Drevet mot freden

Misstänkliggörandet av fredsrörelsen är inget nytt, och Agnes Hellström minns hur det började den här gången, i början av 2022 när osäkerheten ökade ifråga om Putins avsikter med trupperna vid Ukrainas gräns. Hon upplever att det trummades upp en alarmism som gav intrycket att det var Sverige som stod under direkt hot snarare än Ukraina. Allt tal om avspänning möttes med raljans, liksom motståndet mot Nato när den frågan blixtsnabbt seglade upp på agendan.

– Min roll blev väldigt mycket att säga att vi får inte göra det här så snabbt, vi får inte agera i känslan, utan vi måste luta oss i de analyser som måste göras, och de måste få ta tid. Men det här med att vi kallades landsförrädare och Putins nyttiga idioter var framför allt för att vi hade manat till att inte ge upp tron på diplomati.

Den nedlåtande tonen och de aggressiva kommentarerna gjorde att Agnes Hellström alltid hade en sorts gard uppe. Samtidigt insåg hon snabbt att det inte spelade någon roll vad hon sa, det kom lika mycket hat ändå, men också kärlek, tillfogar hon.

– Så då kunde jag lika bra säga vad jag tyckte. Men jag försökte verkligen att inte säga något som kunde feltolkas. Ett ord på fel plats kunde leda till att reaktionerna blev mycket, mycket mer hatiska, när jag kanske inte ens hade sagt så.

Mer polariserat på sociala medier

Mycket av det som sägs får sitt eget liv på sociala medier. Att det man tidigare talade om på kyrkbacken nu kan få spridning i hela världen inom loppet av några sekunder kan delvis förklara den fientliga stämningen även i denna fråga, säger idéhistorikern Henrik Brissman.

– Man kan under anonymitetens skydd föra ut vilka ståndpunkter som helst och gemena saker om sin motståndare, förr var det bara insändare i dagstidningen. Det gör att inte minst X bidragit till det här förfärliga samtalsklimatet, det är påfallande många som uppträder under anonym flagg och det gynnar den här typen av osakliga och osmakliga kommentarer om motståndare.

På ett sätt kanske debattklimatet har blivit mer pluralistiskt, fortsätter han, men påminner om att det förr fanns en rik flora av dagstidningar i nästan varje kommun, samt en mängd tidskrifter.

– Snarare har det bidragit till ett mer polariserat klimat, hade man tvingats uppträda med namn och bild hade det sett helt annorlunda ut.

Påhopp av skribenter

I maj 2022 lämnade Agnes Hellström över stafettpinnen till sin efterträdare i Svenska freds, men hon har förstås fortsatt att följa händelseutvecklingen.

– Jag tycker nästan det är värre nu. Jag trodde någonstans att när Nato- ansökan var ett faktum så skulle det kanske lugna sig lite. Men jag tycker att klimatet har blivit ännu hårdare och att Svenska freds får ännu mer påhopp av särskilt ledarskribenter nu än under min sista tid. Vilket jag tycker är beklagligt och beklämmande. Och det syns ju också i regeringens politik i att begränsa civilsamhällets ekonomiska ramar och handlingsutrymme. Så det är ju väldigt oroväckande att det fortsätter, och varför Svenska freds och andra röster för mänskliga rättigheter och demokrati utsätts för sådana påhopp är en fråga jag tycker alla borde ställa sig. Vad är det de vill tysta och vem är det som vill tysta det? För det är väldigt mycket fokus på vems ärenden går fredsrörelsen, men okej, ni andra då, vems ärenden går ni?

Vad tror du själv är svaret på frågan om varför?

– Dels tror jag att det är väldigt jobbigt med en röst som Svenska freds som påminner om att det inte är så enkelt, det finns inte svart och vitt. Det finns en stark önskan om att det finns ont och gott och att det går att ”vinna” kriget, men att det kommer ta många år. Och argumenten som används är att Svenska freds eller andra försöker vilseleda eller skapa opinion mot Nato-medlemskap och fortsatt vapenstöd, men det finns en enorm konsensus just nu för det, så det finns ju inte på kartan att Svenska freds skulle kunna påverka det. Det är ju snarare valet i USA som är hotfullt, Donald Trump har sagt att ”vinner jag valet kommer jag skapa fred i Ukraina på en natt”, vad innebär det, varför pratar vi inte mer om det? Och jag tycker det är en del av militarisering över huvud taget, du ska sluta upp, alla ska vara redo och ha försvarsvilja och vilja kriga, när det finns så många andra sätt att göra skillnad som inte passar i tanken hos dem med mest makt.

Statsvetaren Frida Stranne tycker att den höga graden av konsensus gällande Nato ändå minskade i viss mån efter att beslutet var ett faktum.

– Då kunde man se direkt att någon form av fördämning brast, vi fick se ledare och experter faktiskt säga att det är problematiskt att det inte är folkligt förankrat. Helt plötsligt var det ofarligt eftersom det inte längre fanns risk för att vi inte skulle hålla kvar och hålla ut i vår ansökan. Men frågan om Ukraina, där är det fortfarande lika stängt.

Enligt Stranne utmärker sig svensk media negativt ifråga om vilket tonfall som tillåts mot individer, jämfört med internationella motsvarigheter, där hon tycker att man är bättre på att fokusera på sakfrågorna och föra fram argument.

– Men det gäller också djupet i samtalen som förs där man har en mycket mer intellektuell ton i andra länder. Det är heller inte debattörer och ledarskribenter i första hand som för dialogen utan i större utsträckning experter och människor med direkt erfarenhet av sakområden. Jag är allvarligt oroad för vår demokrati, för som det nu ser ut skapar media en sanning om världen snarare att låta människor få ta del av en bredd av analyser och tänka själva.

Ett slags drev

Ytterligare en röst som gett sig in i polemiken är Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes internationella center, en organisation som samlar en stor del av arbetarrörelsen och ska ”arbeta i Olof Palmes anda för fred, demokrati och mänskliga rättigheter”. I augusti 2023 skrev journalisten Claes Arvidsson, som länge medverkat på Svenska dagbladets ledarsida, en krönika i Altinget med rubriken ”Nu är inte läge att vara Putins nyttiga idiot”. Där kritiserade han olika delar av fredsrörelsen, bland annat ganska ingående Olof Palme-centret, för att de med sitt arbete för kärnvapennedrustning gynnade den ryska saken. (Kanske kan det riktade intresset mot centret förklaras med att Arvidsson också är författare till boken Olof Palme: Med verkligheten som fiende.) I en replik frågade sig sedan Anna Sundström vad vi får för värld ”om varje fredsaktör stämplas som Putinkramare?”.

– Det är ju ett slags drev mot fredsrörelsen som har handlat om att på något sätt tysta den, eller att få den att framstå som fullkomligt naiva. Att man kallar fredsrörelsen putinister för att man försöker prata om fred, jag har faktiskt lite svårt att förstå det. Varför det ska vara så svårt att hålla båda de här två tankarna i huvudet samtidigt? Jag tycker att det är helt nödvändigt med röster som också i en situation av krig pratar om fred. Det finns mängder av saker som måste hanteras som är konsekvenser av krig och som en fredsrörelse är experter på att hantera. Det är därför det blir så paradoxalt att de delarna får vi överhuvudtaget inte prata om, men det måste vi börja göra.

Olof Palme-centret är inte en pacifistisk organisation och Anna Sundström kallar sig inte själv för pacifist. Med det avser hon ett erkännande av att det i vissa fall ändå krävs militärt våld, och att länder då behöver ett militärt försvar.

– I en situation av en väpnad attack måste man ha rätt att också försvara sig militärt, men långsiktigt bygger vi inte fred genom vapenmakt. Vi kan inte skapa vår egen säkerhet genom att öka osäkerheten och otryggheten hos någon annan. Även om vi står upp för Ukrainas rätt till självförsvar och ser att i det här läget så finns för dem inget annat sätt än att försvara sig än militärt, och att vi erkänner deras rätt att göra det och också stödjer dem i det, så måste vi ändå kunna fortsätta att prata om fred.

Läs första och tredje delen av artikeln: 

”Fredsaktivister får alltid skit när det blir krig”

Fredskamp i en svartvit värld