De rikaste 10 procenten är sämst för klimatet. De släpper ut mest växthusgaser av alla. Men trots detta vill svenskarna inte begränsa inkomster för de rikaste. Det visar en ny studie.
– Folk vill inte inse att vi lever på en begränsad planet, säger Max Koch, professor.
Vetenskapen är entydig. Klimatkrisen hotar vår civilisation och livet på jorden som vi känner det. För att vi ska ha en chans att få en dräglig tillvaro i framtiden behöver ekonomin förändras i grunden, konstaterar många forskare.
En av dem är Max Koch, professor vid Lunds universitet. Han är intresserad av hur ekonomin skulle kunna anpassas till planetens gränser, och vilka förändringar i ekonomin som människor är villiga att acceptera.
Nyligen släppte han och två forskare till en studie om just detta. Först genomförde de gruppintervjuer, eller så kallade medborgarråd, med människor som var engagerade i miljö, klimat eller sociala frågor. Personerna tog gemensamt fram förslag på olika reformer som skulle kunna bidra till en mer hållbar ekonomi, både när det gäller miljö och social hållbarhet. Deras förslag användes sedan som underlag i en enkät som besvarades av 951 personer.
Tre sätt att begränsa utsläppen
Gruppen enades om tre förslag för att begränsa utsläppen. Dels vill de sätta en högsta nivå på hur stort människor får bo eftersom uppvärmning och nybyggnation är stora klimatbovar. Dels vill de begränsa antalet flygresor som människor får göra per år.
Därtill diskuterade de även att införa ett inkomsttak, alltså en gräns för hur mycket du får tjäna eller ha i inkomst. Orsaken är att ju högre inkomster du har, desto mer konsumerar du och släpper därmed ut mer växthusgaser räknat per individ. Men förslaget med en maxinkomst stötte på patrull både i medborgarrådet och när frågorna skickades ut i en enkät.
– Det är verkligen lite svårt att förstå att folk är så otroligt kritiska till begränsningar, säger Max Koch.
Maxinkomsten som presenterades var två miljoner kronor per år. Ett sådant högt inkomsttak skulle bara drabba 2 procent av befolkningen i Sverige, hade forskarna räknat ut. Ändå var hela 60 procent i enkäten emot ett sådant förslag.
– De rika har ett så oerhört stort ekologiskt fotavtryck. Om vi vill ha någon chans att nå Parisavtalet måste vi göra något åt dem. Men precis detta verkar det vara mest motstånd mot – även om sannolikheten för att man själv skulle påverkas var minimal, säger Max Koch.
Gäller motståndet även att begränsa inkomsterna för de tio rikaste procenten?
– Ja, säger Max Koch.
Orsaken till att inkomsttak stötte på så stort motstånd verkade handla om ideologi. Många tycktes tro på den så kallade nedsippringsteorin, som innebär att om höginkomsttagare gynnas så skulle det leda till att rikedomarna även sipprade ned till de fattigaste. Att det skulle fungera på det viset bedöms dock vara en myt av bland annat facket.
Många i studien verkade också ha uppfattningen om att de rika har förtjänat sina pengar genom hårt arbete.
– Folk verkar inte veta att de allra flesta rika är rika för att de föddes rika, det finns ju ingen arvsskatt längre. Här har diskursen förändrats under de senaste 30 åren, och den verkar vara svår att vända. Folk vill inte inse att vi lever på en begränsad planet, säger Max Koch.
Förslag på social hållbarhet
I studien undersöktes också vilka sociala åtgärder som skulle kunna införas för de med lägre inkomster. En bakomliggande idé är den så kallade munkmodellen, eller doughnut economy, som syftar på det runda bakverket med hål i mitten.
Den teorin går ut på att försöka skapa en ekonomi inom planetens gränser, som förhindrar överkonsumtion (den yttre cirkeln i munken), genom att till exempel införa inkomsttak. Samtidigt vill man säkerställa att folk får sina grundläggande behov tillfredställda (den inre cirkeln i munken), och har vatten, mat, boende, vård och utbildning. Tanken är att sådana sociala åtgärder behövs för att minska konflikterna i samhället när olika restriktioner införs.
När det gällde de sociala åtgärderna tog medborgarråden fram följande förslag: matkorgar, gratis kollektivtrafik samt antingen basinkomst eller bastjänster.
Basinkomst är samma sak som medborgarlön och betyder att folk får en summa pengar regelbundet utan krav på motprestation. Bastjänster, å andra sidan, handlar om att bygga ut vilka områden som staten subventionerar. I Sverige är ju skola gratis, och vård- och barnomsorg kraftigt subventionerat. Ett scenario skulle kunna vara att även låta exempelvis elektricitet, internet och en viss bostadsyta, vara gratis eller ges till ett reducerat pris.
Personerna som svarade på enkäten gav mest stöd till gratis kollektivtrafik.
– Det var väldigt populärt. Runt två tredjedelar tyckte att det var en bra eller okej idé, säger Max Koch.
Överlag var de mer positiva till bastjänster än till basinkomst.
– Stödet för basinkomst är högre nästan överallt i världen än här. Sverige har en tradition av subventionerade välfärdstjänster, så det kanske kan förklara varför basinkomst har svårt att få fäste. Forskning visar att det ofta är svårt att förändra institutionella vägval och göra något helt annorlunda, säger Max Koch.
Huruvida en universell basinkomst, som gick till alla, skulle vara bra för klimatet råder det också delade meningar om, vilket Syre berättat tidigare. Detta eftersom extra pengar eventuellt kan leda till ökad konsumtion, och därmed ökade utsläpp. En annan idé är att införa deltagarinkomst – en inkomst som går till personer som väljer att engagera sig för miljö eller sociala frågor. Men frågan om deltagarinkomst ställdes aldrig i enkäten.
– Det kan annars vara något man kan tänka sig skulle kunna ligga lite mer i linje med den svenska välfärdsstaten, säger Max Koch.
Efterfrågar medborgarråd
I både Irland och Frankrike har regeringarna tillsatt medborgarråd, som diskuterar lösningar för att reducera ländernas utsläpp. En del av deltagarna i dessa råd har gått från att vara klimatskeptiker till att börja tro på klimatkrisen, vilket bland annat Dagens nyheter rapporterat om.
Medborgarrådens förslag fungerar sedan som råd till regeringen när den ska utforma sina åtgärder.
Max Koch och de andra forskarna i studien önskar att sådana medborgarråd tillsattes även här.
– Därför vår erfarenhet är att om folk har tid och plats att diskutera dessa frågor kan de komma på väldigt intressanta idéer. Folk är inte dumma. Utgångspunkten kan vara att vi befinner oss i en klimatkris och sedan skulle man börja resonera kring vad man skulle kunna göra åt den, säger Max Koch.
Forskarna kan bara spekulera i huruvida sådana medborgarråd skulle bidra till att folk blev mer villiga att begränsa konsumtionen även för de rikaste, något som alltså är nödvändigt för att världen ska kunna nå målet att inte värma upp jorden mer än 1,5 grader. Men deras erfarenheter från de egna gruppintervjuerna i studien var positiva.
– Antingen löser vi det här tillsammans eller inte alls, säger Max Koch.
Läs mer:
Medborgarråd hjälper politikerna att forma framtiden
