Minns du Konstfackeleven Nugs konstverk Territorial pissing som visades på en konstmässa våren 2009? Det var en installation, man kom in i ett rum med en stor videoskärm på väggen och där visades en skakig svartvit film inifrån en tunnelbanevagn i Stockholm. En passagerare tar upp en sprejflaska och börjar spreja svart färg på väggen, inga ord eller bilder, bara svart färg. Ingen reagerar. När tåget stannar på en station dyker han ut genom fönstret och går till nästa vagn.

Om man ska tänka in ett budskap skulle det kunna handla om kontaktlöshet och försök att kommunicera. Andra har tolkat det som ett uttryck för en målare i existentiell kris. Men det finns ingenting i filmen som kan uppmana någon att spreja ner tunnelbanevagnar.

Verket är nog fortfarande mest känt för att den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth blev fullkomligt rosenrasande. Det här var inte konst, det var graffiti, och graffiti är olaglig till sin natur! sa hon till medierna. Verket försvann från utställningen och Konstfack tog ängsligt avstånd.

Konstfacks reaktion hade också att göra med uppståndelsen kring Konstfackseleven Anna Odells elevarbete tidigare samma år, Okänd, kvinna 2009–349701. Det var en installation som började på Västerbron i Stockholm, där hon spelade upp sitt eget insjuknande i psykisk sjukdom på nittiotalet och blev intagen på en psykiatrisk avdelning där David Eberhard råkade arbeta.

I vilket fall som helst – det här är vad armlängds avstånd till kulturen inte är. Det är inte en temperamentsfull kulturministers tycke, smak eller åsikter som ska avgöra vad som är konst. Det är inte politikers sak att avgöra det överhuvudtaget.

Debatten om politik och kultur har sedan blossat upp flera gånger, som när Margareta Larsson (SD) argumenterade i riksdagen 2014 för att konstnärer som målar vaginor på skolväggar borde straffas med fängelse. Eller som när Sölvesborgs då SD-styrda kommun 2019 beslöt sig för att inte köpa in ”provocerande samtidskonst” och sedan gjorde en uppmärksammad utrensning på biblioteket.

I höstas handlade det om dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek. Den debatten blev en sörja av missförstånd och desinformation kring vad en dragqueen är och vad som händer på sagostunderna. Men i grund och botten handlar det om hur politiken ska förhålla sig till kulturen. Ännu en gång är det SD-politiker som vill detaljstyra.

Nu senast har Roger Hedlund (SD) twittrat om sitt nya uppdrag som ordförande för Länsmuseet i Gävleborg, där ”åratal av sossestyre arbetat för att sudda ut vår kultur och historia”. Nu skulle det bli kulturarv och inte nutidskonst, sa han till Dagens nyheter.

Museipersonalen blev bestört, självklart hade de alltid jobbat med kulturarv, och sånt där bestämde de för övrigt själva. Ingen ordförande, oavsett parti, hade någonsin lagt sig i det. Dessutom hade Hedlund precis varit där och berömt museet utan att prata partipolitik eller nämna någon ny inriktning.

Olycksbådande nog ser nu Sverigedemokraternas nya kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson som en viktig uppgift att omdefiniera begreppet ”armlängds avstånd”. Omdefiniera – eller snarare avskaffa. Efter alla dessa år av kulturpolitisk debatt anser han att det är ”orimligt att folkvalda politiker inte ska ha möjlighet att föra diskussion kring hur skattemedel används.” Som om de inte hade gjort det hela tiden.

Samtidigt säger han att Sverigedemokraterna vill ha en fri kultur, och att den i dag inte är fri från ”politisk klåfingrighet”. Det sistnämnda är inte ett uttryck för självinsikt, för det han nämner är att kulturutövare som söker anslag måste vara ”woke” och ”politiskt korrekta”, annars blir det inga pengar.

Jag undersöker Kulturrådets hemsida och tar en titt på riktlinjerna. Förutom de formella kraven finns för varje bidrag en lista över vad de tittar på utöver den konstnärliga kvaliteten. Det är inte krav som varje projekt måste leva upp till, men sådant som ska ”känneteckna bidragsgivningen”.

Där finns punkter som förnyelse och utveckling, konstnärlig frihet, tillgänglighet, internationellt och interkulturellt utbyte och barnrätts- och ungdomsperspektiv. Ingenting som är tydligare politiskt än så. När det gäller läsfrämjande insatser vill man särskilt vända sig till exempelvis personer med annat modersmål än svenska och personer med funktionsnedsättning.

Jag kan tänka mig hur en sverigedemokrat vrålar ”woke” om det. Men om man plockar ner kraven på golvet handlar det om att skapa förutsättningar för kultur för alla. Vilket överhuvudtaget inte borde vara en stridsfråga i ett demokratiskt samhälle. Ska vi ha en kulturpolitik ska den vara fri från fascistiskt revirpinkande – inte från demokratiska ambitioner.

Texten är korrigerad den 19 februari klockan 7.10.