Vad kan vi lära oss av psykedelika?

Schamaner och urbefolkningar har använt psykedeliska preparat i tusentals år som ett led i sin kulturella och medicinska praxis. Det tycks nu även som att forskningen här i väst alltmer har börjat intressera sig för dessa ämnens potential. Utöver medicinska tillämpningar har det forskats en del kring hur psykedeliska substanser kan stärka känslan av samhörighet med naturen. Flera studier har kunnat påvisa hur ökade drag av öppenhet och förundran hos människor med erfarenhet av psykedeliska upplevelser hänger ihop med en starkare känsla för miljön.

Kanske är detta också precis vad som behövs just nu då många suckar uppgivet kring klimatsituationens hopplöshet. En kraftfull ”tilt” i systemet, som får den mänskliga civilisationen att radikalt byta riktning, bort från rationella produktionskalkyler till ett samhälle mer fokuserat på människans balans med sin ekologiska omgivning (och sig själv). Den framlidne etnobotanikern Terence McKenna gick så långt som att tala om psykedelika som ett sista hopp om räddning för mänskligheten undan klimatkatastrofen. Han menade att dessa preparat skulle kunna återknyta ett känslomässigt band till jorden och inge en kraftfull inre motivation att bryta ett destruktivt mönster.

Medvetandet filtrerar

Filosofiskt sett erbjuder psykedeliska preparat även en intressant utmaning när det gäller de metafysiska aspekterna av vår tillvaro. Hur är egentligen verkligheten ytterst sett beskaffad och till vilken grad kan vi nå kunskap om denna? Många som har intagit dessa substanser rapporterar om transcendentala och ”jagupplösande” upplevelser som de finner det svårt att sätta ord på. Klassisk är den brittiske författaren Aldous Huxleys redogörelse från 1950-talet om sina erfarenheter under påverkan av meskalin (The doors of perception, kom nyligen i en svensk nyutgåva 2020 som En port till andra världen) där han sin litterära nimbus till trots konstaterar svårigheterna i att beskriva och översätta dessa upplevelser till ett litterärt språk.

Huxley (inspirerad av psykologen William James före honom) kom även att dra intressanta slutsatser om det mänskliga medvetandet utifrån sina psykedeliska erfarenheter. En tanke han hade var att vårt medvetande, istället för att ha skapats för att så exakt som möjligt avbilda och uppfatta vår omgivande verklighet, snarare kommit till för att begränsa och filtrera vår upplevelse av denna. Idén har även modernare företrädare och menar att vår perception och vårt medvetande evolutionärt främst skulle ha utvecklats av praktiska överlevnadsskäl snarare än vara optimerade för total kunskap om omvärlden.

Vi skulle således förnimma så mycket som vi ”behöver” men utestängas från mycket annat som inte direkt gynnar vår överlevnad som art. En tanke som kanske inte är helt orimlig då vissa andra djurarter kan höra helt andra frekvenser än vi människor och även se saker visuellt på ett annat sätt.

Detta aktualiserar givetvis frågan om huruvida ”tinget i sig” som Immanuel Kant talade om, alltså världen ”där ute”, verkligen är oåtkomligt för människan. Vi tycks vara hopplöst fångade och inlåsta av våra begränsande sinnen. En annan intressant fråga här blir naturligtvis huruvida intag av psykedeliska preparat på något sätt kan ”lösa upp” dessa filter för att i så fall ge oss större tillgång till vad som egentligen finns ”där ute”?

Medvetandet och kroppen

Den kluriga frågan om medvetandets förhållande till kroppen har vridits och vänts på av både österländsk och västerländsk filosofi och de psykedeliska preparaten tycks sätta fingret på just detta problem. Detta uppenbarades bland annat för forskaren Rick Strassman när han början av 1990-talet var en av de första att återuppta studierna kring psykedeliska substanser, i hans fall ämnet DMT. Hans upptäckter och eventuella slutsatser av studierna gjorde honom så obekväm att han valde att avbryta forskningen, osäker på vilka domäner han egentligen var på väg att trampa in i.

Försökspersonerna rapporterade ganska samstämmiga historier om hur de med en känsla, ”mer verklig än verkligheten”, hade färdats ut ur kroppen till en annan dimension där de haft relativt likartade upplevelser. Det finns onekligen en hel del svårförklarade aspekter med dessa substanser och forskningen och filosofin har antagligen bara börjat skrapa på ytan här.

Medicin eller samhällsförändring?

Den forskning på psykedeliska preparat som dykt upp de senaste åren har främst varit medicinsk och inriktad på att utforska potentialen för psykedelika att kunna användas som behandling mot bland annat depression, missbruk och ångest vid livets slutskede (för närvarande pågår bland annat på Karolinska Institutet den första svenska studien om psilocybin som behandling mot depression).

Samtidigt som det givetvis är bra att dessa uråldriga mediciner tas till vara finns det en inneboende risk att dessa preparat endast blir en symptombehandling på ett större underliggande problem. Ett produktionssamhälle som i sitt funktionssätt producerar ohälsa när människorna inte längre förmår att hålla tempot.

En mer vågad forskning skulle mer radikalt kunna undersöka vad som egentligen är den springande punkten när det gäller människans obalans med naturen och hur vi skulle behöva förändra vårt samhälle för att komma på rätt köl som mänsklighet. Där torde de psykedeliska preparaten kunna ge oss ledtrådar och eventuell vägledning mot ett samhälle där människan lever i balans med naturen.

När journalisten Michael Pollan 2018 kom ut med sin bästsäljande bok How to change your mind: The new science of psychedelics skrev en kritiker i New York Times: ”He makes losing your mind sound like the sanest thing a person could do”. Och kanske är det så. Ett kliv in i molekylernas domäner kanske är det som behövs för att uppnå en mer varaktig klarsyn i hur vi människor faktiskt lever och hur vi ska kunna förändra vår sociala, andliga och miljömässiga situation här på vår planet. Eller som Albert Einstein uttryckte det: ”Vi kan inte lösa de problem vi skapat med samma tänkande som skapade dem”.