12 augusti

Nyhetsmagasinet Syre

måndag, 12 augusti 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 2 – Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas…
    • Zoom

      Del 2 – Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del två.

      BOMBEN

      Abeds pappa, Saad Alnjjar, var medlem i det härskande Baathpartiet i Irak, Saddam Husseins parti. Han var kvartersansvarig i det område i Bagdad där familjen bodde. Saad arbetade som föreståndare på ett varuhus, motsvarande en större ICA-affär. Dessutom skötte han om fastigheten där varuhuset låg. På fritiden utförde han sina uppgifter som Baathpartist. Vad Abed minns handlade det mest om praktiskt partiarbete. Dela ut informationsblad och sitta på ett kansli.

      Familjen, Abeds mamma, pappa, en äldre syster och storebror Ali, levde ett stillsamt medelklassliv fram till den dag Saddam störtades 2003. Då bildades flera olika milisgrupper som hade som mål att hämnas på alla som haft anknytning till Baathpartiet.

      Abeds pappa fick flera hotelsebrev. När Abeds sex år äldre bror Ali, som var journalist, började arbeta åt amerikanerna inne i den gröna zonen, eskalerade hoten mot familjen. Flera gånger dök folk från milisen upp i familjens hus och frågade efter brodern och pappa Saad fick försäkra att Ali inte längre bodde hemma. Varje gång de kom fick han också en varning att hans tid var utmätt. Snaran började dras åt. Folk från milisen sökte också upp Saad på hans arbete och hotade honom. 

      Vid ett tillfälle 2005, när Abed och hans pappa var ute på stan, inte så långt hemifrån, exploderade en bilbomb alldeles bredvid dem. Ingen kan säga säkert om bomben var avsedd för Saad Alnjjar, men den kunde mycket väl vara en direkt följd av de tidigare varningarna. Vid explosionen slungades Abed in i en stolpe och blev medvetslös. På sjukhuset sa de att han hade skadat ryggen och efter händelsen hade han ständig värk. Pappan beslutade att från och med den dagen skulle Abed inte få gå ut ensam. Han fick inte ens gå till skolan.

      »Jag satt hemma och stirrade in i en dataskärm i nästan två år«, berättar Abed. »Det positiva var väl att jag blev ganska duktig på att lösa problem med datorns hjälp. Det värsta var nog att jag aldrig riktigt fattade vad som hänt. Varför min pappa och vår familj skulle vara hotade, vara någons fiender.« 

      Det var först efter en tid i Sverige som hela bilden började klarna för Abed.

      »Nu vet jag mer men kan ändå inte riktigt förstå. Det var detta jag grubblade på om nätterna på »Asylen« när jag inte kunde sova. Då klädde jag på mig och gick ut. Ibland hände det att jag promenerade flera timmar på gatorna i Luleå.«

      »Hur gick dina tankar då?« frågar jag. 

      »Det är svårt att förklara, jag hittar inte orden. Jag inser ju att det var för att vi var hotade som vi lämnade Irak men jag vet så lite om varför. Hela min uppväxt hade varit trygg med mamma, pappa och mina syskon. Kanske beror oron på att jag kom ifrån mina föräldrar i Istanbul och aldrig fick någon riktig förklaring till vad som hände där.«
       
      Han försöker men kommer inte vidare. Med tiden lärde jag mig att läsa av hans olika ansiktsuttryck och hans kroppsspråk. Samtidigt som han kunde ge ett självsäkert intryck, då det var lätt att glömma att han bara varit i Sverige ett drygt halvår, fanns hela tiden något i ögonen som avslöjade ett sökande. Bakom fasaden fanns en ung, rotlös pojke som inte riktigt visste var i livet han befann sig. Och ännu mindre vart han var på väg. Samtidigt överraskade han alla med att så snabbt ha lärt sig uttrycka sig på svenska.

      FLYKTEN

      Efter bilbomben hamnade alltså Abed i nästan total isolering i ett slags hemmafängelse där datorn var hans enda kontakt med kompisar, skola och livet utanför hemmet. 

      Hoten mot familjen kom allt närmare. Storebror Ali flydde från Irak och genomlevde en äventyrlig tid, då han bland annat satt i fängelse i Belgien, för att till slut få asyl i Frankrike. Systern hade träffat en man och de bosatte sig i Basra i östra Irak. 

      Det blev allt farligare för den del av familjen som var kvar i Bagdad och därför växte ett beslut fram hos Saad Alnjjar att han själv, hans fru och Abed måste lämna landet.

      Kontakt togs med en smugglare, flygbiljetter till Istanbul köptes och en kväll i december 2008 gav de sig iväg. Efter två veckor i Istanbul, där pappan bland annat ordnade falska pass, sa han till Abed att han ordnat en transport för vidare färd mot Europa. 

      Han hade tre biljetter. Abed fick sin. Nu var det bara att vänta på tecken från smugglaren. 

      Dagarna gick. Vad som sedan hände vet inte Abed och han vill inte heller prata om det. 
      En smugglare dök upp en dag och sa att det var dags. Men då var föräldrarna plötsligt borta. De tre hade ju befunnit sig illegalt i Turkiet och sannolikt hade någon röjt deras identitet. 

      Abed hade fått veta att han skulle ta sig till flygplatsen utanför Istanbul den aktuella dagen och han åkte ensam dit.

      »Jag var så klart jättenervös. Vad skulle hända nu? Och vad hade hänt mamma och pappa?«
      På Istanbuls internationella flygplats dök en man upp som förklarade för Abed att han skulle följa honom. Det var flera pojkar som samlats och som fick samma besked. De gick tillsammans ombord på ett plan. Ingen av dem visste vart de var på väg, bara att de på olika vägar kommit från Irak till Istanbul och nu var på väg därifrån. 

      Tankarna for runt i huvudet på Abed under flygresan. När de närmade sig landning skymtade Abed Eiffeltornet. De hade kommit till Paris.

      2009: »JAG BLEV EN ANNAN«

      Mannen, som Abed förstod var en flyktingsmugglare, förklarade för pojkarna att de skulle följa honom genom passkontrollen och därefter skulle han försvinna och en annan man med en lastbil skulle möta dem. Nervösa närmade de sig passkontrollen. Några med sina riktiga pass, några med förfalskade. Men alla fick sina stämplar och kom in i Frankrike. Abed räknade till fjorton pojkar. Efter en stunds väntan utanför flygterminalen dök en lastbil upp och pojkarna hjälptes snabbt upp på flaket. Ingen av dem kände någon av de andra och ingen visste vart de skulle åka. Det var kallt och bara ett par gånger under den långa resan fick de lite mat. 

      Efter tre dagar på ett lastbilsflak visste han inte längre var han befann sig. Det visade sig vara en stad i Sverige som hette Malmö. Där steg några av de fjorton pojkarna på flaket av. De övriga – trötta, frusna och hungriga – fick veta att de måste stanna kvar på lastbilsflaket. Färden fortsatte till Stockholm där den tydliga ordern från chauffören –att inte berätta för någon om resan – uttalades. Han samlade in passen, stoppade dem i en väska och visade pojkarna vart de skulle ta vägen. Sedan försvann han. 

      I Stockholm fick Abed och de andra pojkarna bo i ett transitboende i väntan på kommunplacering. I femtiotvå dagar blev Abed kvar i Stockholm. Under tiden fick han 700 kronor var fjortonde dag som skulle räcka till mat och fickpengar. De första dagarna fick han och de andra pojkarna ett extra bidrag för att köpa vinterkläder. Det var januari och kallt i Stockholm.

      Sedan fortsatte resan som gått från Bagdad till Istanbul, Paris och Stockholm, utan att han själv kunde påverka det, till Luleå. 

      Först flera år senare kunde han formulera sina tankar om färden:

      »Det är klart att jag var orolig, inte rädd direkt, men tankarna for fram och tillbaka. Vad hade hänt min mamma och pappa? Vad var det smugglaren sagt att jag skulle säga och vad fick jag absolut inte säga? Hur skulle jag göra när vi kom fram? Jag visste ju inte ens vart jag var på väg. Kanske hade smugglaren i Istanbul sagt Paris eller Stockholm, men det var inget jag lagt på minnet.«

      »Vilka känslor hade du i huvudet när du satt där på planet, ensam, på väg bort mot ett okänt mål, utan dina föräldrar?« frågade jag.

      »Jag vet inte. Allt hade varit så annorlunda efter kriget och efter bomben. Jag levde som i en annan värld. Det var pappa som sa vad jag skulle göra. Tidigare, när jag var yngre, var jag ute och spelade fotboll varje eftermiddag. Nu var jag mest hemma. Det var som att leva i en ond dröm. Den långa tiden då jag satt isolerad hemma förändrade mig. Jag hade varit en ganska kaxig kille. Nu gjorde jag som jag blev tillsagd och funderade inte så mycket.

      På flygplatsen i Paris skulle vi ställa oss i olika köer för att inte väcka uppmärksamhet. Jag hade fått ett nytt specialtillverkat pass av smugglaren. Det var förfalskat men så skickligt gjort att det var omöjligt att se att det inte var äkta. 

      Vart ska vi nu? hann jag tänka när vi fick order att snabbt hoppa upp på lastbilsflaket. Vi satt på bänkar efter sidorna. Jag minns att det var så kallt. Ännu en gång var jag på väg och ännu en gång visste jag inte vart. Jag frågade inte heller någon av de andra utan satt mest tyst. Jag var ganska blyg då. Inte så social som nu. I Stockholm fick vi pengar till SIM-kort till mobiltelefonen. Jag försökte få kontakt med mina föräldrar men det var hopplöst.«

      Abed berättar att han började undra över hela flykten. Var det verkligen nödvändigt att lämna allt för den här ovissheten?

      »Nu kom oron tillbaka. Vad var det som väntade? Hur skulle mitt liv bli? Då kände jag mig verkligen ensam. Sökte inte kontakt med de andra killarna. Men på mottagningshemmet lärde jag känna en i personalen, Rolle kallades han. Han slog alla i pingis och eftersom jag höll mig på min kant så hade jag aldrig tänkt att jag skulle vara med och spela. Men så en dag sa jag att jag ville spela en match mot Rolle. Jag hade varit bra på pingis tidigare.

      En gång var jag nära att vinna en turnering som spelades i Saddams son Udays namn. Jag vann mot Rolle och det var en stor seger, min självkänsla ökade.«

      På hemmet fanns datorer, men Abed fick höra att han skulle vara försiktig. Det han skrev kunde användas mot honom. 

      »Jag blev inte precis lugnad av de samtal eller förhör som gjordes av personal från Migrationsverket. De andra killarna hade lärt sig utantill vad de skulle säga. Allt var säkert inte sant, men det var sånt de hade fått veta skulle hjälpa dem att få stanna. Smugglaren hade sagt att vi skulle berätta så lite som möjligt. Säg att ni inte minns, sa han. Jag var inte van att ljuga så jag berättade så gott jag kunde om mina släktingar, vad de hette, hur gamla de var, var de bodde, varifrån min mamma och pappa kom, och allt möjligt. Det var konstiga samtal, alltid med tolk. Men jag litade inte på tolken.« 

      Från föräldrarna hördes ingenting. Men så en dag hittade han plötsligt sin bror Ali på Facebook. Det var stor lycka när bröderna började mejla varandra. Äntligen hände något positivt. 

      »I Sverige blev jag en annan. Jag hade bytt till västerländska kläder. Det hade smugglaren sagt åt oss att göra så snart som möjligt. Annars syns det på långt håll vem som är arab och vem som är europé.« 

      När jag senare fick kontakt med Ali medgav han att han varit väldigt orolig för sin lillebror som alltid, som yngsta barnet, blivit bortskämd och levt väldigt skyddad. Ali trodde att Abed skulle få det svårt när han nu tvingades stå på helt egna ben. Därför blev han imponerad över sin lillebrors inre styrka och klarsyn om att han nu själv måste fatta alla beslut. Ali visste från sin egen första tid i Europa att svårigheterna var många och omöjliga att förutse. 

      En bekant till familjen från Bagdad, Ahmed, som bodde i Göteborg, kom efter en tid med uppgifter om att föräldrarna gripits i Istanbul och sannolikt skickats tillbaka till hemstaden. Därefter fanns inga spår. Ingen sa det högt men alla visste vad det betydde att vara försvunnen i Irak. 

      »Vad ska jag säga, ingen som försökt spåra mina föräldrar har lyckats. Jag har ringt och mejlat, sökt på Facebook, försökt med släktingar, vänner. Ingen vet eller så säger de inte vad de vet …«

      Abeds bror Ali hade lyckats få kontakt med några vänner i Irak och fått höra att alla som haft med familjen Alnjjar att göra – vänner, arbetskamrater eller släktingar – var försvunna. Han kom över dokument som utfärdats av al-Sadr-milisen där pojkarnas pappa Saad utmålades som en förrädare som »i Guds namn kommer att dödas«. Och inte bara han, alla familjemedlemmar och släktingar skulle också utplånas.