Från 70 timmars arbete i veckan till krav på sex timmars arbetsdag. Så har vår syn på arbetstid förändrats sedan slutet på 1800-talet till i dag.
1890
Ungefär 1890 var arbetstiden runt 70 timmar i veckan.
1919
infördes en arbetsvecka på 48 timmar, detta för att förhindra revolution.
1958
började man förkorta arbetstiden successivt. Det gjordes genom att ta bort timmar från lördagen, då folk jobbade åtta timmar, tills den blev en ledig dag, och arbetsveckan blev 45 timmar.
1966
tecknades avtal om 42,5-timmarsvecka mellan LO och dåvarande Saf.
1973
lagstiftades det om dagens 40-timmarsvecka.
1986–1995
tillsatte staten flera kommittér som utredde arbetstiden, bland annat Semesterkommittén och 1986, 1987 och 1995 års Arbetstidskommitté.
1998
är startåret för en sorts arbetstidsförkortning som skett genom kollektivavtal främst på Saf-, LO- och PTK-området. Det handlar om avsättning till individuella arbetstidskonton eller timbanker, baserat på årsarbetstiden. Individen kan ta timmar ur banken på tre olika sätt, som ledig tid, som lön eller pensionsavsättning. År 1998 skrevs det in som mål i industriavtalet att dessa banker skulle nå 100 timmars förkortning per år, vilket de uppnådde 2019, enligt Arbetet.
2002
kom en statlig utredning som hade undersökt om Sverige borde införa arbetstidsförkortning till 35 eller 37 timmar, men det ansågs vara för samhällsekonomiskt kostsamt. Istället rekommenderades bland annat förändringar i semesterlagstiftningen och den typ av timbanker som en del fackförbund har.
2017
tillsatte regeringen en utredning om arbetstidsfrågor för ett hållbart arbetsliv. I slutrapporten Tid för trygghet där det står att ”Det finns anledning att se över hur modellen med arbetstidsbanker kan nå fler arbetstagare”.
Läs mer:
Framtidens arbetstid kan vara förkortad – men här är frågan sval
4 argument för kortare arbetstid