Klimatplanerna – det lutar mot 2,7 grader varmare

Varje lands plan på hur och hur mycket de ska minska sina utsläpp ska visserligen inte förhandlas. Hela Parisavtalet bygger just på att varje land sätter upp sina egna mål. Men de så kallade NDC:erna – Nationally Determined Contributions kommer ändå att diskuteras flitigt, då länderna kikar på varandra och bedömer om de andra tar tillräckligt stort ansvar eller ej. Planerna ska uppdateras vart femte år, och eftersom klimattoppmötet 2020 sköts upp på grund av pandemin så är det dags i år. Redan nu har 165 NDC:er trillat in, vissa identiska, men de flesta med uppdaterade löften. Men en sammanställning från FN i veckan visade ändå på att vi med dessa löften går mot en uppvärmning på 2,7 grader i slutet av århundradet, eller som Patricia Espinosa, chef för UN climate change, konstaterade: ”Att överskrida temperaturmålen kommer att leda till en destabiliserad värld och oändligt lidande”.

Klimaträttvisa och finansiering – höjs ambitionerna?

Det är länderna som minst har bidragit till klimatförändringarna som redan nu drabbas hårdast. Samtidigt är det oftast de som har minst ekonomisk möjlighet till att ställa om och anpassa sig till de skador som klimatförändringarna orsakar. Den historiska koldioxidskuld som de rikare länderna har är en av anledningarna till att det 2009 gavs ett löfte om att de rikare länderna ska bidra med 100 miljarder dollar varje år från år 2020 för att underlätta de fattigare och mest utsatta ländernas klimatomställning. Men hittills har det bara skrapats ihop cirka 80 miljarder. Mycket av detta är dessutom redan befintligt bistånd eller lån. Och även om 100 miljarder skulle samlas in så pekar en rad forskningsrapporter på att det ändå inte skulle räcka till att täcka upp för alla skador och förluster som klimatförändringarna redan nu skapar.

Mycket hänger på rättvisefrågan om förhandlingarna ska gå framåt. Många fattigare länder har villkorade mål i sina klimatplaner, vilket alltså innebär att en högre ambitionsnivå enbart är möjligt om finansieringen finns. Huruvida de rikare länderna höjer sina löften eller ej återstår att se. Bland annat USA har uttryckt ett motstånd mot denna form av bidrag.

Utsläppshandeln –skjuts det upp igen?

Vad ska få hända när ett land finansierar eller gör en klimatåtgärd i ett annat land? Ska landet som har investerat eller landet där åtgärden ägt rum få tillräkna sig det som en utsläppsminskning? Om detta handlar artikel 6 i Parisavtalets regelbok, något som egentligen skulle ha lösts redan 2018 i Katowice. Istället sköts det upp till toppmötet i Madrid 2019 som i sin tur skjutit på det till Glasgow.

Transparens och kontroll – lovar länderna tunt?

Transparens, eller artikel 13, är en fråga som är mindre uppmärksammad, men inte för det oviktig. Den har diskuterats fram och tillbaka i två årtionden och frågan kan bli lika avgörande som den om utsläppshandel. Hur ska vi veta att länderna verkligen gör det de säger att de ska göra i sina klimatplaner? Främst genom att lita på varandra, det tycker bland annat Kina och Brasilien, medan EU vill se bättre möjligheter till kontroll.

Tidsramarna –hur ofta är ofta?

Parisavtalet har hyllats för att vara sinnrikt konstruerad för funktionen att länderna återkommande skulle uppdatera sina klimatplaner, vilket man hoppades skulle leda till att man skulle vilja bräcka varandra. Om det fungerar vet vi först 2023 när en första global utvärdering sker. Men en fråga som rör klimatplanerna återstår. Hur ofta de ska uppdateras, även om flera länder menar att grundtanken när avtalet slöts 2015 var att det skulle ske vart femte år. Men några länder vill att det ska ske vart tionde år.

Läs mer:
Karin Lexén inför Cop26: ”Akut läge – men det finns hopp”

Stormakter stångas inför Cop 26 – nu måste de komma överens

Sverige vill köpa utsläpp för hundratals miljoner kronor – skriver avtal med Ghana på Cop26

Ländernas uppdaterade löften inför Cop26 långt ifrån tillräckliga

Syre förklarar klimatfinansiering