Det går framåt för psykedeliaforskningen i Sverige. Vetenskapsrådet har nu beviljat anslag till en studie om huruvida psilocybin kan hjälpa personer med cancerrelaterad depression. Syre har pratat med psykologen och forskaren Per Carlbring, som tror att psykedelia kommer att ha en plats i det svenska sjukvårdssystemet om cirka tio år.
Det händer mycket på psykedelikafronten inom forskarvärlden – både i Sverige och internationellt. Just nu pågår en omskriven forskningsstudie på Karolinska institutet om hur psilocybin, ett hallucinogent ämne som finns i ”magiska” svampar, i kombination med terapi kan hjälpa vid svåra depressioner.
Syre har även tidigare berättat om den hittills största studien på ämnet, som visade att psilocybin kan lindra symptomen hos personer som lider av svårbehandlad depression.
Per Carlbring, psykolog, forskare och aktiv inom Nätverket för psykedelisk vetenskap, berättar för Syre att Vetenskapsrådet nu har beviljat medel till forskning kring psilocybin och cancersjuka med depression.
– Det är det senaste. De har beviljat nästan 20 miljoner för forskning kring personer med cancer som är i slutet av sina liv, där det kan finnas ångest inför att dö. Man har sett preliminära resultat internationellt om att psykedelia skulle kunna reducera rädslan kring döden. Så att den sista tiden inte behöver vara full av ångest, utan att man kan göra fler saker och utnyttja sin sista tid så bra som möjligt, säger han.
Efterfrågar psykologiska studier
Det är positivt att det ges anslag för den här typen av forskning, menar Per Carlbring. Han skulle dock önska att det även satsades på forskning kring psykologiska faktorer i relation till psykedelia.
– Det här är en mer biologiskt inriktad forskning. Man använder magnetkameror för att se vad som händer i hjärnan och tar ryggmärgsprover. Det är väldigt viktigt att man ser vad som händer biologiskt, samtidigt behöver man även titta på de psykologiska faktorerna och där har det inte beviljats några medel än. Det är synd.
Hur skiljer sig dessa typer av studier från varandra?
– Förenklat kan man säga att den medicinska forskningen vill hitta en substans som gör att hjärnan ändras och där ses hallucinationerna som en biverkan, som inte är nödvändig. Man vill få fram en bättre substans än psilocybin, för att slippa biverkningarna. Medan man i den psykologiska modellen kan se de hallucinatoriska upplevelserna, och tolkningarna av dem, som en språngbräda för beteendeförändringar. Man kan sätta det man har upplevt i ett annat ljus och få perspektiv på sitt liv. Det är de två ytterligheterna, kan man säga.
Syre har tidigare berättat om att forskning med psykedelia har varit nästintill tabubelagt sedan 1960-talet, men att intresset för fältet har ökat kraftigt den senaste tiden. Ämnet är dock fortfarande kontroversiellt, menar Per Carlbring.
– Ja, det tycker jag. Det beror på vem man pratar med och vad man har för åsikter. När jag gick i skolan gjorde man ingen skillnad mellan olika slags narkotika, knark är bajs helt enkelt. Men det är helt annorlunda när det gäller forskningsstudier. Man träffas innan och får en bra arbetsallians inför doseringssessionen och efteråt har man uppföljande sessioner. Det är väsensskilt jämfört med folk som tar narkotika av andra anledningar i andra miljöer. Det är få som känner till hur välkontrollerat det är. Det tror jag är anledningen till att det känns lite suspekt.
Varför är du själv intresserad av psykedeliaforskning?
– Jag är intresserad av nya saker, har tidigare hållit på med smartphone-appar och VR. Man kan tycka att psykedelia är jättegammalt, samtidigt finns det en nytändning nu med bättre designade studier. Jag är intresserad av potentialen, att man kan få till en snabb förbättring hos de här personerna. Psykoterapi är oftast en bra behandling, men det tar en hel del tid. Potentialen med till exempel psilocybin och assisterad psykoterapi är spännande. Att man inom samma dag kan bli nästan frisk.
Har psykedelia en plats inom vården i framtiden?
– Som förstahandsbehandling är den väldigt dyr och omständlig. Man träffas flera gånger innan, har oftast två behandlare som är med under doseringen och sedan har man integrationssessioner. Så det är svårt att få in i den vanliga sjukvården. Men jag tror att det är något man kan testa längre fram, när man redan har provat, och misslyckats med, andra behandlingar. Man har motsvarande kostnader för till exempel ECT (elbehandling, reds.anm.) i dag, som en del har goda effekter av. Så ja, psykedelian kommer ha sin plats i sjukvården, men inte som förstahandsalternativ och förmodligen först på 2030-talet.
Läs mer:
Psykedelia kan lindra svårbehandlad depression
Vad kan vi lära oss av psykedelika?
Så utvecklas forskningen om psykedelia – från Leary till Karolinska
