Klimatfinansiering är ett ord som har kastats runt i debatten. Oftast används begreppet för att beskriva det ansvar industrialiserade länder har att kompensera utvecklingsländer för de kostnader och skador som utsläppen orsakar. De rika länderna har dock ännu mest lovat runt och hållit tunt. Syre förklarar klimatfinansiering.
Bakgrund
Klimatfinansiering är inskriven i klimatkonventionen UNFCCC, som först kom till 1992 vid Världskonferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Klimatkonventionen etablerade principen om ”gemensamt, men differentierat ansvar”. Alla länder ska arbeta långsiktigt för att reducera utsläppen av växthusgaser, men eftersom de rika industrialiserade länderna har ett större ansvar historiskt sett ska de också ha ett större ansvar att minska sina utsläpp. Länderna delades in i två grupper, där de rika länderna ska ge finansiellt och teknologiskt bistånd till utvecklingsländer.
Pengar
Vid klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 kom länderna överens om att från och med 2020 ska de rika ländernas stöd till fattiga länder vara 100 miljarder dollar per år. För att biståndet inte skulle blandas ihop med andra insatser fastslogs det att pengarna ska vara ”nya och additionella” enligt överenskommelsen. OECD gör en sammanställning varje år för att se hur målen uppfylls och den visar att givarna 2019 hade levererat cirka 79 miljarder dollar. På klimatkonferensen i Glasgow ska länderna inleda överläggningar kring det nya klimatfinansieringsmålet för perioden efter 2025. Bland de länder som gav störst andel av klimatfinansieringen i form av faktiska bistånd finns Sverige, Danmark och Storbritannien.
Utvecklingsländernas besvikelse
Skadorna och kostnaderna för växthusgasernas påverkan på klimatet drabbar oftast utvecklingsländerna hårdast i form av stormar, översvämningar och torka. Detta trots att de inte har samma resurser till omställningsarbetet eller bär samma skuld som industriländernas historiska koldioxidutsläpp. Här har Sverige och andra industrialiserade länder inte kommit i närheten av att dela ut de belopp man åtagit sig att bistå med. Även om man hade hållit sina löften vore det inte inte tillräckligt. Enligt FN kan det krävas upp till 500 miljarder dollar årligen till utvecklingsländer för att både bromsa utvecklingen och göra anpassning till klimatförändringar.
Bistånd som förtäckt lånekarusell
Exakt hur mycket pengar som världens rika länder faktiskt har bidragit med är dock ifrågasatt. Enligt organisationen Oxfam har 60 miljarder dollar delats ut i ekonomiskt klimatbistånd fram till 2020, men samtidigt råder en viss begreppsförvirring. Oxfam har i en rapport avslöjat att när osubventionerade lån, räntor och liknande poster har räknats bort återstod endast 19–22,5 miljarder dollar i faktiskt bistånd. Det som verkar vara bistånd är i själva verket lån. Oxfams rapport visade också att cirka 20 procent av finansieringen 2017–2018 gick till de allra fattigaste länderna. Vad som prioriterades i biståndet var att få ner utsläppen i utvecklingsländerna, dit gick två tredjedelar av pengarna, medan anpassningsarbetet till klimatförändringarna fick en fjärdedel.
Inför Cop26
Framgångsrika förhandlingar kring klimatfinanseringen kommer att avgöra om Cop26 blir en succé eller inte. Det är värdlandet Storbritannien mycket medvetet om. Trots detta har premiärminister Boris Johnson sagt att han tror att det bara finns en ”sex på tio-chans” att få alla länder att skriva under avtal om finansiering innan mötets start. Även USA:s president Joe Biden har sagt sig vara positiv till att hitta lösningar och att hela de sår som förre presidenten Donald Trump orsakade genom att försöka dra landet ur Parisavtalet. Men det är inte säkert att han får med sig kongressen på att pytsa ut pengarna. Det finns också internationell kritik att USA gör för lite. Enligt en granskning, som brittiska tankesmedjan Overseas Development Institute har gjort, betalar USA bara runt 4 procent av vad som borde vara landets ”skäliga andel”. Istället borde USA bidra med 40 miljarder dollar. Om inte pengarna börjar flöda kan mäktiga utvecklingsländer som Kina och Indien hävda att de tvingas minska sina koldioxidutsläpp långt tidigare i sina utvecklingskurvor jämfört med de rika industrialiserade länderna. Från svenskt håll gick regeringen ut i mitten av oktober med att Sverige ämnar fördubbla klimatbiståndet till 15 miljarder kronor till 2025. På så sätt hoppas regeringen sätta press på andra länder att höja sina åtaganden på klimatfinansieringsområdet.
Läs mer om Cop26:
Åsa Romson: ”Klimatkonferenserna gav mig energi som miljöminister”
Klimataktivisterna laddar för Cop26
Greta Thunberg befarar nytt bakslag på klimattoppmötet
Klimatsatsningar äts upp av subventioner för 30 miljarder: ”Hindren är politiska”
Lyckligt slut eller domedag – vad säger forskarna om klimatkrisen?
