Sedan 1990-talet har det ekonomiska skyddsnätet stramats åt i Sverige. Både när det gäller sjukförsäkringen och försörjningsstödet, tidigare kallat socialbidrag. En av dem som fallit mellan stolarna är Harry Rosenbom, som egentligen heter något annat. Han jobbade som lärare i en småstad i södra Sverige och brann för jobbet – så mycket att blev helt utbränd.

–Jag ramlade ner i ett svart hål, berättar Harry Rosenbom, i en tidigare intervju i Syre.

I åratal var han sjukskriven. Till slut blev han förtidspensionär. Men sjukersättningen visade sig vara under existensminimum. Därför gick han till socialtjänsten för att få ekonomiskt bistånd. Men där var det tvärnit. Socialsekreteraren påstod att han hade en högre summa i inkomst än vad han hade.

– Jag har aldrig känt mig så förolämpad i hela mitt liv, säger Harry Rosenbom.

Han tvingades sälja både bilen och sin tvårummare. Istället köpte han en liten sliten etta och sålde många av sina ägodelar, men det hjälpte inte. Harry Rosenbom gick i personlig konkurs och hamnade hos kronofogden.

– Det är något alldeles fruktansvärt att vara djupt deprimerad av fattigdom. Jag vill inte direkt säga att jag gick och funderade på självmord, men det här livet ville jag inte leva, säger han.

Just när han mådde som sämst kom vändningen. Han blev utvald att delta i en studie tillsammans med 99 andra personer som hade kontakt med både specialistpsykiatrin och kommunens socialpsykiatriska verksamhet. Alla fick 500 kronor extra i månaden, utan några som helst krav på vad pengarna skulle användas till.

– Det var skillnad mellan liv och död. Jag kom in i ett projekt som ville rädda mig. Då var jag tvungen att rädda mig själv, säger Harry Rosenbom.

500 kronor räckte för bättre mående

Och han var inte ensam om att må bättre. Tack vare de extra 500 kronorna fick deltagarna en bättre självbild. Nu fick de råd att fika eller åka buss, och kunde därmed också återuppta kontakt med vänner och bekanta som de tidigare avvisat för att de inte hade haft pengar. Det ledde till att depressionerna och ångesten minskade. Dessutom visar studien att färre mådde så dåligt att de behövde läggas in i slutenvården. Inläggningarna minskade med hela 30 procent. De som blev inlagda behövde också stanna kortare tid på sjukhuset än tidigare.

Resultaten stämmer in på forskning om basinkomst, där de tydligaste effekterna är att deltagarna får bättre hälsa, både psykiskt och fysiskt, även om inte just denna studie kan räknas som basinkomst, eftersom summan var så låg. Harry Rosenbom anser att basinkomst borde införas i Sverige.

– Hade det funnits hade jag aldrig blivit utbränd, aldrig långvarigt sjukskriven, aldrig gått i personlig konkurs och sluppit leva på existensminimum. Jag tror det skulle bli ett snällare samhälle, säger han.

Men trots att media återkommande rapporterat om att folk faller mellan stolarna i det ekonomiska skyddsnätet är diskussionen om basinkomst nästintill obefintlig i Sverige. Under åren har frågan främst drivits av en del mindre partier under riksdagsspärren, och inom Miljöpartiet.

– Tanken är att det ska finnas en trygghet för alla. Det kan bli som en upptrappning där basinkomst först ges till dem som saknar inkomster och sedan till allt fler. Visionen är en basinkomst för alla, säger Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet.

Om en hög basinkomst skulle delas ut till alla skulle fler ha ekonomisk trygghet, menar hon. Sjukskrivna skulle kunna testa att arbeta utan att behöva vara rädda för att bli av med sin ersättning från Försäkringskassan. Dessutom skulle friheten öka för personer som annars är i behov av försörjningsstöd, anser Rebecka Le Moine.

Ett annat argument för basinkomst är att det skulle gynna kulturarbetare, föreningslivet och annat oavlönat arbete. Dessutom skulle det kunna förbättra arbetsvillkoren för låglönearbetare, eftersom en basinkomst skulle göra att fler kan säga nej till jobb med dåliga löner eller usla arbetsförhållanden, tror hon.

Kritik mot basinkomst

Men basinkomst möter också motstånd. Bland de övriga politiska partierna saknas stöd, konstaterar Mats Essemyr, a-kasseexpert som bland annat skrivit rapporten Maktanalys a-kassa där basinkomst nämns.

– Alla partier, bortsett från möjligtvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är fast förankrade i arbetslinjen, säger han.

Arbetslinjen går ut på att man ska göra rätt för sig genom att lönearbeta och inte leva på skattebetalarnas pengar. Från början var arbetslinjen en socialdemokratisk idé om att rusta människor med utbildning, som gör att människor kan ta nya jobb om de blir arbetslösa. På senare år har begreppet dock tagits över av Moderaterna som framför allt fokuserar på bidragen, att de ska bli lägre i relation till folks löner, vilket väntas göra att fler jobbar. 
Mats Essemyr har sett en förskjutning av retoriken även hos Socialdemokraterna. Tidigare sade partiet att ”alla som vill och kan jobba ska jobba”. Men numera uttalar sig partiet istället om att ”alla som kan jobba ska jobba”. Individens vilja till att lönearbeta har blivit ointressant. Idén om basinkomst går tvärs emot arbetslinjen, konstaterar Mats Essemyr.

– Basinkomst ses som en bidragslinje, säger han.

Det instämmer statsvetaren Bo Rothstein i.

– Den här idén bygger på att alla blir socialbidragstagare. Det tycker jag är en dålig idé, säger han.

Han ser framför sig att folk, som egentligen skulle kunna jobba, skulle fastna i ett proletariat där de levde enbart av basinkomsten. Dessutom skulle basinkomsten bli så dyr att den skulle ta resurser från välfärden, anser Bo Rothstein, och hänvisar till en rapport från ILO som beräknat att kostnaden skulle ligga på 20-30 procent av BNP i de flesta länder i världen.
Bo Rothstein menar att det finns risk för att barnomsorgen och äldreomsorgen skulle dräneras på personal när människor i stället skulle kunna ta det lugnt med sin basinkomst.

– Hur kan man etiskt försvara att vi skall betala fullt arbetsföra människor för att inte utföra något arbete samtidigt som det finns enormt stora behov av mer personal inom till exempel äldreomsorgen? De etiska aspekterna är viktigare än de ekonomiska, även om de också är viktiga, säger han.

Men skulle inte arbetsgivare tvingas höja lönerna och förbättra villkoren om det blev brist på vårdpersonal?

– Arbetsgivare inom den offentliga sektorn har en viss summa till lön, om arbetsgivare måste lägga mer pengar på lönen behöver de höja skatten eller ta från någon annan skattefinansierad verksamhet. Det är helt obegripligt att det skulle kunna vara en lösning för att få upp lönerna. Det kan bara folk säga som aldrig har sysslat med arbetsmarknadspolitik, säger Bo Rothstein.

Han syftar också på att fackförbunden och näringslivet har kommit överens om hur mycket lönerna ska höjas, enligt det så kallade märket, och att det inte går att frångå det hur som helst i Sverige.

– Jag har forskat om det här i 30 år. Man vet rätt väl vilken typ av reformer som har brett stöd och vilka som inte har det. Basinkomst är en reform som aldrig kommer att få brett stöd, säger Bo Rothstein.

Men att basinkomst per automatik skulle leda till att resurser tas från välfärden går i dagsläget inte att svara på, anser Håkan Selin, docent i nationalekonomi på IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

– Det beror på vilka nivåer basinkomsten och skatterna ligger på. För att kunna svara på hur individer ändrar sitt beteende när en basinkomst införs och beskattningen förändras måste man räkna på det, till exempel i de mikrosimuleringsmodeller som finns på Finansdepartementet, säger han, samtidigt som han flaggar för att denna typ av beräkningar innehåller en rad osäkerheter.

Men skulle en basinkomst påverka invånarnas vilja att betala skatt, om den går till folk som väljer att inte arbeta?

– Det är en annan fråga än vad jag är expert på. I praktiken är det så klart viktigt att olika skatter har en stark förankring men som skatteforskare kan jag inte svara på om det gäller basinkomst, säger Håkan Selin.

Basinkomst anpassad till välfärdsstaten

Att det kan vara svårt att få gehör för basinkomst i Sverige får däremot medhåll från statsvetaren Simon Birnbaum. I varje fall när det gäller en så kallad ”universell basinkomst” – alltså en basinkomst som går att leva på och som skulle gå till alla i befolkningen.

Men det går att tänka sig en basinkomst på andra sätt.

– I utvecklade välfärdsstater är frågan snarare om trygghetssystemen kan utformas på ett bättre sätt, säger Simon Birnbaum som är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

I rapporten Basinkomstens nya våg, resonerar han och flera forskare om två olika varianter av basinkomst som eventuellt skulle kunna införas i välfärdsstaten, utan att för den sakens skull behöva urholka skola eller vård- och omsorg.

Den ena typen av basinkomst skulle vara universell, alltså gå till alla, men vara mycket lägre än vad det går att leva på, en så kallad partiell basinkomst. 
Det andra varianten vore en högre basinkomst som motsvarade ungefär summan i dagens försörjningsstöd, men som inte skulle gå till hela befolkningen, utan bara till de med lägre inkomster. Denna basinkomst skulle ersätta försörjningsstödet helt, alltså det som tidigare kallades socialbidrag.
I båda varianterna skulle den offentligt finansierade sjukförsäkringen och a-kassan finnas kvar, eftersom det finns ett brett stöd för dessa skyddsnät hos allmänheten.

Båda dessa typer av basinkomst har testats i Finland, respektive Nederländerna (se faktaruta). Gemensamt för bägge är att deltagarna mådde bättre av basinkomsten.

– En mer basinkomst-liknande utformning, snarare än fokus på kontroll, har överlag uppfattats positivt av de berörda, säger Simon Birnbaum.
Folk tycks inte ha arbetat särskilt mycket mer när de fick basinkomst. Men deltagarna arbetade inte heller mindre än vad de hade gjort med det vanliga ekonomiska stödet, som var förknippat med kontroller och krav på motprestation.

Hur det skulle bli på samhällsnivå är dock oklart. En del bedömer att en så kallad partiell basinkomst skulle kunna leda till att fler jobbade deltid, vilket i sin tur skulle leda till en uppsjö av lågkvalificerade jobb med låga löner som folk tar vid behov. Det saknas dock bevis för att det skulle hända, så länge nuvarande kompletterande skyddsnät finns kvar, konstaterar finska forskare i en ny parlamentarisk rapport om sociala skyddsnät, där basinkomst tas upp. 
Samtidigt går det att tänka sig att näringslivet skulle kräva minskad anställningstrygghet, och lägre ingångslöner för att gå med på en sådan omfattande reform som universell basinkomst, menar Simon Birnbaum.

– I välfärdsstaten måste man ju hitta en väg framåt för att få bred acceptans för en sådan reform, och då är argument om rättvis omställning och flexibilitet viktiga. En del skulle betona att det blir lättare att klara sig med deltidsarbete, eller små inkomster från eget företagande, säger han.

En hög basinkomst i svenska mått mätt och som skulle gå till alla skulle blir svår att finansiera om man inte samtidigt tar bort annat i välfärden som också är avgörande för att sårbara grupper ska ha en god trygghet och förhandlingsmakt, tror Simon Birnbaum.

– Även om en renodlad basinkomst-lösning är svår kan man säkert hitta kloka pragmatiska vägar för att förbättra den sociala trygghetens täckningsgrad och vägarna till produktiv omställning med inspiration från basinkomst-debatten och lärdomar från aktuella experiment, säger han.

Läs mer: 

Vad är basinkomst eller medborgarlön? Här är grunderna

Så påverkas kvinnor av basinkomst: ”Supersvår fråga”

7 skillnader mellan basinkomst och försörjningsstöd