Glöd · Debatt

Carola normaliserar retorik som gör samhället hårdare

Carola Häggkvist visar sin dotter Zoe Häggkvist området i Botkyrka där hon växte upp.

Att någon adopterar ett barn med mörkare hudfärg bevisar inte att personen inte har rasistiska föreställningar, skriver Maria Fredriksson. Hennes debattartikel är en kommentar till Helena Trotzenfeldts krönika med rubriken ”Vi måste möta Carola med tålamod”.

DEBATT. I sin krönika 230517 skriver Helena Trotzenfeldt: ”Carola är inte egentligen rasist. Hon har adopterat en afrikansk flicka som är hennes högt älskade dotter och som hon av allt att döma lever för. Men hon uttrycker sig rasistiskt. Varför? För att hon inte tänkt tillräckligt långt, kanske, eller för att hon är felinformerad. Det spelar ingen roll. Vi måste möta henne […] med tålamod.”

Nej, man måste inte alls ha tålamod med en adoptivförälder som beter sig som Carola. Och hennes adoption av en ”afrikansk” (svart) flicka lämnar inga som helst garantier gällande hennes människosyn; många skulle nog hävda att adoption av små mörka barn bygger på en människosyn som ligger närmare en rasistisk världsbild än motsatsen. Att hålla upp ett ickevitt adopterat barn som ett alibi är att förenkla något som är betydligt mer komplext än diskussionen om Carola är rasist eller inte.

Som lärare håller jag med om att skambeläggande och avståndstagande är dålig pedagogik och att man måste ha tålamod med dem som motsätter sig ny kunskap, men Carola är inte en minderårig elev. Hon är en vuxen individ som levt större delen av sitt liv i offentligheten och en adoptivförälder som genomgått den där medgivandeutredningen som adoptionskritiker så ofta får slängd i ansiktet. Samtidigt är hon oupplyst och fördomsfull och hennes uttalanden är ”komiskt bisarra” och ”unket muslimfientliga”.

Som utlandsadopterad håller jag inte med om att man måste ha tålamod med adoptivföräldrar som uttalar sig som Carola. Jag tänker inte diskutera huruvida Carola är rasist eller ej – jag etiketterar inte folk så. Hon har uttryckt sig rasistiskt och hon har en svart adoptivdotter. I kraft av sitt kändisskap bidrar hon till att normalisera en retorik som gör samhället hårdare och svårare för en människa som ser ut som denna dotter. Den kunskapen och insikten borde Carola fått under den där föräldrautbildningen.

Vidare är inte Carola på något sätt unik. Carolas adoptivföräldraskap porträtteras eller omnämns ständigt i offentligheten på det sätt som vi alla är vana vid, antingen på eget eller medias initiativ. Därmed reproduceras den bild av adoption som försvårar det nyanserade samtal om adoption som skulle behöva föras för att bättre kunna möta adopterade i alla åldrar och kanske på sikt även kan bidra till ett vänligare samhälle där alla möts med tålamod, inte bara majoritetssvenskar som borde veta bättre.

Länkar till andra texter i debatten har lagts till den 26 maj 2023 kl 16.28.

Läs även: Helena Trotzenfeldts krönika, som Maria Fredriksson kommenterar – Vi måste möta Carola med tålamod • Helena Trotzenfeldts replik – Alla behöver vi jobba med våra inre fördomar • David Ehles kommentar – Rasist eller inte – Carola gör rasism • Helena Trotzenfeldts replik – Carola har inte använt adoptionen som försvar • Maria Fredrikssons slutreplik – Poängen är att Carola inte är ett bra exempel

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV