Så kom det till slut, det första gemensamma utspelet från partiledarna för det blåbruna blocket. Det handlade förstås om kärnkraften.
Utspelet kan bäst sammanfattas som mycket skrik för lite ull. Partiledarna vill lite diffust ”skapa förutsättningar för ny kärnkraft”. Däremot verkar de precis som alla andra partier inte vilja bygga den.
Förslagen handlar nämligen mest om att ändra formuleringar. Målet att Sverige ska ha hundra procent förnybar energi ska formuleras om till fossilfri. Regelverk ska uppdateras och Energimyndigheten ändra i sin scenarieanalys.
Däremot satsas inte ett korvöre på att faktiskt bygga ny kärnkraft.
Det är inte så konstigt. Kärnkraft är dyrt. Högern inser förstås att få väljare i praktiken skulle uppskatta stora skattehöjningar för att få ny kärnkraft. Finlands nya kärnkraftsbygge Olkiluoto 3, som återigen försenats, är världens näst dyraste byggnad genom tiderna – dyrare än pyramiderna och nästan alla världens lyxhotell. Knappast en valvinnare. Högern måste svara på vem som ska betala för kalaset.
Ett huvudargument mot kärnkraft är att det tar 15–20 år att få den på plats. De blåbruna hävdar frejdigt att det kan gå mycket snabbare. Men deras trovärdighet är liten. Trots att högern pratat om kärnkraft i många år nu, har de ännu inte hunnit med att lösa finansieringen. Det andas inte rekordfart direkt.
Att ändra formuleringar sänker inga elpriser. Det är förstås inte heller meningen. Hela kärnkraftsfrågan handlar i själva verket om att skifta debatten till något annat än högerns otillräckliga miljöpolitik.
Det ska förstås inte uteslutas att en blåbrun regering försöker bygga ny kärnkraft om de vinner valet. Men hittills har de inte lyckats presentera någon konkret plan för hur det ska gå till. Kanske är skälet enklare än man kan tro.
De blåbruna vill egentligen inte bygga ny kärnkraft. De vill mest prata om den.
Island verkar vara på väg mot att förbjuda valjakt.
Den politiska debatten klarar bara av en miljöfråga i taget.
