Hur ska vi tala om fred mitt under brinnande krig? Den frågan har dryftats flitigt sedan Rysslands invasion av Ukraina. Röster som förespråkar andra lösningar än de militära kallas ofta Putinkramare eller nyttiga idioter. Har debatten hamnat i en återvändsgränd, eller bevittnar vi ett krig utan behov av problematisering? Syre tittar närmare på en fredsrörelse i motvind. Artikeln publiceras i tre delar, detta är den tredje och sista delen.
På Dagens nyheters ledarsida har Erik Helmerson både gett ris och en del ros åt fredsrörelsen. Han tycker absolut att de två tankarna, att sträva mot långsiktig fred och stå upp för Ukraina militärt, samtidigt kan vistas i huvudet.
– Jag talar om fred och hyllar fredsrörelsen till DN:s en miljon läsare, ingen har hittills anklagat mig för att vara Putinkramare, utom möjligtvis några anonyma pajsarkonton på nätet, konstaterar han.
Hur kommer det sig då, vad skiljer dig från de andra?
– Jag tror att man måste vara tydlig i just detta: Kriget är Putins fel, ingen annans. Inte USA:s, inte Natos, inte ”västs”. Om ens andra tanke inte är att en diktator anfaller en fredlig granne för att utöka sitt imperium och sin diktatoriska makt, då får man finna sig i kritik.
Att Rysslands angrepp på Ukraina på detta sätt borde vara en svartvit fråga är ett skäl till att klimatet är så hårt, menar Erik Helmerson.
– Ryssland anföll och begick de vidrigaste brott mot såväl soldater som civila. Om man då sitter med bekymrad panna och säger ”å ena sidan, å andra sidan, det är inte ens fel när två träter” och hänvisar till vad USA gjort i helt andra sammanhang – då får man nog räkna med kärvt mothugg.
Problematiskt begripande
DN publicerade i oktober en lång intervju med den gamle FN-mogulen Hans Blix, där kriget i Ukraina avhandlas. ”Man måste ju ändå försöka begripa Putins beteende”, tycker Blix. Det tycker inte Erik Helmerson.
– Ja, Blix tillhör onekligen en uppsättning äldre statsmän som gärna och vällustigt använder ord som ”begripa” i samband med Putin. Det problematiska är att detta begripande inte sällan glider över i ett resonemang om att Ukrainakriget delvis var helt andras fel än Putins, vilket är nonsens och försvårar Ukrainas befrielsekamp.
Men om man inte glider över i den tolkningen, är frågan om varför helt ointressant?
– Att ”förstå” någon anses ofta som mycket intellektuellt och framsynt, inte minst av de typiska Blixmännen. I själva verket är det det enklaste som finns. Det svåra är att förstå och ändå kunna motivera varför man tar starkt avstånd. Det var oerhört enkelt att begripa USA:s motiv till att terrorbomba Vietnam, men det hindrade inte tiotusentals svenskar för att förbehållslöst demonstrera. Varför skulle Ukraina vara annorlunda?
Erik Helmerson tror att den ilska som riktats mot fredsrörelsen kan bero på att många känner igen ”de sämsta sidorna från 70- och 80-talens fredsrörelser”.
– De gjorde mycket gott men var för enögda i sin kritik mot USA. Det är begripligt: Att härja mot USA och Nato kunde ge resultat, det gav eko i västliga medier, det påverkade politiker. Minnet från Vietnamrörelsen levde starkt. Kritiken mot diktaturens Sovjetunionen föll däremot stumt och dött. Detta kunde Moskva utnyttja genom att stötta utvalda fredsrörelser och själv använda retorik om ”Östersjön – fredens hav” och ”Kärnvapenfri zon i Norden”.
Hur ser du på att personer i fredsrörelsen, eller andra som ifrågasätter att militära lösningar alltid är det bästa, upplever sig bli tystade, förminskade och förlöjligade?
– Med all respekt: alla debattörer upplever sig bli tystade, förminskade och förlöjligade. Man kan inte svepande säga att just den kritik som riktas mot fredsrörelsen utmärker sig genom att vara särskilt grov. Många debattörer – främlingsfiender, antivaxxare, AIK:are, kristna – tycker gärna att det är särskild grovhet när just de själva anklagas.
Vidgat säkerhetsbegrepp ett hot
För Anna Sundström är detta förminskande av fredsrörelsen ett sätt att försvara status quo genom klassiska härskartekniker, något hon inte minst känner igen från när Olof Palme-centret har drivit frågor om nedrustning av kärnvapen. Orsaken ligger i att fredsrörelsen upplevs som ett hot, tror hon.
– Nu tror jag dessutom det är så att vi har levt under några årtionden när arbetet med att vidga säkerhetsbegreppet har gått ganska bra. Vi har börjat prata om gemensam säkerhet, om mänsklig säkerhet, om klimatsäkerhet och fått ett mycket mer holistiskt perspektiv. Men nu när vi har ett krig i vårt närområde så flyttas vi liksom tillbaka till att igen bara ha utrymmet att prata om militär säkerhet. Och vi som vill försöka bredda säkerhetsperspektivet upplevs väl då som ett hot av de krafter som vill vara kvar vid den militära säkerheten, den militära upprustningen, finansieringen av militären. Nu när vi äntligen, inom citationstecken då, har kommit tillbaka till det som är den riktiga säkerheten, den militära, då ska vi inte hålla på och tjafsa om de andra dimensionerna av säkerhetsbegreppet.
Här spelar enligt henne också Natomedlemskapet en framträdande roll.
– Det är ju samma typ av debattörer som länge har varit för ett Natomedlemskap, och som nu ser sig som vinnare och därmed inte heller vill ha en debatt som vidgas. Därför att Nato är ju bara svaret på en sak, man har militärt våld i sin verktygslåda, och inte så mycket mer. Börjar vi då prata om alla de här andra aspekterna, då kommer vi snabbt upptäcka att också Nato är väldigt begränsat för att skapa långsiktig säkerhet och trygghet för vårt land och för vår värld, säger Anna Sundström.
Du undrade vad vi får för värld om varje röst för fred stämplas som Putinkramare. Vad svarar du själv på det?
– Ja, men den blir ju totalt svartvit. Och också i det här upplever jag en ovilja ibland att lyssna in och förstå andra perspektiv. I Finland vet jag att det har varit en diskussion om att man till exempel bara skulle ha utvecklingssamarbete med länder som röstar rätt i FN i den här frågan, och även andra frågor förstås. Och det är ju helt orimligt, så kan vi inte hantera världen, då kommer vi bara bli ännu mer polariserade och bidra till ännu mer konflikt och krig. Jag tycker att man faktiskt behöver lyssna på varandra och inte direkt anta saker eller lite med flit missförstå. För så har jag upplevt att den här debatten faktiskt har varit.
När Anna Sundström varit ute hos medlemsorganisationerna kan hon dock inte se att den här motsättningen finns.
– Där tycker jag att man har full kapacitet att se och att prata om både och. Så jag upplever motsättningen som väldigt skapad.
Konstruerad konflikt
Enligt Henrik Brissman var 80-talets polarisering mellan freds- och försvarsvänner delvis konstruerad, eftersom de ändå hade ett gemensamt slutmål, att försöka skapa fred fast med olika metoder. I dag ser det annorlunda ut, menar han.
– Det handlar nu både om eventuell Natoanslutning och hur vi ska förhålla oss till kriget i Ukraina. Ingen tror eller misstänker att fredsrörelsen skulle stödja Rysslands krigföring i Ukraina, men Natoprocessen gick väldigt snabbt, det mesta i Sverige brukar gå långsamt, och det gör att oppositionella röster haft lite svårare att göra sig hörda, komma fram och bli tagna på allvar. På 80-talet fanns olika fredsorganisationer som hade en viss partianknytning, C och Folkpartiet hade egna organisationer, rörelsen var bredare och mer mångfasetterad.
Den var också mer alternativ, man arbetade inte bara med nedrustning och kärnvapen utan också med värnpliktsvägran och kopplade kampen till miljön.
– Flera sökte alternativa livsstilar, man önskade ett hållbart samhälle och hade ett holistiskt perspektiv på fred. I dag är det lite smalare med intresset inriktat lite mer på nedrustningsfrågor, vapenhandel, landminor – mänskliga rättigheter för all del – men livsstilsförändringen som många då ville se finns inte riktigt finns kvar.
Misskreditering i sakens natur
Fredsrörelsen har alltid varit misskrediterad, det ligger i sakens natur när man ger sig i kast med säkerhetspolitiska intressen, menar Henrik Brissman.
– Det finns något sorts etablissemang man är motståndare till, på så sätt får nog även en framtida fredsrörelse räkna med det eftersom man delvis pläderar för en annan värld, det kan man se genom hela historien.
Hur ska då fredsrörelsen navigera framåt, i den motvind som för närvarande tycks råda?
– Just nu upplever jag att fredsrörelsen inte representeras parlamentariskt, det finns ingen som driver frågor om fred och nedrustning aktivt i vår riksdag, och jag hoppas att en stark organisering i civilsamhället kan leda till att vi kanske röstar på ett sätt som gör att de frågorna kommer in i beslutsfattandet. Det är ofta så förändring kan göras, vi måste ändå använda de demokratiska verktyg som finns och stå emot den hårda vinden och inte sluta tro på att det är så vi har förändrat förut, säger Agnes Hellström.
Anna Sundström framhåller igen vikten av att verkligen lyssna på varandra, och att stärka de krafter som verkar för fred.
– Nu ser vi till exempel hur regeringen minskar stödet till fredsrörelsen, och på så vis faktiskt tystar den på ett sätt som är oerhört alarmerande för framtiden.
Och här och nu bör fredsrörelsen göra det som de nästan alltid är bäst på, nämligen att mobilisera människor mot krig.
– Därför att det är klart att människors avsky för krig är det som hela tiden är hoppet, styrkan, drivkraften, och att det är där som fredsrörelsen mobiliserar människor också i de situationer när krig har utbrutit, för att sätta press på politiska ledare att lösa konflikten på annat sätt än genom att väpna folk, säger Anna Sundström.
Kroka arm med klimatrörelsen
Erik Helmerson menar att fredsrörelsen måste visa medvetenhet om problemen med eventuell slagsida och förhålla sig till det.
– Den måste först som sist inse att demokratier sällan eller aldrig krigar mot varandra och erkänna att det som mest skulle gynna världsfreden vore om länder som Ryssland, Kina och Iran fick folkstyre. Den ska framför allt demonstrera minst lika intensivt mot Rysslands övningar och upprustning som mot Natos. Jämför till exempel storleken på demonstrationerna mot Irakkriget med dem mot överfallet av Ukraina.
Agnes Hellström verkar å sin sida sätta hopp till det holistiska perspektiv som Brissman menar karaktäriserar rörelsen från förr.
– Jag väljer att se klimatrörelsen som en del av fredsrörelsen, och det är det som ger mig hopp. Att knyta ihop människorättsrörelsen, klimatrörelsen, fredsrörelsen och göra gemensam sak för mänskliga rättigheter och demokrati. Det vi har gemensamt är att vi vill skapa en hållbar värld där alla människor har samma rättigheter. Svenska freds och den antimilitaristiska rörelsen utmålas som farlig eftersom de ifrågasätter det nationalistiska, den starka nationalstaten, ifrågasätter militär upprustning, det som anses vara Sveriges själva kärna. Därför är det lättare att hylla fredsaktivister i andra delar av världen som driver en rättvisekamp, medan det i det egna landet blir väldigt provocerande.
Det är de som tror att det går att bomba fram demokrati som är naiva, inte fredsrörelsen, menar i sin tur Frida Stranne.
– Konflikter har väldigt sällan kunnat lösas med våld. Krig föder snarare ofta mer våld och nya konflikter, och att bomba fram demokrati och respekt för mänskliga rättigheter fungerar inte, enligt all forskning på området. Vi har alltså all anledning att göra allt vi kan för att få slut på krig och skapa förutsättningar för fred.
Läs artikelns två tidigare delar:
