Den svenska djurskyddslagen brukar av politiker och branschfolk framhållas som den bästa i världen, men hur väl fungerar kontrollerna av att den följs, till exempel vid de svenska slakterierna? Går det att förena gott djurskydd och industriell uppfödning av djur och finns det alls någon möjlighet att åstadkomma något som kan kallas för ”etisk slakt”? Syre frågade Lina Gustafsson, en av experterna på området.
– Det här är frågor som rymmer enorma intressekonflikter, vilket vi som samhälle kanske inte riktigt vill erkänna, säger hon.
Hennes namn blev rikskänt efter det uppmärksammade boksläppet av ”Rapport från ett slakteri – en veterinärs berättelse” som kom ut 2020. Lina Gustafsson är veterinär och jobbade i fyra och en halv månad på olika slakterier, främst ett stort grisslakteri. I boken beskriver hon det hon ser och det som händer på slakterierna från att djuren anländer i transporten tills de förvandlats till anonymt kött, redo för konsumtion. Boken ger en unik inblick i en stängd värld dit ingen, förutom de som arbetar där, har tillträde.
112 miljoner kycklingar slaktas
Nyligen kom en larmrapport från Djurens rätt, som kartlagt Sveriges fyra största kycklingslakterier, baserat på Länsstyrelsernas och Livsmedelsverkets djurskyddskontroller. Där rapporteras bland annat om klämda vingar och huvuden, frätskador på fötterna från träck och ammoniak och hög dödlighet vid transporterna. Vid det största slakteriet, Valla i Katrineholm, genomfördes enligt myndigheterna 156 kontroller. Vid 115 av dessa, närmare 74 procent, upptäcktes avvikelser eller brister. Dessa kan ha olika karaktär, en vanlig brist handlar exempelvis om bristande dokumentation vid läkemedelsbehandlingar, men det kan också handla om kycklingar som skållas levande eller som är skadade när de anländer till slakteriet.
Enligt Djurens rätt har deras kartläggning emellertid endast tagit upp reella djurskyddsbrister där djur har blivit lidande på ett eller annat sätt.
– Ett problem med djurskyddsarbetet på kycklingslakterier är att det handlar om otroligt många djur, säger Lina Gustafsson. Den svenska djurskyddslagen är skriven med en inriktning på individen, men i praktiken är det omöjligt att kontrollera varje enskilt djur. Som veterinär ser man till flocken snarare än individen.
Varje år slaktas miljontals fåglar. Det handlar enligt statistik från Jordbruksverket om drygt 112 miljoner, enligt senaste siffrorna från förra året, 2021. Av dem räknar man med ett ”svinn” på upp till tre promille, det vill säga mer än 330 000 individer som dör under transporten.
– När det handlar om kycklingarna räknar man med att en hel del dör på vägen. Däremot ska varje enskild gris som dör under transport rapporteras. Det finns ett systemfel här som inte myndigheternas kontroller rår på.
Ett talande exempel är enligt Lina Gustafsson ett åtal som lades ner 2019. Då hade Djurens rätt anmält Guldfågels slakteri för brott mot djurskyddslagen sedan det framkommit att 1800 fåglar om dagen kom in till slakteriet med brutna vingar och att det fanns flera dokumenterade fall där kycklingar hade skållats levande. Åklagaren konstaterade att lagen inte hade följts, men valde ändå att lägga ner åtalet, bland annat med följande motivering:
”Hanteringen av slaktkycklingar på Guldfågeln är en fabriksartad hantering som egentligen går emot djurskyddslagstiftningen som är individbaserad. Hanteringen är dock accepterad av myndigheter”.
– Det är problematiskt när lagstiftning och praxis inte stämmer överens, menar Lina Gustafsson. Men för att göra det krävs förändringar som det än så länge inte finns politiskt stöd för.
Att Lina Gustafsson tog jobb på slakteri berodde på att hon ville se om det gick att förändra något till det bättre för djuren på individnivå, samtidigt som hon ville se hur djurskyddslagen fungerade i praktiken. Men hon beskriver varje arbetsdag som en kamp. Efter fyra och en halv månad sade hon upp sig för att hon helt enkelt inte stod ut och bestämde sig för att skriva om det hon upplevt.
– Det är det jag kan göra, att försöka påverka genom att beskriva vad jag sett. Under tiden jag skrev tyckte jag att det var jobbigt att genomleva alla de där bilderna och tankarna igen, men nu känns det bra att jag har försökt göra något av erfarenheten för att förändra för grisarna.
– Jag fick mycket gensvar på min bok, något som jag inte var beredd på. Men jag tyckte att det kändes som en bekräftelse på att detta verkligen är en fråga som många tycker är viktig. Många vill inte se hur det ser ut och när de väl sett, är det inte många som vill ha med det att göra. Det finns en empati för djur, man vill inte att de ska plågas, men samtidigt så finns det andra saker som går före, till exempel att man vill ha billigt kött.
Frågan om det går att genomföra slakt på ett etiskt sätt besvarar Lina Gustafsson nekande.
– Visst går det att avliva djur utan att det innefattar lidande. Men att bedriva industriell slakt utan mer eller mindre lidande känns som en önskefantasi, jag ser inte hur det skulle gå till. Frågan om etik däremot är ju större än djurskydd och handlar mer om värderingar. Är det rätt att ta livet av någon när man inte måste? Jag tycker inte det.
Hon är själv vegan och har varit det länge, långt innan hon började arbeta på grisslakterier.
– Jag har varit engagerad i de här frågorna sedan jag var barn och det var också en anledning till att jag blev veterinär. Djuren utsätts för ett ofattbart lidande utan att det ger några rubriker. Min övertygelse om att det måste få ett slut blev ännu starkare efter att ha sett det jag såg på slakterierna.
I dag jobbar hon på smådjurssjukhus och reflekterar ofta över vilka stora kontraster det finns i synen på olika djurarter.
– Jag pratade till exempel med några djurägare i dag som var beredda att göra stora uppoffringar i vardagen för att ta hand om sin sjuka hund, det var sådana uppoffringar som man gör för ett sjukt barn. När det gäller andra arter som grisar och kycklingar till exempel, har man kanske svårare att känna empati för att man inte har en nära relation till dem. Men då får man koppla på sin logik. Fakta är att det som gör ont på en hund också gör ont på en gris eller kyckling.
Önsketänkande
Men hon är ändå övertygad om att det går att förändra vårt förhållande till alla djur, inte bara sällskapsdjuren utan även produktionsdjur och vilda djur.
– Om det finns politisk vilja så tror jag att det är en enklare fråga än många andra på sätt och vis. Det handlar om att ställa om och inte bara om att stänga ner. Vi behöver ju äta någonting, en omställning till mer växtbaserat skulle innebära många vinster, både för miljön och för folkhälsan.
– Ska man göra en förändring för djurens skull så måste vi börja med att uppgradera djurs känslor, intressen och liv. Sen tror jag att vi måste erkänna att djurskyddslagen uttrycker ett sorts önsketänkande som i dagsläget inte motsvarar verkligheten. För att börja omsätta den ambitionen i praktiken krävs åtminstone en kraftig nedskalning av animalieproduktionen, inte ett politiskt mål att främja den, som i dag.
