Papperslösa har rätt till vård – men många blir ändå utan

Tidigare hade papperslösa bara rätt till akut vård, och behövde betala fullt pris. Det innebar att en kvinna som födde sitt barn på sjukhus kunde behöva betala tiotusentalskronor för förlossningen – pengar som få papperslösa hade.

Men år 2013 kom en ny lag. Nu ska alla som riskerar att bli sämre utan vård få den. Dessutom ska vården vara subventionerad. Men trots att lagen har funnits i snart tio år är det många som inte känner till den, eller vad den innebär.

– Jag var rädd för att gå till den vanliga vården. Där kostar allting och kanske skulle de kontakta polisen, säger Hassan Heidary, som fram till nyligen var papperslös.

Han har hört om andra papperslösa som behövt betala höga vårdkostnader. En bekant bröt benet, och fick en nota på 6 000 kronor, men eftersom han inte hade råd att betala behövde han fly med det brutna benet från sjukhuset.

Brott mot mänskliga rättigheter

Att en del inom vården inte känner till att papperslösa har rätt till subventionerad vård bekräftas av Henry Ascher, barnläkare och medicinskt ansvarig på Rosengrenska, en klinik där papperslösa kan få hjälp.

– Det händer att folk kommer till oss med räkningar på jättehöga sjukhuskostnader eller att läkarna inte vet att även pappperslösa har rätt till subventionerade läkemedel. Då följer vi upp vårdkontakterna och talar om att det har blivit fel, säger han.

Ett problem är hur lagen är formulerad. De papperslösa har rätt till ”vård som inte kan anstå”.

– Begreppet är svårt språkligt och skapar osäkerhet för vårdpersonalen, säger Henry Ascher.

Men i lagens förarbeten resoneras kring definitionen av ”vård som inte kan anstå”, och där kommer man fram till att det inte bara handlar om akut vård, utan alla sjukdomar och symtom som riskerar ge ökat lidande, mer komplikationer eller större vårdbehov i framtiden om inte åkomman behandlas nu, uppger Henry Ascher.

– Vad gör vi i vården som inte faller in i de kategorierna? Någon kanske säger nageltrång eller hosta. Men har du diabetes kan nageltrång i slutändan leda till att du behöver amputera benet och hostan kanske visar sig vara lungcancer, säger han.

Henry Ascher tycker att det är allvarligt att alla inom vården inte känner till att papperslösa har rätt till subventionerad sjukvård.

– Det är ett brott både mot mänskliga rättigheterna och svensk lagstiftning. Det skadar hela samhället för man undergräver en gemensam humanitär grund genom att vissa människor behandlas på ett diskriminerande sätt, säger Henry Ascher.

Rädsla för att bli tagen av polisen

Innan lagen ändrades var Rosengrenska en av de hemliga vårdkliniker dit papperslösa fick vård. Men målet har hela tiden varit att avskaffa sig själva, eftersom den vanliga vården har högre kvalitet. Efter 2013 har Rosengrenska därför framför allt gått över till att vara en länk mellan den vanliga vården och de papperslösa, så att de hamnar rätt och får den hjälp de behöver till subventionerade priser.

Förutom att papperslösa ibland nekas vård på mottagningarna upplever över hälften av de papperslösa också andra hinder. Det visar en ny studie som Henry Ascher med flera har publicerat i tidskriften BMC Health service research. Det vanligaste hindret handlar om rädsla över att vårdpersonalen eller receptionisten ska bryta mot sekretessen och ringa polisen när de upptäcker att den vårdsökande saknar personnummer.

– Många människor är väldigt rädda att söka vård. 97 procent av de vi tillfrågade i studien uppgav att de inte kan återvända till ursprungslandet för att de kommer bli fängslade, utsättas för tortyr, övergrepp eller ofta alltihop. De är rädda att sjukvårdspersonalen ska bryta mot sekretessen. De har naturligtvis hänt, även om det är olagligt och, som tur är, ovanligt, säger Henry Ascher.

Fick panikångest

Hassan Heidary befann sig dock aldrig i den sitsen att han behövde uppsöka den vanliga vården.

– Jag hade tur, säger han.

Själv hade han inga fysiska åkommor alls under tiden han var papperslös, och behövde därför aldrig kontakta den vanliga vården. Men däremot började han må dåligt psykiskt.

Oron startade vid de första avslaget på asylansökan. Han var rädd för vad som skulle hända om han inte fick stanna. När väl det slutgiltiga beskedet om ett nej kom, visste han inte var han skulle bo eller hur han skulle få mat. I en månad bodde han kvar på Migrationsverkets boende, tills de sade åt honom att flytta. Nästa månad lyckade han få stanna hos en kompis och hans tjej i Uppsala. Men kompisen var också papperslös och flickvännen hade inte råd att försörja dem båda, så han blev tvungen att flytta.

– Jag visste inte hur jag skulle klara mig, hur jag skulle få pengar, var jag skulle bo och om jag blev sjuk, vad skulle hända. Det var väldigt skrämmande, säger Hassan Heidary.

Han hörde av sig till en kompis från Iran, där Hassan är född men aldrig fått medborgarskap eftersom hans familj är från Afghanistan. Kompisen bodde i Malmö och tipsade honom att komma dit, eftersom det fanns många organisationer som hjälpte papperslösa där. Sagt och gjort. Hassan tog sig till Malmö och via Stöttepelaren lyckades han få en etta som han delade med andra, socialtjänsten betalade ut 400 kronor till mat varje vecka och fler föreningar stöttade.

Men oron släppte inte. Hassan Heidary var hela tiden skräckslagen för att bli upptäckt, tagen av polisen och skickad tillbaka till Afghanistan.

– Jag var väldigt stressad, helt desperat. Det tärde på mig psykiskt, säger han.

Han trodde han skulle dö, fick hjärtklappning, svettades, kroppen började skaka och han kunde inte kontrollera sina tankar.

– Jag var rädd för att berätta om hur jag mådde för någon, säger Hassan Heidary.

Men när det bara blev värre och värre gick det inte längre. 
Han berättade för en volontär på Rädda barnen om symtomen. Hon förmedlade kontakt med en psykolog som konstaterade att det var panikångest. Men när Hassan Heidary fick diagnosen – som han aldrig hade hört talas om innan – kunde han inte tänka på annat än ordet.

– Nu är jag psykiskt sjuk. Jag kan inte bli normal igen. Jag fattade ingenting av det han berättade utan fastnade bara på det ordet, säger Hassan Heidary.

Han vägrade att gå tillbaka igen av rädsla för att det skulle bli värre hos psykologen. Men han mådde fortfarande dåligt. I kanske två veckor gick han utan hjälp, men en kväll när han var hos Stadsmissionen pratade han även med dem, och de förmedlade kontakt med en annan psykolog.

– Hon var jättebra. Första gången började hon berätta att det var helt normalt att jag hade fått panikångest, att det var många människor som upplever det i sina liv, och att jag inte behövde vara rädd för att bli galen, säger Hassan Heidary.

Tillsammans med en iransk kille som led av depression, fick han träffa psykologen runt 15 gånger. Det hjälpte mycket. Han fick kontroll över sina tankar och ångesten släppte. Men när han fick en ny prövning på sin asylansökan kom allt tillbaka. Samtidigt tog Talibanerna över Afghanistan och det spädde på skräcken. Han gick tillbaka till Stadsmissionen, men de hade inte råd att ge fler tillfällen. Då vände han sig till Läkare i världen för att få hjälp.

Även denna gång blev han hjälpt, och sedan fyra månader tillbaka har han fått tillfälligt uppehållstillstånd som gäller i tre år.

– Efter det har mitt liv ändrats. Jag är glad och hoppfull. Nu jag kan jobba, studera och blicka framåt, säger Hassan Heidary.

Var det nekandet på asylansökan, och livet som papperslös, som ledde till att du fick panikångesten?

– Ja, självklart, säger Hassan Heidary utan minsta tvekan.

Andra hinder för att söka vård

Och han är inte ensam om att ha psykisk ohälsa. Mellan 85-90 procent av de papperslösa har någon form av ångest eller depressioner, visar det sig att Henry Ascher studie.  71 procent av de papperslösa hade svår eller mycket svår depression och 43 procent haft självmordstankar under de senaste två veckorna.

– Det är att jämföra med att någon gång under hela livet har 14 procent av Sveriges befolkning haft självmordstankar, och bara 5 procent har allvarlig depression. Det visar hur sårbar denna grupp är, säger Henry Ascher.

Den psykiska ohälsan kan i sig bli ett hinder för att söka vård. Depressioner gör att du kan får svårt att ta dig för saker, och för många leder posttraumatiskt stressyndrom, PTSD att du ofta glömmer tid och rum. Det kan leda till att du missar vårdmöten.

– Du kan bokstavligen vakna upp på spårvagnens slutstation och inte veta vart du var på väg, säger Henry Ascher.

Andra faktorer som hindrar papperslösa från att söka vård handlar om strukturer. Det saknas kanske kollektivtrafik som kan ta dem till vårdcentralen, eller de har inga pengar att betala bussbiljetten eller för vårdbesöket.

– Även om många papperslösa har rätt till subventionerad vård står det för många mellan att ha mat på bordet eller gå till sjukvården, säger Henry Ascher.

Vårdlots för papperlösa

Därför har Rosengrenskas roll blivit allt mer att ge ekonomiskt stöd så att folk har råd att betala för besöket. Dessutom försöker de medla mellan den papperslösa och den vanliga vården så att de ska få den hjälp som papperslösa har rätt till enligt lagen. Rosengrenska saknar dock resurser att följa med papperslösa till vårdbesöket, vilket egentligen vore väldigt bra, anser Henry Ascher.

– Många skulle behöva att folk följde med dem för att de ska känna sig tryggare, säger han.

I Västra götalands regionen utreds just nu om det kan vara möjligt att skapa en vårdlots för papperslösa. Henry Ascher tror att om stöd tas fram till papperslösa kan det gynna även andra marginaliserade grupper.

– Det kan handla om personer som saknar bankID, äldre med neurologiska hinder och personer med kognitiva svårigheter. Vi måste bygga ett system så att alla får lika möjligheter till vård, säger han.

Läs mer:

Migrationsverket gör bokstavligt talat människor papperslösa

Papperslösa får basinkomst i pilotprojekt

C och SD förbjuder stöd till utsatta barnfamiljer