Alla som arbetar med djurhälsa har en lagstadgad skyldighet att anmäla när det finns misstanke om att djur inte tas om hand som de ska, enligt djurskyddslagen. Yrkesverksamma måste också anmäla vid misstanke om vissa sjukdomar, som kan vara allmänfarliga.

Rabies är en sådan sjukdom. Den är obotlig och dödlig utan tidig behandling. Om den fördes in i Sverige skulle det kunna medföra stora hälsorisker för både djur och människor, liksom samhällsekonomiska konsekvenser, varnar Ekobrottsmyndigheten i en rapport om hundsmuggling. Vid minsta tecken på symptom, som att en hund dreglar extra mycket, kan en veterinär anmäla det till Jordbruksverket, utan tillstånd från djurägaren. Finns det ingen konkret misstanke om smitta utan bara en risk för det måste ägaren däremot godkänna en anmälan. Det kan vara fallet om en veterinär misstänker att det är en smuggelhund med okänd bakgrund som inte har vaccinerats mot rabies.

Syres Djurrättskollen har tidigare rapporterat om en gemensam satsning mot hundsmugglingen från Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Skatteverket. En av möjliga åtgärder som presenterades var att veterinärer borde få rätt att anmäla misstanke om illegal införsel utan att hindras av sekretess. På ett seminarium med representanter för Tullverket, Jordbruksverket och länsstyrelsen kom det fram att många veterinärer känner sig osäkra på vad de ska göra om de misstänker att djur har smugglats in i Sverige, rapporterar Veterinärmagazinet. Men de kan alltid ringa till Tullverket, förklarar Johan Karlsson, sakkunnig på rättsavdelningen på Tullverket.

– Det finns ett undantag i offentlighets- och sekretesslagen när det gäller brottsbekämpande myndighet. Misstänker man ett brott har man rätt att bryta sekretessen, säger han till tidningen.

Jonas Karlsson påpekar att det är enkelt att kontakta myndigheten för att berätta om sina misstankar.

– För den veterinär som vill har vi en avdelning under vår ledningscentral som har öppet dygnet runt alla dagar, säger Johan Karlsson till Veterinärmagazinet.

Anmäler anonymt

Under seminariet kritiserades Jordbruksverket för att det är svårt för veterinärer att få kontakt och att komma fram i telefon. Misstanke om särskilda smittor anmäls till Jordbruksverket medan misstanke om bristande djurhållning anmäls till länsstyrelsen.

Veterinären Jonna Johansson tror att många av hennes kollegor struntar i att anmäla när de misstänker att djur far illa därför att de tycker att det är för krångligt. Hon förklarar att det enda som behövs är en kopia på utlåtandet från undersökningen som mejlas till länsstyrelsen.

– Det viktigaste är att man har en bra journalföring. Sedan är det länsstyrelsen och polisen som gör en utredning.

Hon är själv noggrann med att skicka utlåtandet från sin jobbmejl, så att det syns direkt att mejlet kommer från en yrkesverksam person. Det är vanligt bland hennes kollegor att anmäla anonymt.

– Problemet är att då tas det inte på lika stort allvar, det blir inte prioriterat på samma sätt.

Jonna Johansson upplever att hennes anmälningar utreds. Hon har blivit kallad som vittne till flera rättegångar och påpekar att det ”kan vara skitobehagligt”, men att det bara är att hålla sig till sin journal.

– Jag tror det är det som är skillnaden mellan mig och många andra, att jag är inte rädd för att ta konsekvenserna, säger Jonna Johansson.

Själv har hon aldrig tvekat att skicka in en anmälan. Redan som student anmälde hon lantbruksuniversitet SLU:s gård i Lövsta utanför Uppsala. Det var vid ett studiebesök på gården som flera elever uppmärksammade att djuren var undernärda och smutsiga. Men trots upprepade brev om missförhållandena till rektorn hände ingenting.

– Jag var den som tillslut valde att gå till länsstyrelsen. Jag är inte rädd för att ta en diskussion eller gå i konflikt, säger Jonna Johansson.

Hon berättar att SLU gjorde en egen utredning om Lövsta och konstaterade att flera av lärarna saknade kunskap om djurskyddslagen och författningshandboken med bestämmelser om djurens hälso- och sjukvård.

Även i yrkeslivet har Jonna Johansson stött på okunskap. Hon har flera gånger varit tvungen att förklara att hon har en anmälningsplikt, när klinikchefer som inte vill förlora kunder har ifrågasatt om hon verkligen måste anmäla brister i djurhållningen. Hon har också blivit förbjuden att utföra valpbesiktningar.

"Extremt tungrott"

Jonna Johansson har arbetat på små mottagningar och stora djursjukhus, i Stockholm, Göteborg och på mindre orter. Hon har aldrig varit med om att arbetsgivare har stöttat sina anställda att uppfylla anmälningsplikten.

– Det här är verkligen en underutvecklad del av vår bransch. Det landar alltid på den enskilda veterinären och blir extremt tungrott.

En anmälan kan innebära flera timmars övertid som ingen betalar för. De som jobbar på en liten ort kanske också känner grannar eller släktingar. Jonna Johansson berättar att många av hennes kollegor har blivit uthängda på sociala medier.

– Men inte på grund av anmälningar, för då måste man skriva att man har blivit anmäld.

Det är i princip bara ren djurmisshandel eller vanvård ”när djuren kommer in halvdöda”, som det anmäls, förklarar Jonna Johansson. Det finns alltid förmildrande omständigheter till att djuren far illa.

– Man säger alltid att det är så synd om tanten som har förlorat sin man, eller det finns psykisk ohälsa, eller att de har förlorat sin inkomstkälla.

Att djurägare inte har behandlat sina sjuka djur på rätt sätt är den vanligaste orsaken som leder till en anmälan. Det kan vara att de inte har besökt veterinären i tid, uteblivit från återbesök eller inte har hämtat ut medicin. Ibland stöter Jonna Johansson på sjuka hundar som är planerade att användas till avel. Syres Djurrättskollen har tidigare rapporterat om problemet med att så kallade trubbnosar, som engelsk bulldog, ofta har andningsproblem. Tidningen Djurskyddet skriver att en trubbnos exempelvis kan bära runt på sitt gosedjur för att hålla munnen öppen så att den kan andas bättre. Jonna Johansson anmälde för ett par år sedan att en uppfödare av engelsk bulldog hade sjuka hundar. Hundar som ändå premierades på hundutställningar.

– Jag insåg att jag nådde ingen vart med en dialog, annars brukar man kunna prata sig fram, säger hon.

Flera roller

När djuren ska vaccineras ges ett bra tillfälle för att diskutera djurhälsa och friskvård, men om djuren är sjuka kan det vara svårt.

– Just den här rollen att man utför en tjänst åt en kund, samtidigt som man har en myndighetsutövning orkar man inte med hela tiden. Det är komplext att sitta på båda de stolarna samtidigt och jag kan förstå att många ignorerar den ena delen, säger Jonna Johansson.

Varför brukar du anmäla brister?

– För att jag bryr mig om varje individ. För varje djur jag träffar tänker jag att jag är deras röst på något sätt. De kan aldrig säga själva att de far illa eller mår dåligt. Det är vi veterinärer som har kunskapen om vad som kan ge lidande och hur djur beter sig när de mår dåligt.

– Jag är legitimerad veterinär och då följer ansvaret att jag måste agera om jag ser att något är fel. Det är en del av mitt jobb.

I snitt några gånger per år skickar Jonna Johansson in en anmälan till länsstyrelsen. Hon har valt att jobba med smådjur för att de ses som individer.

– Jag är väldigt intresserad av grisar. Men jag kan inte jobba med grisar för att de är bara produktionsenheter i en stor grupp, som ska nå en viss slaktvikt vid en viss tidpunkt, för att de inte ska kosta för mycket. Det går inte att prata om djurskydd, eller djurvälfärd överhuvudtaget, för det är ingen som är intresserad.

Jonna Johansson menar att vi har en jättestark djurskyddslag, men en helt annan kulturell acceptans.

– Den populistiska synen är att det är okej att ha djur för vår skull, för att vi ska slakta dem och ha tävlingsdjur och sällskapsdjur.

Men djurhållningen är inte förenlig med djurskyddslagen, som bland annat fastslår att alla djur ska hållas så att deras välfärd främjas.

– Då väljer man att skriva en djurskyddsförordning och djurskyddsföreskrifter med det som är accepterat i den politiska världen och hos medborgarna.

Grundbulten i problematiken är att djurvälfärden inte är förenlig med människans nyttjande av djur som inkomstkälla.

– Kan man verkligen ha andra kännande individer som inkomstkälla? Är det rätt att livnära sig på andras bekostnad, om det innebär psykiska och fysiska lidanden för djuren? undrar Jonna Johansson. 

Sjuka av miljön

Själv skulle Jonna Johansson inte kunna arbeta som distriktsveterinär med lantbruksdjur, för att hon skulle behöva anmäla varje gård hon besökte.

– Alla kogårdar, fjäderfän och slaktsvin… De uppfyller kriterier. De har rätt antal grisar på rätt antal kvadratcentimeter, men miljön gör dem sjuka. De får trycksår och har stereotypa beteenden. De uppfyller inte lagen, men de uppfyller måttbeskrivningarna.

Jonna Johansson tycker det är ett svårt pusslande att förhålla sig till detta som veterinär.

– Vi jobbar bara för näringen, för branscherna i stället för att se vad vår roll egentligen är. Vi ska jobba för djuren och för myndigheten. Det är det som är vårt jobb, men det är tyvärr väldigt få som gör det full ut.

Hon förklarar att veterinärstudenter blir avtrubbade redan under utbildningen för att klara av att sköta sina framtida jobb. Det finns alltid brister i framför allt storskalig djurhållning som ger upphov till nästan alla skador och sjukdomar som kräver veterinärbesök eller medicinsk behandling som antibiotika.

Själv skulle hon önska att det gjordes fler anmälningar så att djurhållningen prövades rättsligt mot djurskyddslagen.

– Jag är lite radikal, men jag skulle vilja anmäla alla grisbönder och alla som har fjäderfän, för att det går inte att ha det enligt djurskyddslagen. Produktionen skadar djuren för mycket. De får så mycket sjukdomar och skador, bara av sättet de hålls, vilken mat de får, hur de växer och hur man avlar på dem. Men då skulle man behöva styra om hela vårt samhälle och det gör man inte. Så det är komplext. Det är ett väldigt stort dilemma för oss som bryr oss, säger Jonna Johansson.

Läs mer:

Prisad på hundutställningar trots avelsförbud

Svensk djurskyddslag med stora intressekonflikter

Många vill stoppa hundsmugglingen – flera myndigheter samarbetar