Glöd · Ledare

En robust demokrati står upp för yttrandefriheten

Yttrandefrihetens gränser och svårigheten i att definiera dem är en ständig fråga för en demokrati. De senaste åren har den aktualiserats av de många koranbränningar som skett i olika delar av Sverige, nu senast utanför en moské i Stockholm i slutet av juni. Det har gett upphov till upprörda känslor världen över. I Pakistan har tusentals människor protesterat genom att bland annat bränna svenska flaggor och i Irak stormades svenska ambassaden i Bagdad, för att nämna några exempel.

I och med det höga tonläget internationellt har en oro väckts kring hur dessa koranbränningar påverkar bilden av Sverige utomlands. När människor på Pakistans gator bränner dockor inlindade i svenska flaggan och auktoritära ledare kräver åtgärder av den svenska staten för att det inte ska ske fler skändningar av Koranen är det inte konstigt att man blir orolig. Men man bör också ställa sig frågan vad som är viktigast här. Är det att andra länder har en fläckfri bild av Sverige, eller att vi behåller våra medborgerliga fri- och rättigheter intakta?

Med det sagt: koranbränningar är väldigt osmakligt. Att tycka att det är ett meningsfullt sätt att engagera sig i samhället kan vara svårt att förstå. Men att det är osmakligt och/eller svårt att förstå betyder inte att det per automatik ska vara olagligt. Ska vi förbjuda koranbränningar måste vi också fundera på vilka andra böcker som inte ska få brännas. Ska inga böcker få brännas alls? Hur definierar vi en helig bok? Vem avgör det? Om jag startar en ny religion baserad på Harry Potter-böckerna, ska de inte heller få brännas då? Vi måste också ställa oss frågan vad det är som skulle bli olagligt. Är det själva brännandet, eller skändande mer generellt? Och vad räknas i så fall som skändande? Om jag låter en kamphund riva sönder en helig bok? Om jag använder sidor ur den som toapapper? Om jag trampar på den? Gränsdragningarna blir till slut absurda och riskerar att skapa en samhällsnorm där staten går in och detaljstyr människors handlande. Och då kan man inte påstå att vi har intakta individuella friheter ens om man anstränger sig.

För att demokratin ska kunna leva måste den tåla att dess gränser utmanas, och vi som medborgare måste också tåla att de gränserna diskuteras, precis som de diskuterats i hundratals år och lär diskuteras i ytterligare hundratals år. Det måste finnas rum för provokationer, även om de ibland på många sätt är vidriga och smutsar ner den fina bild vi tror att andra länder har av oss.

Och kanske viktigast av allt: det måste finnas rum för motsatta åsikter. Det är kärnan i yttrandefriheten att alla åsikter inte är samma. Det absolut bästa man kan göra för att uttrycka sitt missnöje är alltså att göra just det, eftersom vi har en lagstadgad yttrandefrihet i Sverige i dag. Inom lagens ramar finns gott om plats för fredliga motdemonstrationer – i dagarna hölls till exempel en i Stockholm. I en robust demokrati utövas yttrandefriheten ständigt just genom att olika och motsatta åsikter får stötas och blötas offentligt inom lagens ramar – och i det ingår att de ibland ligger precis på gränsen till vad lagen säger. Det är en viktig del i en levande demokrati, just eftersom den typen av utmaningar – när de tolereras och diskuteras – också är det som minskar sannolikheten att ett samhälle blir allt mer auktoritärt. Det är något vi bör vara noga med att hylla som en viktig del av vårt samhälle – och som en viktig del i bilden av Sverige utomlands. 

Fredliga demonstrationer.

Extremvärme i Östersjön.