Zoom

Feministisk utrikespolitik gjorde skillnad: ”En stark signaleffekt”

Staffan de Mistura (andra från höger) förhandlar för Syrien i FN 2017.

Vad åstadkom Sveriges nyligen tillbakadragna feministiska utrikespolitik i praktiken? I en ny rapport presenteras resultaten från en studie av hur ambassader och myndigheter förändrade – eller inte förändrade – sitt arbete i och med de nya direktiven. 
– Det är tydligt att det fick effekter, säger Ann Towns, en av rapportförfattarna.

Under åtta år bedrev Sverige som första land i världen en uttalat feministisk utrikespolitik, fram till i fjol då utrikesminister Tobias Billström (M) deklarerade att med den nya regeringen skulle denna dras tillbaka. Vad har då den feministiska utrikespolitiken åstadkommit i praktiken? På uppdrag av Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har tre forskare grävt i denna fråga genom att studera dokument och intervjua personal på berörda myndigheter och svenska ambassader. Deras arbete har resulterat i rapporten More than a label, less than a revoution: Sweden’s feminist foreign policy som var föremål för ett panelsamtal på Kulturhuset i Stockholm på torsdagen.

Den feministiska utrikespolitiken lanserades 2014 och för att kunna jämföra med tiden innan valde forskarna att studera perioden 2008 till 2022, med fokus på myndigheter inom både utveckling och handel, som Sida, Folke Bernadotte-akademin, Svenska institutet och Kommerskollegium. Bland dessa gick det att skönja vissa mönster med 2014 som en tydlig brytpunkt, där man antingen satte upp fler jämställdhetsmål än de redan existerande, eller för första gången införde sådana. Undantaget är Inspektionen för strategiska produkter som inte fått några jämställdhetsdirektiv vare sig förr eller senare.

– Det är tydligt att det fick effekter. Myndigheter och ambassader gjorde mer jämställdhetsarbete, som inte var en ny sorts arbete utan snarare mer av samma, framför allt inom utvecklingssamarbetet. Mest förändring har skett på handelsområdet som inte hade jobbat så mycket med det innan, säger Ann Towns, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och en av rapportförfattarna.

Stärkte jämställdheten i respektive land

När forskarna räknade på hur ofta olika ord kopplade till jämställdhet förekom i relevant dokumentation framkom att begreppet feminism aldrig blev dominerande, utan man fortsatte att arbeta med begreppet jämställdhet, som i majoriteten av fallen omtalas som en universell värdering kopplad till mänskliga rättigheter.

Elin Bjarnegård, också rapportförfattare tillika docent i statskunskap vid Uppsala universitet, berättar att personalen på ambassaderna upplevde den feministiska utrikespolitiken som ”en väldigt stark signal”.

– Samtidigt upplevde de styrningen som ganska lös. Men det är en utbredd uppfattning bland personalen att politiken stärkte jämställdheten i det land där de verkade, och det finns inga tydliga mönster på skillnader mellan länder, om det är en demokrati eller icke-demokrati.

Skifte som lever kvar

De som arbetat på ambassad även före 2014 kunde intyga att det gjorde skillnad i hur mycket man jobbade med jämställdhet, men inte heller allt gjordes annorlunda.

– Det var ingen fullständig revolution. De som förändrade sina arbetssätt mest var lokalanställda och de som fått specifik utbildning, säger Elin Bjarnegård.

Annika Söder, diplomat och politiker (S), berättar att det var en tid av hot i form av auktoritära rörelser i världen när den feministiska utrikespolitiken kom.

– Det hade en stark signaleffekt och vi kom fram med analysinstrument. Jag medlade då i Georgien, och Ryssland ville inte arbeta med orden kvinnofrid och säkerhet eller ”gender”. För att förmå parterna i de förhandlingarna att ta till sig det lidande som kvinnor utsätts för samlade vi in information för att visa herrarna vid bordet och bytte titel på dokumentet. Vi sa att det är ett faktum att män och kvinnor drabbas olika av konflikten. Samspelet mellan civilsamhället, organisationer, den interna politiken och UD, alla är lika viktiga för att få helheten i vad politiken innebar. Den var ett skifte som nu lever kvar i många andra länder.

Uppvaknande

Frankrike, Tyskland, Mexiko och Kanada har någon form av feministisk utrikespolitik i dag, inspirerade av Sverige.

– Jag tror det har betydelse att mäktiga länder som Frankrike har plockat upp det här, hela frågan om den grundläggande synen på makt och strukturer bär vidare, och många av de här länderna frågar oss hur vi gjorde, säger Annika Söder.

Ylva Berg var vd för Business Sweden när den feministiska utrikespolitiken lanserades och hon beskriver det som att de lite ”yrvaket vaknade upp”.

– Oj, hur ska det här påverka oss? Vi är en halvstatlig verksamhet och vi skramlade runt lite innan vi hittade ett sätt att kanalisera det här. VI hade ett bra samarbete med uppdragsgivare och tjänstemän på UD, och sen ett nära samarbete med flera myndigheter. Det var viktigt att det kallades feministiskt, jämställdhet är ett lite urvattnat begrepp, att man skärpte och satte en i mångas ögon ganska provocerande titel. Det jag tror att man förlorar när man tar bort begreppet är att man faller tillbaka i business as usual, vilket tyvärr innebär att det här rinner mellan fingrarna ibland.

Fortsätt samarbeta och glöm inte

Hur fortsätter man då driva den här typen av frågor i avsaknad av en sådan etikett, kommer en fråga från publiken.

– Det finns en väldig kraft i civilsamhället i de här frågorna, och de länder som fortsätter att arbeta med feministisk utrikespolitik är viktiga att samarbeta med. Att hålla fast vid de insikter vi kommit fram till, råder Annika Söder.

FN-diplomaten Staffan de Mistura, som medryckande berättade om sina erfarenheter från förhandlingar med Syrien och Afghanistan, där han med kreativa medel såg till att kvinnor inkluderades i fredsprocesserna, har ett lika enkelt som självklart råd.

– Baserat på vad afghanska kvinnor sa efter att de övergavs: de sa att vi vet att det är svårt nu för väst, men vi behöver en sak – att inte glömmas bort. Så lyft frågan, i vilket land som helst. Om de trycks ner måste vi lyfta upp dem. Åtminstone det.

Läs mer: 

Brist på globala perspektiv i regeringens utrikesdeklaration

En regering för hela Sverige?

Fakta

More than a label, less than a revolution: Swedish feminist foreign policy är en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) och har författats av Ann Towns, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Katarzyna Jezierska, docent i statsvetenskap vid Högskolan Väst och Elin Bjarnegård, docent i statskunskap vid Uppsala universitet.

Rapporten analyserar hur den feministiska utrikespolitiken implementerats av myndigheter och ambassader, med fokus på bilateralt utvecklingssamarbete med partnerländer. 

Sveriges feministiska utrikespolitik (FUP) lanserades 2014 av den S-ledda regeringen med dåvarande utrikesminister Margot Wallström.
”Sveriges feministiska utrikespolitik bygger på övertygelsen om att hållbar fred, säkerhet och utveckling aldrig kan uppnås om halva världens befolkning exkluderas och är ett svar på den diskriminering och systematiska underordning som fortsatt präglar vardagen för otaliga kvinnor och flickor världen över”, står det i regeringens skrivelse från 2019.

2022 blir Tobias Billström (M) utrikesminister i alliansregeringen bestående av Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, med stöd av Sverigedemokraterna.

– Användningen av begreppet feministisk utrikespolitik har lett till att etiketten skymt innehållet i politiken, och därför kommer regeringen utmönstra det och inte använda det längre. Men jämställdhet kommer vi alltid att stå för, sa Tobias Billström till SVT den 19 oktober 2022.