Extrem global genomsnittstemperatur i september, rekordlite is i Antarktis, förbryllande havstemperaturer och ett oroväckande klimatrekord den 17 november. Har klimatet gått helt bananas?
Den 17 november passerade den globala medeltemperaturen två grader över det genomsnitt som uppmättes under förindustriell tid (år 1850–1900), enligt EU:s klimatbevakningstjänst Copernicus. Juli som i regel är den varmaste månaden på året globalt, blev den varmaste månaden som uppmätts. Juni, augusti, september och oktober har också slagit sina månadsrekord, där rekordet i september kallades ”gobsmackingly bananas” av Zeke Hausfather, vid Berkeley Earth climate data project.
Så vad är det som håller på att ske? Det som forskare varnat för i årtionden, enligt Deliang Chen, professor i fysikalisk meteorologi vid Göteborgs universitet.
– Den senaste tidens klimatextremer är i linje med vad FN:s klimatpanel förutspått, säger han.
Enligt Parisavtalet ska uppvärmningen begränsas med en bra bit under två grader och vi ska sträva mot en uppvärmning med 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer. Att uppvärmningen under september närmade sig två grader och att den under ett dygn i november överskridit två grader innebär inte att avtalet blivit bommat, understryker Deliang Chen.
– FN:s klimatpanel talar om en långsiktig genomsnittlig global temperatur, kortsiktigt kan den vara högre (utan att bomma Parisavtalet, reds anm). Men i och med att det inte skett tidigare och att det nu har hänt, är det ett tecken på att vi är på fel väg, mot två grader – även långsiktigt.
Lite is och förbryllande temperaturer i havet
Deliang Chen var en av flera huvudförfattare till IPCC-rapporten Den vetenskapliga grunden. Vid sidan av att vi fortsatt att fylla atmosfären med koldioxid – har också väderfenomenet El Niño bidragit till de höga temperaturerna i år, enligt professorn.
Samtidigt saknar höga havstemperaturer i Nordostatlanten entydigt förklaringar och under sommaren slogs flera rekord som väckt oro i forskarvärlden. Bland orsakerna till de höga temperaturerna i år anges, vid sidan av El Niño, minskade aerosolpartiklar i luften, vilka har en nedkylande effekt på klimatet. Något som tros bero på lägre halt av damm/stoff från Sahara under sommaren. Men också skärpta regler som innebär att rederier måste använda lågsvavligt bränsle, viket också det ger mindre aerosolpartiklar.
”Som möjliga förklaringar har nämnts naturliga vädervariationer, den globala uppvärmningen och en minskning av halten av aerosolpartiklar i luften (mindre damm/stoff från Sahara och på längre sikt även renare luft från Europa till följd av åtgärder för förbättrad luftkvalitet)”, skriver Erik Kjellström, professor i klimatologi vid SMHI, till Syre.
I Antarktis har rekordlite havsis registrerats under flera månader i år. Även det en extrem som fått stor uppmärksamhet i medier världen över. Så här skriver Erik Kjellström om hur den rimmar med IPCC:s prognoser.
”Klimatmodellerna har pekat på att det ’borde’ ha börjat minska tidigare och med den stora minskningen vi ser nu landar modeller och observationer närmare varandra vilket kan vara ett resultat av naturlig variabilitet (den faktiska utvecklingen hade ’onormalt’ mycket is under en lång period)”.
Kan klimatförändringarna ha börjat skena?
Så hur ser IPCC på risken för att klimatförändringarna ska skena, bortom vår kontroll? En studie som fått stor uppmärksamhet är den så kallade Hot house earth-teorin från 2018, författad av bland andra den svenska forskaren Johan Rockström och den nu bortgångna amerikanen Will Steffen.
Teorin går ut på att en kedjereaktion skulle kunna utlösas i klimatsystemet genom att viktiga delar passerar trösklar och ändras oåterkalleligen. Exempelvis att Arktis istäcke smälter bort, vilket i sin tur värmer vattnet som skyndar på avsmältningen av Grönlands istäcke, vilket får havsströmmar som färdas mellan polerna att kollapsa, vilket leder till att mindre regn faller över Amazonas – som får stora delar av ekosystemet att förvandlas till en savann.
Kedjereaktionen innebär skenande klimatförändringar bortom vår kontroll där klimatet först på lång sikt skulle stabiliseras vid ett globalt genomsnitt på 4-5 grader över förindustriella temperaturer. Delar av världen skulle då bli obeboeliga och havsnivåhöjningen landa på mellan 10 och 60 meter.
Inga bevis för teorin
Forskarna bakom teorin varnade för att kedjereaktionerna skulle kunna utlösas redan vid mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning. Teorin bygger på paleoklimatologi, det vill säga hur klimatet förändrats under tidigare perioder av jordens utveckling. Men i IPCC:s rapport Den vetenskapliga grunden från 2021, ”avfärdas bevis för teorin som bygger på paleoklimatologi”.
”Sådana paleoklimatologiska bevis har till och med spätt på farhågorna om att antropogena växthusgaser kan tippa det globala klimatet till ett permanent hett tillstånd (Steffen et al., 2018). Det finns dock inga bevis för sådana icke-linjära reaktioner på global nivå i klimatprognoserna till 2100, vilket indikerar ett nära linjärt förhållande mellan den globala temperaturen och de kumulativa utsläppen av växthusgaser,” står det i IPCC:s rapport.
Makten att begränsa uppvärmningen är alltså kvar i våra händer – även när vi når en global medeltemperatur på mellan 1,5 och 2 grader, enligt IPCC:s rapport. Men för varje tiondels grad vi bidrar med till uppvärmningen, ökar risken för att regionala tipping points passeras, så som att Amazonas förvandlas till en savann. Även om det inte utlöser en kedjereaktion som får oss att tappa kontrollen – är det nog så allvarligt, understryker Deliang Chen.
– Det skulle innebära jättestora förändringar, säger han.
Läs mer:
Livsviktiga strömmar från Antarktis avtar: ”Oroande”
