Det är svårt att tro när man blickar ut över den svenska debatten, men klimatkrisen är det som oroar människor allra mest. I alla fall enligt de nitton i- länder där den amerikanska tankesmedjan Pew research center gjorde en enkät som de rapporterade i slutet av augusti om vad i världsläget som var det största orosmomentet.
Klimatkrisen står i undersökningen mot spridande av falsk information på nätet, cyberattacker från andra länder, det ekonomiska läget i världen och smittsamma sjukdomar. Det finns mycket annat man hade kunnat ha med, varav risken för kärnvapenkrig är det mest uppenbara. Men av de fyra som ingår är alltså klimatet det största orosmomentet.
I Sverige är vi ungefär genomsnittligt oroliga – 70 procent ser klimatkrisen som det största hotet, fler av dem som anser sig stå till vänster, färre till höger. Men på båda sidor är det en klar majoritet. Oron för det ekonomiska världsläget är däremot mindre i Sverige än någon annanstans. Intressant nog, med tanke på hur det hänger ihop med klimatet.
Det är på sätt och vis märkligt att det är så politiskt omöjligt i Sverige att ta klimatfrågan på allvar. Inte heller den rödgröna regeringen – tillväxtpolitiken gick före och klimatarbetet tycktes ibland vara en tävling snarare än en existentiell fråga för hela världen. Den socialdemokratiska regeringen har gått ännu längre på den vägen. Och nu håller vi på att få en regering med en spännvidd mellan vinstfixerad teknikoptimism och klimatförnekelse. Sverigedemokraterna står inte ens bakom klimatmålen.
Hur vi hamnade här kan man analysera och kanske lära sig något av. Men här och nu måste vi låta kampen för jordens klimat gå vidare. Ihärdigt, beslutsamt och utan att vänta in regeringen, hurdan den nu blir. Det har talats mycket om ansvaret inte ska ligga på oss som individer, men politiken kommer aldrig att gå före. Speciellt inte nu – allt de kommer att säga är “kärnkraft”, och det är ingen lösning.
Så vi kan räkna med att det är vi nu. Individerna, klimatrörelserna, miljörörelsen. Det är vårt ansvar att välja bort flyg även om tågen är försenade. Göra allt sånt där som vi som växte upp på 70-talet en gång hade i ryggmärgen. Som att sänka temperaturen och släcka lampan efter oss. Tänka på planeten också när vi handlar.
Jaha, säger en del då. Ja, om man är medelklass i Stockholm kanske man kan tänka när man handlar, men alla kan faktiskt inte köpa kläder i närodlad ekologisk hampa som håller i hundra år. Men det är ingen tävling, det behöver verkligen inte vara en klassfråga. Låt ungarna ärva vinterskor av varandra om det går. Dra ur tevesladden över natten kostar inga pengar – mycket av det vi behöver göra är ju sånt som sänker elräkningen också.
Att lappa ett par gamla jeans är bättre än att köpa nya i närodlad hampa. Det är också något man kan göra tillsammans. Starta lappjunta, samla kvarterets urvuxna barnskor och få mer att välja på, samåk om du kan. Utan att hacka på den som inte kan. Omställningen måste vara fredlig och solidarisk, och uppenbarligen måste den komma underifrån. Minst 70 procent av oss vet att det här är det största vi har att göra. Om vi går före ger vi också politiken en chans att följa efter.
Självlysande höstdagar.
Den paralyserade fatalismen inför kärnvapenhotet.
