärs över det stora banklandskapet och knackade på direktörens dörr. En sekreterare försökte stoppa oss, utan att lyckas. 

Ett par veckor tidigare hade vi träffats. Bankdirektören var ordförande, eller president som det heter, i en av Rotarys avdelningar i Luleå och hade personligen bjudit in mig för att hålla ett lunchföredrag. Han ville att jag utifrån min bok om rättsskandalen kring spionaffären Enbom, skulle berätta om hur illa det kunde vara under det kalla kriget. Boken handlar ytterst om rätts(o)säkerhet och allas lika värde.

»Klart vi ska ordna ett konto åt dig«, sa bankdirektören till Abed och nickade åt mig.
»Kom in på måndag och tala med någon av våra kamrerer.« 

ÅTER PÅ RUTA ETT

Den 20 maj 2012 fyllde Abed 20 år och vi samlade några vänner hemma för att fira. De hade alla på något sätt kommit i kontakt med Abed, via skolan, sjukvården eller bara funnits där när de behövts. Det kändes bra för alla att veta att det fanns ett nät med människor som kunde ställa upp. Abed var glad och uppskattade både umgänget och presenterna.

Jag tittade in på äldreboendet några gånger och såg en kille, bland alla kvinnor, med vita byxor och blå sjuksköterskejacka ila mellan rummen. Full fart. Kepsen på. Som tur var hade det blivit ett etablerat mode för killar att ha keps också inomhus. Ibland var han ute och promenerade eller följde någon till tandläkaren eller vårdcentralen. 

Abed erbjöds ett sommarvikariat. Men då måste arbetstillståndet förlängas. Nya blanketter att fylla i, ny fotografering och nytt tumavtryck måste lämnas hos Migrationsverket i Boden. Nytt godkännande från facket. »Är du här nu igen«, skrattade Kommunals ombudskvinna när jag knackade på. »Vad håller de på med på Migrationsverket?« 

Vi avvaktade inte det nya arbetstillståndet utan sa till kommunen att det bara var en formalitet eftersom han redan hade ett arbetstillstånd och var godkänd som arbetstagare. Det var att tänja lite på sanningen, men vem hade anledning att bry sig. Processen pågick ju.

Efter sommarvikariatet gällde det att hitta en ny arbetsgivare, ett nytt jobb och sedan ta allt från början igen. Dessutom hade studierna kommit i kläm. Abeds mål var att vid sidan av ett jobb plugga vidare för att sedan söka till en vårdutbildning, till undersköterska eller liknande. Vi undersökte om han hade någon möjlighet att fortsätta som vikarie på Lulsundets äldreboende. Men kommunens regler säger att alla »fasta« vikariat bara kan besättas av legitimerade undersköterskor eller bland dem som går sjuksköterskeutbildning, undantag under sommaren och praktiktid. Därför var jobbet på äldreboendet ett avslutat kapitel. 

Från Migrationsverket fick vi plötsligt ett intyg att Abed haft arbetstillstånd från april till juni. Han hade i verkligheten arbetat från september 2011 till och med augusti 2012. För den tiden hade vi också ansökt om arbetstillstånd. Men det var ointressant, enligt Migrationsverket, eftersom han formellt bara haft ett giltigt arbetstillstånd i tre månader. Men, försökte jag, det är ju inte Abeds fel att ni varit så senfärdiga. Han har ju uppfyllt alla villkor som ni ställt upp.

Att tala för döva öron; aldrig har uttrycket varit mer relevant. Men jag lugnade mig och försökte förstå tjänstemännens svåra sits. Och i det här fallet hade jag etablerat en fin relation med en ny handläggare och insåg att besluten inte låg i hennes händer.

Från kommunen sa man att vi måste gå till arbetsförmedlingen. För att Abed skulle kunna komma ifråga för ett annat jobb måste han vara formellt arbetssökande. Därefter kunde en arbetsgivare få bidrag för att anställa honom.

Så gick hösten 2012. Abed hade inget arbete, inga pengar, inget hopp. Han vände på dygnet. Sov halva dagarna. Tankarna gnagde. Han fick låna pengar till hyra och mat.

Han försökte läsa men det gick trögt. Det fanns ingen gnista, ingen motivation. Jag köpte ett träningskort till ett gym och han lovade att träna ett par gånger i veckan. Det var nödvändigt för att inte hans opererade rygg med de 26 skruvarna skulle stelna. Samtidigt sökte jag kontakt med alla tänkbara arbetsgivare som var beredda att ta den lilla risk det innebar att anställa en ung man som inte har uppehållstillstånd, inte ens arbetstillstånd.
 
I Luleå fanns många asylsökande som arbetade. En del svart. Abed och jag var överens om att det inte var något alternativ, trots att han fick flera erbjudanden. Lika lite som att han skulle ha ljugit om sin ålder eller hur han kom till Sverige ville han nu ge sig in i en väv av lögner. 

Jag tog kontakt med en gammal kamrat som arbetade som föreståndare för ett projekt som drevs av skolförvaltningen i Luleå. Han kunde ordna sysselsättning för Abed. Det fanns många behov inom miljö- och kulturskolan som han ansvarade för, men några extra pengar disponerade han inte. »Kan du fixa pengar så kan jag se till att han får ett jobb.«

Tillbaka till arbetsförmedlaren. »Jovisst, om Abed har ett arbete så kan vi gå in med ett stöd till arbetsgivaren. Men han måste först visa att han har arbetstillstånd.« Samma svar som vi fick av kommunen/arbetsgivaren.

Moment 22. Om han inte har arbetstillstånd får han inget arbete och om han inte kan visa att han har ett arbete får han inget arbetstillstånd. Dessutom, om han inte har arbetstillstånd kan inte arbetsförmedlingen gå in med stöd. Och om han inte kan visa upp ett intyg från en tänkt arbetsgivare att hans fackliga rättigheter och avtalsenlig lön är inskrivna i anställningskontraktet får han inget godkännande från facket.

Vad gör alla tusentals arbetslösa, arbetssökande invandrare, flyktingar, asylsökande i denna ofattbara labyrint av kringlande, krånglande återvändsgator? 

Jag talade med Abeds lärare Lisa Högberg som dagligen hade att hantera kriser och tragedier bland sina elever. Hennes tröst var att vi kanske måste samla alla asylsökande och göra en gemensam framstöt för att visa hur olyckligt systemet fungerar.

Jag vände mig till kommunen och sa att någon människa måste ta sitt ansvar och bryta den här onda cirkeln. Alla inser väl att denna rundgång leder till att vi driver en ung människa till förtvivlans brant. Och vad som kan hända då kan vi inte rå över. Jag hade själv hört Hassan berätta om flyktingar som radikaliserats och blivit hängivna islamister.

När jag i de här sammanhangen talar om kommunen handlar det ibland om det socialdemokratiska kommunalrådet Karl Petersen, en politiker som inte är rädd för att gå utanför boxen. Han kunde naturligtvis inte agera öppet i ett enskilt fall men han förstod precis vad det handlade om och beslöt att dra i några trådar. 

Det fungerade.

Bra för Abed. Men hur ska alla andra arbetssökande flyktingar klara sig i ett samhälle som säger sig satsa på arbetslinjen men som bara reser en mängd hinder? Ett samhälle där formalisten alltid vinner över humanisten. 

Dessutom vet vi att inom ett par år kommer bristen på arbetskraft, inte minst inom vården, att vara enorm.