De kallas papperslösa, och det är nog den mest missvisande benämning man kan tänka sig. Alla jag mött har burit med sig högar av dokument och papper. Här finns berättelserna från hemlandet, dokumentationen om hoten, minnena från flykten, utlåtandena från läkarna, överklagandena från advokaterna, avslagen.
På ett sätt framstår det som en märklig tid för politikerna att just nu gå i strid mot de allra mest utsatta. I åratal har de unga afghanerna som kom 2015 personifierat de ”papperslösa”. De stannade hos familjer, i församlingar och bland vänner när de efter flera år här fick avslag. De kom från minoriteter, har blivit kära, tappat tron, funnit tron, spelat i rockband, tatuerat sig, bloggat om sina åsikter, gjort skoluppgifter om feminism och demokrati – levt liv som talibanerna hatar. De visade på pappren om sina liv och förklarade för den som ville lyssna att snart skulle talibanerna ta över och när de gjorde det hade de inget liv kvar.
Men Sverige trodde dem inte. Afghanistan var möjligen osäkert för oss, men inte för dem. Myndigheterna stängde in dem i de fängelser för oskyldiga vi kallar förvar. Avvisningsplan lyfte och unga människor som levt det mesta av sina liv här skickades till Kabuls gator.
För ett halvår sedan blev mardrömmen verklighet. Talibanerna tog över. Veckorna innan staden stängdes vände planen när Sverige och andra västländer gjorde vad vi kunde för att rädda människor ur skräckväldet. Bland annat just några av dem vi nyss ansträngt oss för att skicka dit.
Jag förstår den reglerade invandringens principer. Men det stämmer till eftertanke att hade Sverige varit ännu effektivare med att skicka ut dem som nekats uppehållstillstånd, hade ännu fler som kunnat få en fristad här istället dödats eller lidit där.
Alla ”papperslösa” gömmer sig inte av rädsla för att skickas tillbaka till en fara som svenska migrationsmyndigheter inte velat förstå. En del gömmer sig inte alls. Här finns också de som är statslösa, eller som hemlandet inte vill ta emot. Här finns de som fastnat i juridisk limbo eller hamnat mellan stolarna. Här finns barn som aldrig fattat något beslut alls.
I veckan som gick gjorde Centern gemensam sak med Sverigedemokraterna, och de andra högerpartierna, i riksdagen. I åtta punkter har man kommit överens om hur livet ska bli svårare i Sverige för papperslösa.
I en del kommuner där Centern styr kan barnfamiljer få stöd att slippa leva på gatan eller utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare, även om de lever som ”papperslösa”. Nu ska kommuner förbjudas att ge sådant stöd. Den som får avslag på sin asylansökan ska inte som nu kunna få sin sak prövad igen efter fyra år. Myndigheter som i något ärende möter en ”papperslös” ska vara tvingad att anmäla det till Polisen. Föräldrar kommer inte längre våga låta barn gå i skola, trots att skola i Sverige och enligt FN är en rättighet för alla barn oavsett legal status. Sjuka kommer inte våga uppsöka vården.
Sverige blir hårdare, mot några av de mest utsatta. Det är dit vindarna blåser nu. Och Centern följer med.
Vår.
Kärnkraftskramare.
