En grupp papperslösa latinamerikaner möts för femte gången när Syre träffar dem en regnig junikväll. Målet är att organisera sig och kräva sina rättigheter på arbetsmarknaden och i Sverige.
– Sverige har inte behandlat mig som att jag är en människa”, säger 49-åriga Carlos, som flytt Colombia där han brukade arbeta som livvakt åt högt uppsatta politiker.
Utanför fönstret vräker sommarregnet ner och på bordet står polarkakor, kaffe och mellanmjölk uppdukat. Ikväll ska en grupp papperslösa människor från Central- och Sydamerika träffas för femte gången.
Deras mål är att organisera sig och kräva sina rättigheter på arbetsmarknaden, men också få sin status reglerad i Sverige. Många har flytt våldsamheter och politiskt förtryck i hemländerna. Majoriteten kring bordet har också erfarenhet av att utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.
Juan-Carlos från Peru är den som har tagit initiativet till att samlas. Han har varit i Sverige i två omgångar tidigare, varav den första gången var redan 1994. Då fick han arbetstillstånd under ett par år och kunde arbeta lagligt. I hemlandet var han fackligt aktiv och han vet att han och de andra – trots att de är papperslösa – har rättigheter som arbetstagare.
– Mitt arbetstillstånd har nu gått ut igen. Advokaten (det offentliga biträde som förordnats honom av Migrationsverket) glömde att skicka in kompletteringar innan det var för sent. Därför förlängdes inte tillståndet, säger Juan-Carlos, som sedan ett par månader tillbaka saknar rätt att vistas i Sverige, men fortfarande arbetar vitt på sin gamla arbetsplats.
I praktiken innebär det att han fortfarande betalar skatt i Sverige.
Juan-Carlos bor i dag tillsammans med sin fru och deras sjuåriga dotter någonstans i Stockholm. Juan-Carlos menar att stressen de upplever är enorm. Han har till exempel inte varit och hämtat dottern i skolan en enda gång sedan hon började, av oro för att bli tagen av polisen. Juan-Carlos kan inte svara på varför, men han tror det är mindre risk att hans fru ska bli ifrågasatt än att han ska bli det.
De är försiktiga och lever som på nålar. Ett exempel är att de aldrig går ut tillsammans om de är helg, antingen är han eller frun hemma. På så sätt blir de inte tagna av polisen tillsammans.
För rädd för att söka asyl
Syre pratar med ett tiotal personer i gruppen under kvällen. Tiden i Sverige varierar: från sex månader upp emot många år. Flera nämner liksom Juan-Carlos också oegentligheter under asylprocessen.
Alla utom en i rummet har erfarenhet av att söka asyl i Sverige. George, som varit i Sverige i sex månader och kommer från Peru, har ännu inte vågat söka.
Det fungerar att arbeta svart menar han, och på så sätt riskerar han inte heller ett utvisningsbeslut. Något som hänger över flera av de andra. Carlos från Colombia arbetade som livvakt åt högt uppsatta politiker i hemlandet och är en av de som fått avslag.
– Sedan jag kom till Sverige och sökte politisk asyl har jag känt mig misstrodd. Jag räknas inte som en människa i det här landet. Jag arbetade som livvakt i flera år och jag har sett många saker som det är farligt för mig att känna till. Jag har varit vittne till många brott. Det är därför fara för mitt liv när jag är i Colombia. Men det inser inte Sverige.
Lider av posttraumatiskt stress
Carlos lider på grund av sina erfarenheter av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). I och med hur hans liv har sett ut sedan han kom till Sverige har han blivit sämre igen. Han har börjar sjunga i en katolsk kör som en slags självterapi. Sången hjälper, men det betalar inte hyran.
– Jag brukade arbeta på byggen. Men jag har inte kunnat arbeta nu på senaste tiden. Jag mår för dåligt. Chefen där jag har arbetat menar att vi asylsökande och människor utan papper är sämre människor och mindre värda än andra, säger han och rösten bryts.
Carlos var tvungen att återvända till Colombia förra sommaren. Han berättar att han vill följa lagar och regler och göra rätt. Under den här tiden fick han fortfarande pengar från Sverige, efter att ha vunnit en rättsprocess mot en chef som utnyttjat honom på arbetsmarknaden, därför betalade han skatt här – trots att han utvisats från Sverige.
Nu är han tillbaka, men kan inte söka asyl igen förrän om ett par år på grund av den preskriptionstid som gäller i asylärenden.
"Skuggsamhället"
De senaste åren har politiker sagt att en prioritet är att det som ofta kallas för skuggsamhället inte ska växa mer. Samtliga kring bordet denna kväll tillhör detta ”skuggsamhälle”.
Exakt hur många människor som lever i utanförskap i Sverige i dag är det ingen som vet. Att många papperslösa utnyttjas på arbetsmarknaden är välkänt och något majoriteten av de Syre talar med har upplevt.
Siffror på mellan 50 000 och några hundratusen individer brukar nämnas.
Vänsterpartiet gav så sent som i mars i år regeringen och högeroppositionen skulden för att ha skapat skuggsamhället, något partiets migrationspolitiska talesperson Tony Haddou framförde i riksdagen i mars.
SD menar å andra sidan att vägen framåt är hårdare straff för illegala invandrare och de som möjliggör svartarbete.
Dagens Arbetes reporter Elinor Torp har granskat skuggsamhället i en serie reportage som publicerats efter Expressens avslöjande om att en papperslös kvinna städade hemma hos statsminister Magdalena Andersson.
Den unga kvinnan, från centralamerikanska Nicaragua, utvisades till sitt hemland den 4 mars i år. Då hade hon suttit i Migrationsverkets förvar i 73 dygn, enligt Dagens Arbete.
Enligt en beräkning som Skatteverket gjorde 2008 kostar svartjobb 66 miljarder kronor i förlorade skatteinkomster varje år.
Politisk förföljelse i Nicaragua
En av de som sitter runt bordet är Franklin. Han är klädd i en randig, prydlig skjorta och berättar frustrerat om situationen i sitt hemland. Han kommer liksom Chilo – den unga kvinnan som städade hos Magdalena Andersson vid fyra tillfällen – från Nicaragua.
Sedan 2018 har landet varit mycket oroligt och skakats av upplopp och våld. Nicaragua är idag snarast en diktatur.
Alla som motsätter sig president Daniel Ortega och regeringstrogna paramilitära grupperingar riskerar allvarliga konsekvenser: från att godtyckligt fängslas, misshandlas eller dödas. Daniel Ortega, som har haft makten sedan 2007, håller i dag landet i ett järngrepp. Något Franklin och hans familj fått känna på.
– Sex av mina familjemedlemmar brändes till döds. En av dem var bara tre månader gammal. En paramilitär grupp ville åt huset eftersom man från taket såg studenterna som protesterade därifrån. De ville ta över huset och placera krypskyttar där, säger Franklin. Att han inte själv befann sig i huset den kvällen var en ren tillfällighet – eftersom han, när han bodde i Nicaragua, arbetade som skogsingenjör och reste mycket i arbetet.
Känner sig fången
Franklin befinner sig fortfarande i sin asylprocess. Han har därför inte tillgång till sitt pass och känner sig som en fånge i det svenska systemet. I väntan på besked har han inte heller rätt att arbeta, förklarar han och slår uppgivet ut med händerna.
Dagarna går därför utan att han har någonting att sysselsätta sig med. Svenska myndigheter har redan flaggat för att han kan komma att utvisas, säger han. Sett till statistiken är avslag också det mest sannolika.
Migrationsverkets statistik över 2020 visar att 32 personer från Nicaragua beviljades asyl i Sverige det året, medan 207 fick avslag. Det ser liknande ut också från de övrigas ursprungsländer. Samma år fick exempelvis 11 personer från Colombia bifall på sina ansökningar medan 273 fick avslag.
Innan Franklin flydde från sitt hemland utsattes han för tortyr. Den nicaraguanska människorättsorganisationen CPDH Nicaragua dokumenterade tortyren och har lämnat det vidare till FN.
I ett dokument som Franklin visar upp på sin telefon står det att hans liv är i fara vid ett återvändande. Pappret har undertecknats av Carla Sequeira från CPDH. Organisationen var en av 25 civilsamhällesorganisationer som stoppades av president Ortegas administration i våras. Sedan 2018 har 164 stängts ner, enligt Havana Times.
– Just nu kan jag inte göra någonting. Om jag återvänder står mitt liv på spel – det finns dokumenterat, det står i de här dokumenten. Men Sverige lyssnar inte på det, säger Franklin upprört.
Om han får avslag vet han inte vad han kommer att göra – men att leva i Nicaragua är uteslutet. Återvänder han kommer han att fängslas, säger Franklin. Det blir upprörd stämning runt bordet.
– Återvänder du kommer du att bli dödad! Du kommer att ”försvinna” i fängelsesystemet!
Läs även:
Så vill regeringen begränsa arbetskraftsinvandringen
