Just nu pågår Västerhavsveckan och i dag hålls en marsch för världens hav i Göteborg. Samtidigt kippar Sveriges unika innanhav Östersjön efter andan – och den politiska viljan i länderna runt om havet släpar efter. ”Politikerna vill inte gärna stöta sig med jordbrukarna”, säger Lars Sonesten på Helsingforskommissionen.
Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Övergödning, algblomning och överfiske leder till bottendöd och ett ekosystem i obalans. Just nu täcker döda bottnar i Östersjön en yta lika stor som 1,5 Danmark. Just de varma dagar som många vill njuta av havet och bada blir istället en grön sörja av algblomning synlig på ytan. Det blir en ond spiral. Algblomningen är egentligen en naturlig process, men för mycket näringsämnen som fosfor och kväve gör att balansen rubbas. Det blir för mycket planktonalger, som sedan sjunker ner till botten och det syre som finns kvar används i nedbrytningsprocessen.
Övergödningen är ett av de största problemen som Östersjön har, men den samspelar med många andra: sjöfarten, gifter, plast, klimatförändringarna och överfiske. Och det är problem som politiker runt havet varit medvetna om i många år – ändå går det väldigt långsamt framåt.
– De senaste 10 åren har de här frågorna uppmärksammats mycket mer, men det behövs fler politiska verktyg för att förändra. Små, enskilda näringsidkare – som lanbrukare ofta är – måste få de rätta incitamenten för att göra det som får effekt, som att återskapa våtmarker och odla fånggrödor till exempel. Jordbruksverkets meddelande om att stödpengar till våtmarker är slut måste genast åtgärdas och återupptas i höstens budget. Det behövs mer insatser för både storskaliga och småskaliga jordbruk för att fånga upp näringsämnena, säger Inger Näslund, expert på havs- och fiskefrågor på WWF.
Vilja finns – men utmaningarna är många
Det råder en stor enighet bland de svenska politikerna att övergödningen i Östersjön är ett allvarligt problem som behöver åtgärdas.
Läs mer om vad partierna tycker här.
Men lika viktigt är politiken i länder som ligger runt Östersjöområdet. Förutom Sverige bidrar Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark med näringstillförsel. Och trots att alla länder drabbas av ett förorenat hav har utvecklingen gått långsamt framåt. Det var inte många år sedan exempelvis Ryssland och Polen inte hade några fungerande reningsverk, och utsläppen av näringsämnen ligger idag fortfarande på en för hög nivå.
– Det är en bra bit kvar, säger Lars Sonesten på Helsingforskommissionen, HELCOM.
Han är forskare på SLU och ordförande i arbetsgruppen Pressure vid HELCOM, som har i uppgift att övervaka och reducera de källor från omgivande land som för näringsämnen till Östersjön. Kommissionen är en mellanstatlig organisation som funnits i över fyra decennier och som jobbar med Helsingforskonventionen (tidigare kallad Östersjökonventionen). Syftet är att alla länderna runt Österjön tillsammans med EU ska kunna samarbeta för att få till ett så effektivt förändringsarbete som möjligt.
Han menar att EU är ett bra påtryckningsmedel och det finns en vilja från alla länderna runt Östersjön att minska sina utsläpp, men alla har sina specifika förutsättningar och utmaningar.
Polen, till exempel, är den största utsläpparen av näringsämnen i dag och har många utmaningar kvar att jobba med.
– Polen har en stor befolkning och ett omfattande jordbruk, men de har gjort enormt mycket det senaste decenniet, speciellt genom att anlägga många reningsverk, säger Lars Sonesten.
Förra året kollapsade Polens största reningsverk, med följd att avloppsvatten rann rätt ut i Östersjön.
– Det blev i praktiken som att backa bandet ett decennium. Då hade reningsverk i Warszawa ingen fosforfällning, säger Lars Sonesten.
Sverige finansierade reningsverk
Man kan också fortfarande läsa om miljöskandaler som reningsverk som inte fungerar som de ska eller det senaste exemplet från tidigare i somras: utsläppen av bajsvatten från en kycklingfabrik i den lilla byn Pobeda – rätt ut i de närliggande vattendragen som sedan forslar det vidare till Östersjön. Därför är det viktigt att ha ett internationellt perspektiv i arbetet.
– Det gäller att plocka de lågt hängande frukterna innan man ger sig in på de andra bitarna. Arbetar man med punktutsläpp från reningsverk så blir resultatet påtagligt, medan det blir knepigare när man jobbar med jordbruket, som finns över ett större område och som bidrar till vår livsmedelsförsörjning, säger Lars Sonesten.
Och det är framförallt insatser i de länder som fram tills nyligen inte haft några väl fungerande reningsverk som ger störst effekt. Det är därför Sverige bland annat varit med och finansierat ryska reningsverk både i Sankt Petersburg och i Kaliningrad.
– I Sankt Petersburg bor det omkring fem miljoner människor och i Kaliningrad knappt en halv miljon. Det kan vara mer kostnadseffektivt att hjälpa till med att bygga reningsverk i andra länder än att finjustera våra egna reningsverk, säger Lars Sonesten.
Hälften av målen inte uppfyllda
Sedan 2009 arbetar HELCOM också utifrån EU:s Östersjöstrategi, där målen är att samarbeta för att rädda havsmiljön, att länka samman regionen och att öka välståndet. Målen finns tydligt beskrivna i planen Baltic sea action plan, BSAP.
Men i en genomgång av BSAP som WWF gjorde år 2018 visade det sig att omkring hälften av de åtgärder som går att hitta i planen och som borde vara uppfyllda till år 2021 fortfarande återstod att implementera. Bland annat är målet om minskade utsläpp av fosfor från land långtifrån uppfyllt.
EU-parlamentariker Fredrick Federley (C) hoppas att EU-samarbetet sätter lite tryck i dessa frågor.
– Gifter i vattnet bryr sig inte om vem som släpper ut, eller vem som har striktast regler, så länderna runt Östersjön måste jobba tillsammans med att fixa havsmiljön. Jag vill se tydligare gemensamma mål för att minska utsläpp av läkemedelsrester, andra farliga kemikalier och oljeutsläpp. Här ser vi hur Ryssland släpper ut mängder av bajsvatten rakt i Östersjön, det måste få ett stopp och jag hoppas att EU kan agera här genom att sätta hårt tryck på Ryssland.
Men att åtgärda problemen är ingen lätt fråga, då orsakerna bakom är många. Bara näringsämnena i sig kommer från en rad källor. Avlopp, industrier, luftföroreningar och framförallt jordbruket bidrar alla till att pressa det redan hårt pressade innanhavet. Det är principen många bäckar små som gör att problemen till sist blir så stora.
– Avrinningen från land, där mer än 85 miljoner människor bor och med mycket lantbruk är något som pågått under många år. Industrialiseringen av jordbruket som började på 50-talet där man rätade ut diken och tog bort våtmarker gör att näringsämnena går rätt ut. Då hade vi inte heller reningsverk som vi har nu, säger Inger Näslund.
30 år för byta ut vattnen
Det är inget nytt problem, och en del av problematiken är just att systemet förändras långsamt. Östersjöns omsättningstid – den tid det tar för att byta ut allt dess vatten – är 30 år.
– Så det ligger även många historiska skulder i Östersjön, säger Inger Näslund.
Med andra ord kommer de åtgärder som vi gör idag synas om cirka 30 år. Men sedan 80-talet kan man ändå se en nedåtgående trend i utsläppen av näring. Men det är inte tillräckligt. I en rapport som Europeiska miljöbyrån, EEA, släppte nyligen kommer man fram till att de mål som satts upp för haven i Europa till år 2020 inte kommer att nås. Rapporten går bland annat igenom hälsan på ekosystemen och konstaterar att 97,6 procent av ytan i Östersjön kan klassas som problemområde av olika grader. Och det största problemet är utsläpp av näringsämnen och föroreningar.
Men problemen samverkar, till exempel med fisket.
– Vi har fiskat ner beståndet av de stora rovfiskarna som torsken och laxen. Det leder till att mängden skarpsill ökar och de äter djurplankton. Och om det finns lite djurplankton så finns det ingen som äter växtplankton. Och så blir det som egentligen är något positivt till något negativt, när det sjunker ner till botten, där det går åt syre för att bryta ner, säger Inger Näslund.
Men grundproblemet är att för mycket näring når Östersjön. En källa är de svenska reningsverken. Ny statistik från SCB visar att utsläppen av fosfor har ökat något för år 2018 jämfört med den senaste mätningen två år tidigare. 266 ton släpptes ut, varav 121 ton hamnade i Östersjön. Utsläppen av kväve minskade något och låg på 14 982 ton, varav 6020 ton hamnade i Östersjön.
– Det kan låta mycket när man läser om antal ton, men faktum är att över längre tid så ser vi en svagt nedåtgående trend, säger Maximilian Lüdtke på Naturvårdsverket som sammanställt statistiken.
Internationellt samarbete avgörande
Reningsgraden i de svenska reningsverken ligger på 93–96 procent för fosfor och i genomsnitt 64 procent för kväve, vilket är bra ur ett internationellt perspektiv. De svenska reningsverkens utsläpp av näringsämnen till Östersjön står i själva verket för en liten del av det totala inflödet. Statistik från Helsingforskommissionen, HELCOM, visar att drygt 30 900 ton fosfor nådde Östersjön år 2015, och 800 000 ton kväve.
Det visar att det internationella samarbetet är avgörande för att få till förändring. Och EU har spelat en viktig roll här, menar Lars Sonesten.
– Det finns en vilja att förbättra i dessa länder och de har blivit mer öppna för åtgärder.
Men viljan kan variera från år till år med förändringar i den politiska ledningen, menar han. Och det är inte alltid som de ekonomiska musklerna finns.
– Sedan vill politikerna inte gärna stöta sig med jordbrukarna.
Så även om man kommit en bit på vägen behöver utsläppen minska betydligt. Och den största utmaningen är jordbruket.
– Man behöver optimera sättet man odlar på så att det gör så lite skada som möjligt, men samtidigt ger oss närproducerade livsmedel, säger Lars Sonesten.
Viktigt minska näringsläckage
Han menar att ju mer uppströms i flödet som man stoppar näringsämnena, desto enklare och billigare. Därför använder man i Sverige bland annat strukturkalkning på många jordar, det vill säga att man tillsätter kalk för att förbättra strukturen på jorden och därigenom minskar läckaget ut till vattendragen.
Jordbrukare som tar initiativ för att minska näringsläckaget från sin gård kan bli belönade med priset Baltic farmer of the year award, som WWF delar ut. Men för att få en större förändring krävs det att politiker medvetet jobbar för att förenkla för enskilda individer.
– Jordbruksverkets stöd för att anlägga eller restaurera våtmarker togs bort i början av sommaren. Det fanns inte pengar sa man. Vi vill se att det finns kvar så att det blir lättare att återställa våtmarker som binder kväve och fosfor, säger Inger Näslund på WWF.
EU-parlamentariker Pär Holmgren (MP) tycker att Östersjöfrågan är ett exempel på miljöfrågor där allt hänger ihop. Men jordbruket är viktigt, menar han.
– Som ledamot i Europaparlamentets miljöutskott och suppleant i jordbruksutskottet arbetar jag till exempel för att gynna ekologiskt jordbruk som är fritt från konstgödsel och för att se till att kommissionens ambition om en giftfri miljö blir verklighet. Här blir det viktigt att vi får till en bra reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, och att initiativ som strategin ”från jord till bord” och den kommande kemikaliestrategin blir ambitiösa och mer än bara vackra ord.
Politiker måste tänka 70 år framåt
I dag kan man märka av förbättringar på sina håll i Östersjön, med ökat siktdjup till exempel. Men tyvärr finns det också självförstärkande mekanismer, för syrgasfria bottnar gör att sedimenterat fosfor kan släppas ut och på så sätt göda en gång till.
– Därför måste man gå ännu längre i sina ambitioner, för att få det självgående hjulet att sluta snurra, säger Lars Sonesten.
Så när kommer vi kunna ha läget under kontroll, med ett välmående hav? Tyvärr handlar det om flera decennier.
– Det är inget som vi gör för oss och knappt ens för våra barn, utan för våra barnbarn. Att ha det perspektivet är inte alltid lätt när det handlar om politik, men polletten har börjat trilla ner hos politikerna om att göra saker som får full effekt om 70–80 år.
Dessutom kommer vi att se effekter av klimatförändringar framöver. Dels kan ett varmare hav hålla mindre syre, men samtidigt kan kraftigare stormar från väst föra med sig nytt salthaltigt och syrerikt vatten in i Östersjön. Milda vintrar med mycket regn kan leda till en ökad jorderosion. Effekterna är många och komplexa.
Individer kan minska sin egen påverkan
Men vad kan man själv göra för att minska sin egen påverkan? För de som har båt finns det en tydlig men enkel åtgärd. Att tömma båttoaletten i land.
– I vissa grunda vikar kan man hitta 100 båtar. Om varje båt innehåller i snitt två personer så är det klart att avloppsutsläpp påverkar den viken, säger Inger Näslund.
På samma sätt kan den som har en sommarstuga med enskilt avlopp se över det.
Samtidigt är även denna fråga kopplad till vad vi äter. På WWF:s hemsida kan man hitta en lista på vilka fiskarter man ska undvika och vilka man kan äta med lättare samvete. Där finns även en köttguide, där även proteiner från växtriket analyseras.
– Man kan tänka att större, industrialiserade jordbruk där det produceras mycket gödsel är sämre ur ett övergödningsperspektiv om det inte tas om hand på land, säger Inger Näslund.
Läs om Västerhavet här:
Så gick Öresund från haveri till en modell för att rädda världshavet
Hundratusentals svenska läppfiskar körs levande till norska laxkassar
