Zoom

”Fredsaktivister får alltid skit när det blir krig”

Agnes Hellström, tidigare ordförande för Svenska freds, tycker att tonen i det offentliga samtalet om Nato och kriget i Ukraina har varit, och är, otroligt hård.

Hur ska vi tala om fred mitt under brinnande krig? Den frågan har dryftats flitigt sedan Rysslands invasion av Ukraina. Röster som förespråkar andra lösningar än de militära kallas ofta Putinkramare eller nyttiga idioter. Har debatten hamnat i en återvändsgränd, eller bevittnar vi ett krig utan behov av problematisering? Syre tittar närmare på en fredsrörelse i motvind. Artikeln publiceras i tre delar, detta är del 1.

Inget borde just nu vara mer angeläget att tala om än fred, men att det inte låter sig göras hur som helst har många fredsaktörer blivit varse sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari förra året. Både fredsorganisationer och enskilda debattörer har kritiserats när de förespråkat allt från att hålla diplomatiska vägar öppna eller göra geopolitiska analyser av krigets bakgrund till att ifrågasätta vapenleveranser.

Det återkommande argumentet är att dylika resonemang gynnar Ryssland. Diskussionen, eller uppläxningen, sker på ledar- och kultursidor och sociala medier och det kan bitvis låta som att en röst för freden per automatik är en röst för Putin, oavsett om rösten ifråga i samma mening fördömer den ryska aggressionen. Kriget i Ukraina är ingen ”konflikt” som behöver nyanseras, anser den ena sidan, medan den andra menar att fredliga lösningar alltid måste kunna diskuteras. De ser en starkt polariserad debatt som hotar demokratin genom att tysta röster varav de flesta befinner sig till vänster på den politiska skalan, medan de som ser en fredsrörelse på hal is ofta har sin hemvist till höger eller är liberala, med en del undantag förstås. Men varför ser det ut så här?

– Pacifister och fredsaktivister får alltid skit när det blir krig, av någon helt obegriplig anledning. Det är något väldigt provocerande i att inte förespråka militär upprustning, det är en väldigt stark norm, säger Agnes Hellström, tidigare ordförande i Sveriges mest tongivande fredsorganisation, Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Braskande rubriker

När invasionen ägde rum hade hon tre månader kvar på posten, och denna period beskriver hon i boken Fredsfittan som kom ut i höst. Det var en tid som också sammanföll med ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik i och med svängningen om svenskt Natomedlemskap. Agnes Hellström beskriver det som att allt vände på en tioöring.

– Från att vi har haft en vapenindustri som har varit ganska kritiserad, och att människor i gemen har varit emot vapenexport till diktaturer, så har den genom vapenleveranserna till Ukraina fått en helt annan arena och legitimitet som gör att den pågående vapenexporten till exempelvis kriget i Jemen helt försvinner från agendan. Det är en otroligt hård ton.

”Det är dags att mygga av Svenska freds.” ”Kålsuparteoretikerna vill belöna Putin för massmorden.” ”När fredsaktivister krigshetsar.” ”De kallar sig fritänkare – men pratar som Putin.” ”Natomotståndet är själviskt.” Rubriker från ledar- och kultursidor på några av landets större tidningar som får illustrera den hållning där det bara finns ett sätt att avsluta kriget, och det stavas förlust för Ryssland, vilket kräver ett entydigt, framför allt militärt, stöd från Ukrainas allierade.

"Nattsvart"

Redan i maj 2022 konstaterade Expressens Karin Olsson att vänstern splittrats i sin syn på kriget, där en falang enligt henne tagit sitt förnuft till fånga och ställt sig på ”rätt sida av historien”, medan en envis enklav ville fortsätta tro på att fredliga lösningar hade något i verkligheten att göra. I den senare gruppen placeras bland andra statsvetaren Frida Stranne, USA-expert som i Aftonbladet i april samma år bland annat skrev att ”[…] om vi vill skapa en mer stabil värld och minska konfliktytorna måste vi både zooma ut och se hela bilden och ta oss en djup titt i spegeln. Då kommer vi upptäcka hur världens aktörer är sammanflätade i en väv där de agerar och reagerar på varandras handlingar. I den är vi inte fria från skuld utan en del av problemet. Om vi inte ser det, vinner vi inget krig och i synnerhet ingen fred”.

De mediala reaktionerna på dylika resonemang har enligt Frida Stranne varit grovt osakliga, men det är i sig inget nytt i debattklimatet. Till exempel visade en studie av Linus Hagström från 2020 om den svenska Nato-debatten att framför allt motståndare till försvarsalliansen brukade utsättas för personangrepp.

– Sedan när kriget bröt ut blev det nattsvart vad gäller möjligheterna till en konstruktiv diskussion. Jag är lite allergisk mot det ständiga debattbegreppet, det handlar om möjligheten att föra konstruktiv dialog om de här extremt svåra sakerna, säger Frida Stranne på telefon från Washington DC där hon just nu har sin arbetsplats.

”Existentiell kris”

Att tonläget höjdes är förvisso inget mysterium, tillägger hon.

– Med Ukraina kom kriget väldigt nära oss svenskar för första gången i modern tid. Det skapar en rädsla och en existentiell kris av hot mot oss, det är inte konstigt att vissa av de mekanismerna kickar igång i sådana sammanhang. Men det är tydligt att det nästan helt saknas medier som orkat ha kvar de kritiska rösterna och den nödvändiga bredden i samtalen. Experter som varit förespråkare för Nato i många år fick framträda som vore de objektiva kommentatorer, det var samma personer hela tiden och det gav en oerhörd dominans av hur vi ska förstå kriget.

"Bara för att jag pratar om diplomati hamnar jag i ett speciellt fack", säger Frida Stranne, statsvetare och USA-expert
"Bara för att jag pratar om diplomati hamnar jag i ett speciellt fack", säger Frida Stranne, statsvetare och USA-expert. Foto: Johan Nilsson/TT

Frida Stranne tycker att det är grovheten i anklagelserna som nu sticker ut.

– Vad man säger om oss som framfört en annan analys är häpnadsväckande. Intellektuella personer ägnar sig åt grova personliga påhopp som de inte ens behöver leda i bevis. Att påstå att man är saklig när man skriver att någon vill belöna Putin för massmord eller är USA-hatare är direkt ohederligt. Det är också ett allvarligt hot mot demokratin när man dödar röster, för det är nästan omöjligt att orka hålla kvar sin position när man blir angripen på det sättet när man lyfter kritik.

Fredsrörelsen "oerhört viktig"

Värst har attackerna varit på X, ”främst för att där lever saker sina egna liv”, men hennes exempel är alla rubriker i ledartexter i de största tidningarnas forum där man enligt Frida Stranne borde veta bättre. Det går inte att ta miste på att Frida Stranne är djupt bekymrad, och hon säger att hon fortfarande är lite chockad.

– Det finns inte någon anständig människa som inte tycker att Rysslands aggression är helt vettlös. Frågan är, med den kunskap och empiri vi har, vad vi drar för slutsatser om vad som är möjligt för att minska lidandet i Ukraina. Det finns saker att diskutera, och när man stryper det gör man inte Ukraina en tjänst. Vi måste också kunna diskutera orsakerna till olika krig för att kunna förhindra nya framåt.

Frida Stranne kallar sig inte pacifist men hon ser att fredsrörelsen och ickevålds-rörelser har erfarenheter och aspekter att bidra med.

– Fredsrörelsen är oerhört viktig i att vara en nagelfarare av hur makten används och just nu hur Sverige ska förhålla sig till diplomati och vilken roll vi ska ha i Nato. Jag är inte själv del av fredsrörelsen och nog mer hök än duva, vad ledarskribenter än påstår, men bara för att jag pratar om diplomati hamnar jag i ett speciellt fack. Det handlar inte om att vara flummig, utan konkret om vad vi vet om militära lösningars möjlighet, och hur mycket lidande som måste drabba människor ske innan krig tar slut.

Inget nytt under solen

Att fredsrörelsen misstänkliggörs och svartmålas är ingenting nytt. I början av Svenska freds historia planerade den svenske kungen Oscar II att invadera Norge när landet ville bli självständigt från Sverige. ’

– Fredsrörelsen protesterade och uppmanade svenska värnpliktiga att inte invadera sina bröder i Norge, men efter att ett fredsavtal skrivits på 1905 med unionsupplösning som följd, skärptes de anti-militaristiska lagarna i Sverige, så att flera av aktivisterna praktiskt taget fick fängelsestraff för att de bidragit till att avvärja ett krig, berättar Agnes Hellström.

En av Svenska freds grundare, publicisten och fredsagitatorn Klas Pontus Arnoldsson (1844– 1916). Foto: Pressens bild/TT  Foto:
Vykort från tiden för omröstningen om unionens upplösning. Foto: Wikimedia  Foto:
Öppna i helskärm
1 / 2

Svenska freds ville därefter bygga ett pampigt monument till minne av 100 års fred mellan Sverige och Norge. Men så fort planerna tagit form och monumentet börjat byggas inleddes en smutskastningskampanj bland annat mot arkitekten som hade ritat monumentet.

– Sven Hedin, som var tyskvän och senare nazist och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin, kallade det för ett ”skammärke över 100 års dådlöshet”. Klas Pontus Arnoldson, som var initiativtagare till Svenska freds, var jätteifrågasatt av samma röster.

Sovjetisk infiltration

Svenska freds bildades 1883 men är förstås långt ifrån den enda sammanslutningen för fred, och så småningom blev fredsrörelsen också av intresse för den svenska säkerhetstjänsten. I forskningsrapporten Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) undersöker Magnus Hjort på vilka sätt hur man höll ögonen på fredsivrare under perioden 1945–1990.

Under kalla kriget var man framför allt vaksam på sovjetisk infiltration, och inte helt utan grund. Sovjetunionen använde sig systematiskt av en retorik där man åberopade fred i syfte att sprida en positiv bild av den sovjetiska staten. Utredningen konstaterade att en organisation som Svenska fredskommittén, en gren av det Sovjetkontrollerade internationella Världsfredsrådet, stod under visst inflytande från öst, men att de utgjorde ett undantag. Om Svenska freds drogs slutsatsen att föreningen tycktes vara ”byggd på humanitär grund och opolitisk”.

– Världsfredsrådet hade närmare anknytning till kommunistiska organisationer, med en del personella kontakter under 50- och 60-talet. De drev det politiska kravet om en världsfredskommission vilket ansågs direkt dirigeras från sovjetiskt håll, förklarar idéhistorikern Henrik Brissman, som skrivit om fredsrörelsen i antologin Polarisering, idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen.

Kalla krigets inflytande

Från slutet av 1940-talet blev det allt viktigare för ickekommunistiska fredsorganisationer att markera avstånd till den kommunistiska fredsrörelsen, men den sovjetiska ”kapningen” av freden har gissningsvis ändå lämnat sina avtryck. När 1960-talets protester mot Vietnam-kriget och USA tog vid förstärktes polariseringen mellan en vänster som kritiserade väst och en höger som tog den i försvar och fruktade kommunistspöket.

Stockholm 1968 den 2 februari. Den dåvarande nordvietnamesiska Moskvaambassadören Nguyen Tho Chan och dåvarande statsrådet Olof Palme (S) går i ett fackeltåg mot Vietnamkriget. Foto: Bo Schreiber/SvD/TT Foto:
Den stora fredsmarschen som startade i Stockholm 13 juli hade Minsk i Sovjet som slutmål. Foto: Pressens bild/TT Foto:
Öppna i helskärm
1 / 2

Kalla kriget har haft stort inflytande på fredsrörelsen och på 70- och 80-talen gick rykten om att åtminstone delar av den svenska fredsrörelsen var infiltrerad av sovjetiska agenter. Dessa skulle medvetet söka kontakt med företrädare för olika organisationer inom rörelsen för att skaffa sig inflytande och på så sätt kunna sätta dagordningen i större utsträckning, ”så att den blir lite mer pro-sovjetisk”, berättar Henrik Brissman, och nämner kravet på Norden som kärnvapenfri zon, som drevs från olika håll, som ett exempel.

– Det fick ibland kritik för att det åtminstone omedvetet gynnade sovjetiska intressen, om inga kärnvapen kunde placeras i Norge och Danmark är det ett minus för Nato, och ett plus för Warszawapakten.

Han tror inte att Svenska freds, ”som varit kanske den mest aktiva och synliga motståndaren till svensk Natoanslutning”, anklagades för att vara infiltrerad.

– Däremot indirekt för att inte ta hoten från Ryssland på allvar, eller att man inte ser konsekvenserna. Det var nog än mer polariserat under kalla kriget ifråga om förhållandet österut. Det följer något slags kalla krigs-logik. Det missgynnade delar av den svenska fredsrörelsen att det var så polariserat, men den var mer synlig och starkare än den är idag.

För Agnes Hellström står det klart att den nya vågen av misskreditering handlar om att samhället militariseras mer och mer, och att vi förväntas ställa oss bakom detta.

– Vi pekas ut som ett hot mot statens säkerhet om vi inte accepterar det, men en stark demokrati har en mångfald av röster och det måste vi stå upp för nu. Misstänkliggörandet av fredsrörelsen är också ett verktyg att ifrågasätta och minska legitimiteten, ”vems ärenden går du egentligen om du inte går nationalstatens ärenden?” Det har varit så i århundraden skulle jag tro, åtminstone under hela Svenska freds historia.

Del två och tre i artikelserien kan du läsa här:

Drevet mot freden 

Fredskamp i en svartvit värld