Tidigare hade papperslösa bara rätt till akut vård, och behövde betala fullt pris. Det innebar att en kvinna som födde sitt barn på sjukhus kunde behöva betala tiotusentalskronor för förlossningen – pengar som få papperslösa hade.

Men år 2013 kom en ny lag. Nu ska alla som riskerar att bli sämre utan vård få den. Dessutom ska vården vara subventionerad. Men trots att lagen har funnits i snart tio år är det många som inte känner till den, eller vad den innebär.

– Jag var rädd för att gå till den vanliga vården. Där kostar allting och kanske skulle de kontakta polisen, säger Hassan Heidary, som fram till nyligen var papperslös.

Han har hört om andra papperslösa som behövt betala höga vårdkostnader. En bekant bröt benet, och fick en nota på 6 000 kronor, men eftersom han inte hade råd att betala behövde han fly med det brutna benet från sjukhuset.

Brott mot mänskliga rättigheter

Att en del inom vården inte känner till att papperslösa har rätt till subventionerad vård bekräftas av Henry Ascher, barnläkare och medicinskt ansvarig på Rosengrenska, en klinik där papperslösa kan få hjälp.

– Det händer att folk kommer till oss med räkningar på jättehöga sjukhuskostnader eller att läkarna inte vet att även pappperslösa har rätt till subventionerade läkemedel. Då följer vi upp vårdkontakterna och talar om att det har blivit fel, säger han.

Ett problem är hur lagen är formulerad. De papperslösa har rätt till ”vård som inte kan anstå”.

– Begreppet är svårt språkligt och skapar osäkerhet för vårdpersonalen, säger Henry Ascher.

Men i lagens förarbeten resoneras kring definitionen av ”vård som inte kan anstå”, och där kommer man fram till att det inte bara handlar om akut vård, utan alla sjukdomar och symtom som riskerar ge ökat lidande, mer komplikationer eller större vårdbehov i framtiden om inte åkomman behandlas nu, uppger Henry Ascher.

– Vad gör vi i vården som inte faller in i de kategorierna? Någon kanske säger nageltrång eller hosta. Men har du diabetes kan nageltrång i slutändan leda till att du behöver amputera benet och hostan kanske visar sig vara lungcancer, säger han.

Henry Ascher tycker att det är allvarligt att alla inom vården inte känner till att papperslösa har rätt till subventionerad sjukvård.

– Det är ett brott både mot mänskliga rättigheterna och svensk lagstiftning. Det skadar hela samhället för man undergräver en gemensam humanitär grund genom att vissa människor behandlas på ett diskriminerande sätt, säger Henry Ascher.

Rädsla för att bli tagen av polisen

Innan lagen ändrades var Rosengrenska en av de hemliga vårdkliniker dit papperslösa fick vård. Men målet har hela tiden varit att avskaffa sig själva, eftersom den vanliga vården har högre kvalitet. Efter 2013 har Rosengrenska därför framför allt gått över till att vara en länk mellan den vanliga vården och de papperslösa, så att de hamnar rätt och får den hjälp de behöver till subventionerade priser.

Förutom att papperslösa ibland nekas vård på mottagningarna upplever över hälften av de papperslösa också andra hinder. Det visar en ny studie som Henry Ascher med flera har publicerat i tidskriften BMC Health service research. Det vanligaste hindret handlar om rädsla över att vårdpersonalen eller receptionisten ska bryta mot sekretessen och ringa polisen när de upptäcker att den vårdsökande saknar personnummer.

– Många människor är väldigt rädda att söka vård. 97 procent av de vi tillfrågade i studien uppgav att de inte kan återvända till ursprungslandet för att de kommer bli fängslade, utsättas för tortyr, övergrepp eller ofta alltihop. De är rädda att sjukvårdspersonalen ska bryta mot sekretessen. De har naturligtvis hänt, även om det är olagligt och, som tur är, ovanligt, säger Henry Ascher.

Fick panikångest

Hassan Heidary befann sig dock aldrig i den sitsen att han behövde uppsöka den vanliga vården.

– Jag hade tur, säger han.

Själv hade han inga fysiska åkommor alls under tiden han var papperslös, och behövde därför aldrig kontakta den vanliga vården. Men däremot började han må dåligt psykiskt.

Oron startade vid de första avslaget på asylansökan. Han var rädd för vad som skulle hända om han inte fick stanna. När väl det slutgiltiga beskedet om ett nej kom, visste han inte var han skulle bo eller hur han skulle få mat. I en månad bodde han kvar på Migrationsverkets boende, tills de sade åt honom att flytta. Nästa månad lyckade han få stanna hos en kompis och hans tjej i Uppsala. Men kompisen var också papperslös och flickvännen hade inte råd att försörja dem båda, så han blev tvungen att flytta.

– Jag visste inte hur jag skulle klara mig, hur jag skulle få pengar, var jag skulle bo och om jag blev sjuk, vad skulle hända. Det var väldigt skrämmande, säger Hassan Heidary.

Han hörde av sig till en kompis från Iran, där Hassan är född men aldrig fått medborgarskap eftersom hans familj är från Afghanistan. Kompisen bodde i Malmö och tipsade honom att komma dit, eftersom det fanns många organisationer som hjälpte papperslösa där. Sagt och gjort. Hassan tog sig till Malmö och via Stöttepelaren lyckades han få en etta som han delade med andra, socialtjänsten betalade ut 400 kronor till mat varje vecka och fler föreningar stöttade.

Men oron släppte inte. Hassan Heidary var hela tiden skräckslagen för att bli upptäckt, tagen av polisen och skickad tillbaka till Afghanistan.

– Jag var väldigt stressad, helt desperat. Det tärde på mig psykiskt, säger han.

Han trodde han skulle dö, fick hjärtklappning, svettades, kroppen började skaka och han kunde inte kontrollera sina tankar.

– Jag var rädd för att berätta om hur jag mådde för någon, säger Hassan Heidary.

Men när det bara blev värre och värre gick det inte längre. 
Han berättade för en volontär på Rädda barnen om symtomen. Hon förmedlade kontakt med en psykolog som konstaterade att det var panikångest. Men när Hassan Heidary fick diagnosen – som han aldrig hade hört talas om innan – kunde han inte tänka på annat än ordet.

– Nu är jag psykiskt sjuk. Jag kan inte bli normal igen. Jag fattade ingenting av det han berättade utan fastnade bara på det ordet, säger Hassan Heidary.

Han vägrade att gå tillbaka igen av rädsla för att det skulle bli värre hos psykologen. Men han mådde fortfarande dåligt. I kanske två veckor gick han utan hjälp, men en kväll när han var hos Stadsmissionen pratade han även med dem, och de förmedlade kontakt med en annan psykolog.

– Hon var jättebra. Första gången började hon berätta att det var helt normalt att jag hade fått panikångest, att det var många människor som upplever det i sina liv, och att jag inte behövde vara rädd för att bli galen, säger Hassan Heidary.

Tillsammans med en iransk kille som led av depression, fick han träffa psykologen runt 15 gånger. Det hjälpte mycket. Han fick kontroll över sina tankar och ångesten släppte. Men när han fick en ny prövning på sin asylansökan kom allt tillbaka. Samtidigt tog Talibanerna över Afghanistan och det spädde på skräcken. Han gick tillbaka till Stadsmissionen, men de hade inte råd att ge fler tillfällen. Då vände han sig till Läkare i världen för att få hjälp.

Även denna gång blev han hjälpt, och sedan fyra månader tillbaka har han fått tillfälligt uppehållstillstånd som gäller i tre år.

– Efter det har mitt liv ändrats. Jag är glad och hoppfull. Nu jag kan jobba, studera och blicka framåt, säger Hassan Heidary.

Var det nekandet på asylansökan, och livet som papperslös, som ledde till att du fick panikångesten?

– Ja, självklart, säger Hassan Heidary utan minsta tvekan.

Andra hinder för att söka vård

Och han är inte ensam om att ha psykisk ohälsa. Mellan 85-90 procent av de papperslösa har någon form av ångest eller depressioner, visar det sig att Henry Ascher studie.  71 procent av de papperslösa hade svår eller mycket svår depression och 43 procent haft självmordstankar under de senaste två veckorna.

– Det är att jämföra med att någon gång under hela livet har 14 procent av Sveriges befolkning haft självmordstankar, och bara 5 procent har allvarlig depression. Det visar hur sårbar denna grupp är, säger Henry Ascher.

Den psykiska ohälsan kan i sig bli ett hinder för att söka vård. Depressioner gör att du kan får svårt att ta dig för saker, och för många leder posttraumatiskt stressyndrom, PTSD att du ofta glömmer tid och rum. Det kan leda till att du missar vårdmöten.

– Du kan bokstavligen vakna upp på spårvagnens slutstation och inte veta vart du var på väg, säger Henry Ascher.

Andra faktorer som hindrar papperslösa från att söka vård handlar om strukturer. Det saknas kanske kollektivtrafik som kan ta dem till vårdcentralen, eller de har inga pengar att betala bussbiljetten eller för vårdbesöket.

– Även om många papperslösa har rätt till subventionerad vård står det för många mellan att ha mat på bordet eller gå till sjukvården, säger Henry Ascher.

Vårdlots för papperlösa

Därför har Rosengrenskas roll blivit allt mer att ge ekonomiskt stöd så att folk har råd att betala för besöket. Dessutom försöker de medla mellan den papperslösa och den vanliga vården så att de ska få den hjälp som papperslösa har rätt till enligt lagen. Rosengrenska saknar dock resurser att följa med papperslösa till vårdbesöket, vilket egentligen vore väldigt bra, anser Henry Ascher.

– Många skulle behöva att folk följde med dem för att de ska känna sig tryggare, säger han.

I Västra götalands regionen utreds just nu om det kan vara möjligt att skapa en vårdlots för papperslösa. Henry Ascher tror att om stöd tas fram till papperslösa kan det gynna även andra marginaliserade grupper.

– Det kan handla om personer som saknar bankID, äldre med neurologiska hinder och personer med kognitiva svårigheter. Vi måste bygga ett system så att alla får lika möjligheter till vård, säger han.

Läs mer:

Migrationsverket gör bokstavligt talat människor papperslösa

Papperslösa får basinkomst i pilotprojekt

C och SD förbjuder stöd till utsatta barnfamiljer

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.

Mäns våld mot kvinnor uppmärksammas genom Orange day den 25 november. Förebyggande arbete mot våld är årets tema, och enligt en FN-rapport är preventivt arbete mot könsbaserat våld grovt underfinansierat.

För tio år sedan utvecklade organisationen Män en våldspreventiv metod som bygger på något som kallas MVP, Mentors in violence prevention. Den uppstod från början i USA på 90-talet och har som syfte att motverka stereotypa könsnormer och förebygga mäns och killars våld. Den svenska varianten använder dock inte elevmentorer utan istället utbildade vuxna, med undantag av en kommun, Botkyrka. Där arbrtar man sedan 2014 utifrån den ursprungliga idén med just mentorer.

”Lyssnar hellre på andra elever”

Vladan Petrovic är samordnare för våldsprevention i Botkyrka och Syre träffar honom på arbetsplatsen Våldspreventivt centrum, förlagt till den gamla doktorsvillan centralt i Tumba söder om Stockholm. Just nu pågår En vecka fri från våld, ett initiativ av organisationerna Unizon och Män. Den pågår dagarna upp till den 25 november, och samlar en stor del av civilsamhället och kommunerna. Vladan Petrovic berättar att man i Botkyrka ville behålla ”kärnan i MVP”,  själva mentorskapet.

– Det vill säga, äldre elever utbildar de yngre eleverna. Det är för att ta vara på det sociala kapitalet som finns hos de äldsta eleverna på skolan, men också den förebildsfaktor som vi vet finns. Samt att oftast lyssnar elever hellre på andra ungdomar än på oss vuxna, säger Vladan Petrovic.

Initiativet till att jobba med frågor om våld kom framförallt från eleverna, som själva vittnade om att det är ett tufft klimat och jargong på skolorna, fortsätter han.

– Det påverkade studieron och överlag känslan av trygghet. Så det var flera skolor i norra Botkyrka som initierade det här, och då blev det en politisk fråga i kommunen.

Kopplingen mellan våld och normer

Redan på ett tidigt stadium beslutades att man inte ville jobba med kortsiktiga projekt eller temadagar, utan med något som integreras i de ordinarie strukturerna, vilket resulterade i en studieresa till USA för att lära sig om MVP, som sedan dess varit en del av verksamheten i flera skolor i kommunen.

Hur går det då till? De äldre elever som vill bli mentorer väljs ut under vårterminen i årskurs 8, för att sedan bli mentorer i årskurs 9. Utbildningen börjar vid höstterminens start, och börjar direkt varvas med undervisning för de yngre.

– En vecka så handleds de av ett personalteam från skolan och socialtjänsten, och veckan därpå håller de själva passet för de yngre eleverna. Och så löper det på hela skolåret, med elva pass som grundar sig i att bredda förståelsen för vad våld är. Vi går också in på vilket sätt normer och våld hänger ihop. Vad har könsnormer med våldet att göra? Och går in i de grövre våldsformerna, våld mot hbtq-personer, i ungas relationer, rasism, hedersrelaterat våld, och så vidare.

Inget prestigeprogram

I kommunen är just nu sex högstadieskolor anslutna till mentorsverksamheten där dessa teman bearbetas under ett skolår. Det kommer alla elever till del – först som utbildning i årskurs sex eller sju, senare som möjligheten att söka om att bli mentor i årskurs åtta, och i årskurs nio inta mentorsrollen. De som nu utbildas är Botkyrkas åttonde generation av MVP-mentorer, vilket innebär att de haft ungefär 350 mentorer sedan den första årskullen 2015.

Vad är det för elever som intresserar sig för att bli mentorer, har de någonting gemensamt? 

– Det är otroligt blandat. Och det vi har lärt oss, både från USA och själva, är att vi försöker ha en stark representation och mångfald bland mentorerna. För det ska inte vara någon slags prestigeprogram, betyg ska inte spela någon roll. En del av våra mentorer kanske är tillbakadragna när de börjar, eller så är de stökiga eller liksom utmärker sig, fast inte på ett så positivt sätt, men man vet att de har väldigt mycket socialt kapital, eller status, på skolan. Att kunna använda sig av det och vända det till någonting positivt är en väldigt häftig resa att få uppleva.

I en kort rekryteringsvideo som Vladan Petrovic visar motiverar ungdomarna sitt val att bli mentor med allt från att de vill förebygga våld till att de vill bli bättre på att tala inför grupp. Många verkar också gilla att bli en förebild för och få kontakt med de yngre eleverna, men de lyfter också svårigheter – ibland sitter gruppen helt tyst! Vladan Petrovic drar sig till minnes sin första tid som områdessekreterare, och hur han stötte på en ungdom som berättade att hon haft MVP den dagen.

– Och jag frågade, ”ja men berätta, vad tyckte du?” Och hon bara, ”gud, det är så tråkigt”. Och det varierar, det handlar väldigt mycket om vad är det för klimat i gruppen. Oftast hålls det i halvklasser om 10-15 elever för att det ska vara så tryggt som möjligt. Utifrån de utvärderingar som de själva skriver så är det alltid väldigt positivt, men på plats – och det är det som mentorerna berättar – så kan de inledningsvis vara väldigt tysta eller blyga, för de kan tycka det är lite pinsamt eller skrämmande att det är nior som är i deras klass. Men det brukar oftast släppa efter att de har haft MVP i några veckor. För det är oftast just att de känner någon i nian, som de faktiskt kan gå fram och säga hej till, det kan de uppleva att det är jättehäftigt. Så den biten är de oftast väldigt glada och stolta över.

Genusperspektiv i grunden

MVP har en tydlig genusansats och utgår från diskussioner om stereotypa könsnormer.

– För vi vet enligt forskning att det hänger ihop med våldsbenägenheten, att utsätta andra för våld. Så det är en av grundprinciperna. Sen pratar vi väldigt mycket om relationsskapandet och den trygga anknytningen. Att säkerställa att alla har en trygg vuxen som de kan vända sig till. Den andra kärnan, förutom stereotypa könsnormer, är åskådarperspektivet, att förflytta fokuset från den som utsätter och den utsatta och lära ut strategier hur alla andra som är åskådare kan agera innan, under och efter våldet sker, förklarar Vladan Petrovic som tycker att det i mångt och mycket handlar om att lära sig olika former av civilkurage.

– Och det kan man applicera på alla de här klassiska våldsformerna. Men man kan även applicera det utifrån det läget vi har i samhället när det kommer till kriminalitet och gängvåld, tillägger han.

Problematiska influencers påverkar

Våld och kränkningar har som bekant tagit sig nya former i och med sociala medier och Vladan Petrovic har lagt märke till hur vissa attitydförändringar hos ungdomarna speglar det övriga samhället, och där finns utmaningar.

– När det kommer till hur man resonerar om mänskliga rättigheter, och kopplat till hbtq-frågor till exempel. För man vet också att det har vuxit fram väldigt starka, extrema röster, influencers som har byggt hela sitt följarskap på kvinnoförakt eller liknande attityder. Och det är någonting som vi absolut kan möta ibland vid de här utbildningstillfällena. Och där kan det vara väldigt spännande att börja resonera, för målet är att programmet ska inte vara så tillrättavisande, men syftet är ändå att förebygga våld. Och då behöver vi vara väldigt tydliga. Programmet bygger på att utmana normer som vi har i samhället, att vända och vrida på dem. Och inte bara stereotypa könsnormer, utan allmänt. För att kunna se om den här normen gynnar eller begränsar oss, tänka normkreativt kring den. Så det är det som uppmuntras. Sen för vissa saker, framförallt när det gäller det som är brottsligt och inte brottsligt, där finns inte så många gråzoner.

När man debatterar ämnen som sexistiska influencers kan själva språket utgöra ett våld i sig, och det är något som de i utbildningen försöker medvetandegöra ungdomarna om.

– Sen vi behöver också komma ihåg att de är bara ungdomar fortfarande. Så det gäller att hitta den här balansen, för de ska ju fortsätta vara ungdomar och inte behöva göra sig till någonting annat som de inte är.

Stort ansvar

Det är ett stort ansvar för eleverna att utbilda andra elever, påminner Vladan Petrovic.

– Vi behöver säkerställa att de känner sig trygga med det. I och med att vi utgår från en manual så är det väldigt tydligt vad mentorerna ska säga, men då blir det också väldigt lätt i praktiken att de kan läsa rakt av från manualen, och många gör det. Det handlar lite om att säga hur någons inlevelseförmåga är, kan de bearbeta det med egna ord eller om de läser rakt av. Så att utifrån de mjuka värdena så är det väldigt uppskattat av både de yngre och eleverna som håller i själva programmet.

Det är mentorerna själva som brukar vara mest nöjda med programmet.

– Det är de som liksom tar russinen av kakan. För det är en otroligt häftig upplevelse för dem att bonda med sexorna, att få lära dem och också träffa mentorer från de andra skolorna. För de yngre eleverna kan det vara lite olika. I de utvärderingar som görs i slutet av året är det väldigt positivt, det uppskattas att man pratar om de här sakerna, säger Vladan Petrovic.

Svårt att utvärdera effekter

Metoden som sådan och dess effekter är inte helt lätta att utvärdera. En studie som genomfördes vid Stockholms universitet 2021 tittade både på Män:s grundvariant och den modell som Botkyrka använder.

– Slutsatserna är ganska vaga. Det är ett bra systematiskt arbete som ger en väldigt bra grund för att arbeta med våldsprevention och likabehandlingsarbete på skolan. Men det som är en utmaning i samband med utvärderingar är ju att det handlar om en universell preventiv metod som riktar sig till alla. Så vad är det vi vill utvärdera? Är det hur den  genomförs eller vad som är effekten? Och varje del har sina utmaningar, på vilket sätt ska man utvärdera det? Och sen alla de här andra delarna som skolan ska täcka, det går inte på något sätt att säkerställa att det här skapar en förändring.

I Botkyrka har man nu börjat titta på hur man bättre kan utvärdera de konkreta effekterna genom att exempelvis utnyttja de olika enkäter som görs i kommunen och av Skolinspektionen, för att se vilka frågor som kan vara bra indikatorer. Personligen tycker Vladan Petrovic att det är ett ”otroligt viktigt och bra program”.

– Jag är inte född och uppvuxen i Sverige och har inte gått i skolan här. Men när jag pratar med alla mina vänner och kollegor så är det här någonting som väldigt många av oss har saknat under vår uppväxt. Vi sätter alla de här ämnena på agendan, trots att vi kan känna ibland att det kanske går över huvudet på våra yngre elever. Men att vi öppnar upp för att kunna prata just om de här subtila våldsformerna, skämten, kommentarerna, ryktesspridning, hämndporr, nakenbilder, allt det här som är ungdomarnas vardag och som väldigt många av dem inte reagerar på eller har normaliserat. Det tycker jag har ett värde i sig. Och att vi har väldigt många övningar med scenarion som de kan sätta sig in i och börja resonera. Uppmuntra dem att tänka lite själva. Det tycker jag är en jättestyrka med det här programmet.

Kräver resurser

– Det är ett resurskrävande program, men det är ändå någonting som täcker så många delar när det kommer till värdegrundsuppdraget, det sociala och kompensatoriska uppdraget som skolan har och som inte ryms någon annanstans inom läroplanen eller de vanliga kärnämnena. Så det är någonting som har varit uppskattat.

MVP är resurskrävande främst i den meningen att man behöver få loss personal som kan arbeta med det och få in det i schemat. Det brukar vara den stora utmaningen, säger Vladan Petrovic.

– Men vi vet att det också kan uppstå olika typer av problem med besparingar eller effektiviseringar. Då blir det tufft för skolorna att kunna genomföra programmet, i och med att det inte är en del av läroplanen på det sättet. Men det är någonting som för de flesta skolor ändå har rullat på. Vi har precis haft ett maktskifte i kommunen och det är ingenting som vi har märkt av att det kommer påverka vårt arbete. Det är ju redan implementerat i våra ordinarie strukturer, så alla indikationer som vi får är att det här är ingenting som kommunen kommer sluta prioritera. Sen kan såklart saker förändras nationellt, och i regionen.

Vad har ni för planer för närmsta framtiden? 

– Vi tittar på helheten och hur kan vi få det att bli ännu bättre och starkare. Det som jag ser är att vi behöver säkerställa någon slags gemensam grund, se vad alla våra skolor och barn i kommunen behöver få för att bli rustade, och veta på vilket sätt de kan förebygga våld. Men vi arbetar också utifrån ett folkhälsoperspektiv. Vi minskar samhällskostnader och försöker förebygga problem i så tidig ålder som möjligt, framförallt med föräldrastödsprogrammen. Så det finns många delar som hänger ihop. Vi tittar också väldigt mycket på vilket sätt vi skulle kunna ta vara på mentorernas engagemang även efter att de har gått ut grundskolan. Så det finns många spännande utvecklingstankar.

Avslutar veckan med ljusmanifestation

Under den innevarande veckan, den som ska uppmärksamma frihet från våld, har både kommunen och civilsamhället i Botkyrka kraftsamlat.

– Jättemånga föreningar har engagerat sig och vi har haft en hel vecka med massor olika aktiviteter för att både synliggöra temat, sprida kunskap om olika våldsformer och om vad det finns för insatser i kommunen.

I dag, på själva Orange day, har man avslutning med ljusmanifestation för att hedra våldets offer.

– Och även för att sprida lite ljus och kärlek i sammanhanget med det här temat. Så vi hoppas att det blir en årlig tradition och att det här är någonting som kommer engagera ännu fler. Både inom kommunen internt men framförallt också hos våra medborgare, för vi gör det här för deras skull.

Uppslutningen från allmänheten har fram till mitten av veckan inte varit rungande, men det är också en svår tid på året, konstaterar Vladan Petrovic.

– Det är slutet av november så alla vill vara hemma under en filt i soffan, det är mörkt och kallt. Överlag har människor kanske lägre benägenhet att röra sig. Men vi kommer göra vårt bästa när det kommer till kommunikation och att försöka nå ut till ännu fler. Där kommer vi satsa mycket mer nästa år.

Läs mer: 

Regeringen: Könsrelaterat våld ska bekämpas med Predov

Efter pausen i striderna Israel utökat både markoffensiv och bombningar av södra Gazaremsan. Hittills har över 16 000 palestinier dödats, varav 6 600 barn, sedan Israel inledde sin krigföring med målet att utplåna Hamas.

Enligt uppgifter från en israelisk armétjänsteman som flera stora nyhetskanaler tagit del av uppskattar den israeliska militären att av dödsoffren är 5 000 ”militanta” individer, dock utan att precisera hur man gjort denna uppskattning. Om det stämmer innebär det att två civila palestinier dödats i Gaza för varje Hamas-militant, vilket en talesperson för den israeliska militären ansåg vara “väldigt positivt“, enligt CNN.

Otillräcklig hänsyn till civila

Dödssiffrorna i Gaza rapporteras av den palestinska hälsomyndigheten, och har ofta återgetts tillsammans med en brasklapp om att denna myndighet är Hamaskontrollerad.

Nu tycks emellertid Israel skriva under på att minst 15 000 människor har dödats i Gazaoffensiven. Jämfört med tidigare perioder av krigföring i området är antalet civila offer extremt högt och Israel anklagas för att i strid mot folkrätten inte ta tillräckligt stor hänsyn till civila, då flera civila mål har bombats.

I veckan har en uppmärksammad artikel gjort gällande att den israeliska militären, (Israeli defence force, IDF) använder AI för att identifiera stora mängder oprecisa mål, vilket skulle kunna förklara de höga dödssiffrorna bland civila. Artikeln, som är ett samarbete mellan den israelisk-palestinska publikationen +972 Magazine och dess systersajt på hebreiska, Local call.

Den Jerusalembaserade journalisten Yuval Abraham har i artikeln intervjuat flera nuvarande och tidigare källor inom Israels underrättelsetjänst med kunskap om den så kallade Gospel-plattformen, som använder maskininlärning för att identifiera militära mål.

”Inget händer av en slump”

Jämfört med tidigare israeliska attacker mot Gaza, har armén under det pågående kriget avsevärt utökat sina bombningar av mål som inte är utpräglat militära till sin natur, konstaterar Abraham. Det handlar om både privata bostäder och offentliga byggnader, infrastruktur och höghus. Med hjälp av AI-systemet kan 100 mål om dagen identifieras, jämfört med 50 per år med konventionella metoder.

Enligt en före detta underrättelseofficer ligger vikten på kvantitet och inte på kvalitet och syftet ska vara att skapa en chockeffekt som ger intrycket av att Hamas har tappat kontrollen och att civilbefolkningen ska sätta press på organisationen.

Tidigare restriktioner om hur stora indirekta skador, collateral damage, som kan accepteras har lättats dramatiskt, och hela familjer utraderas när Israel bombar en byggnad där ett mål har identifierats. En källa som citeras säger:

”Inget händer av en slump. När en 3-årig flicka dödas i ett hem i Gaza beror det på att någon i armén beslutade att det inte var så viktigt att hon dödades – att det var ett pris värt att betala för att träffa [ett annat] ] mål. Vi är inte Hamas. Dessa är inte slumpmässiga raketer. Allt är avsiktligt. Vi vet exakt hur stora indirekta skador det finns i varje hem.”

– Påståendet att Israel gör allt den kan för att skydda civila är inte sant. Man får ungefärliga uppgifter om mål, och man attackerar ändå för att spara tid, säger Yuval Abraham till Democracy now.

Flera skäl till oro

Ett ytterligare syfte med taktiken är att förhindra att armén ”får slut på militära mål”, när det finns en politisk press på att kriget måste fortsätta, eller ett behov av att upprätthålla en bild av en segerrik armé.

– Den ökande användningen av AI är delvis ett svar på det problemet. Målproduktionen är nu snabbare än vad Israel hinner med att bomba, säger Abraham.

Uppgifterna i artikeln i +972/Local call bekräftas delvis av The Guardian som också har inhämtat egna uppgifter gällande Israels krigföring i detta avseende, bland annat genom att skärskåda diverse uttalanden som tidigare gått obemärkta förbi och beskrivningar om The Gospel på IDF:s hemsida.

Enligt forskare som The Guardian talat med ger den ökade användningen av dylika system upphov till flera skäl för oro.

– Det finns en fara i att när människor börjar förlita sig på de här systemen blir de kuggar i en mekaniserad process och förlorar förmågan att överväga risken för civil skada på ett meningsfullt sätt, säger Richard Moyes från den vapenkritiska organisationen Article 36 till The Guardian.