I torsdagens DN ger Asienkorrespondenten Marianne Björklund en stämningsbild från Peking en råkall morgon i januari, när pandemin just har gått in på tredje året och OS börjar om två veckor.
En granne knackar på och säger att alla ska coronatesta sig. Nu genast. Yrvakna Pekingbor tumlar ut, en del i pyjamasbyxor, för att radas upp, vallas hit och dit, visa upp id-kort och hälsostatus, som finns i telefonen, ta tempen, köa, gapa stort. Ingen är förvånad, det här är rutin.
Det kunde ha varit början på en dystopisk framtidshistoria. Karin Boye kunde ha skrivit den, eller kanske Philip K Dick. Men det är Peking i januari 2022, och jag fastnar speciellt för en detalj. De visar upp sin hälsostatus i telefonen – jag vet inte exakt vad den visar. Vaccinationer förstås, men vad mer? Temp och blodtryck?
En sak som får hälsokoden att lysa rött är i alla fall om man har köpt medicin, eller bara gått in på ett apotek. Då måste man nämligen skanna in en kod, och därmed är besöket registrerat. Om telefonen visar vad man har köpt framgår inte, men det lär i alla fall inte vara respekten för invånarnas personliga integritet som hindrar.
Här knackar inte grannen på med sin busiga foxterrier och kallar oss allihop att infinna oss på gärdet med laddade mobiler för coronatestning, på en gång, före morgonkaffet. Men det är inte heller så att personlig integritet står speciellt högt i kurs.
Vilken integritet då? kan man undra lite cyniskt. Våra digitala spår samlas upp hela tiden. Mest av företag som köper och säljer information för att kunna bombardera med rätt reklam vid rätt tillfälle. Men ibland också av polisen, om de har misstankar mot en själv eller någon i ens närhet. Om Mikael Damberg får som han vill ska det i framtiden kunna räcka med att de misstänker att någon i ens närhet kan hitta på något fuffens senare.
Argumenten flödar som rinnande vatten, är det inte terrorism så är det organiserad brottslighet eller gängkriminalitet. I morgon kan det vara något annat, kanske att ge papperslösa husrum, ekonomisk hjälp eller juridiska råd? I säkerhetens namn, förstås.
Det är inte som i Kina, men skulle vi göra motstånd eller bara acceptera? Skulle man stilla vänja sig vid att inte få åka med kollektivtrafiken om man hade varit på apoteket? Skulle vi reagera om Ratsit började lämna ut information om våra apoteksinköp mot en avgift? Vissa arbetsköpare kanske vill veta vilka av deras anställda som köper inkontinensblöjor, Antabus eller antidepressiva. Av säkerhetsskäl, naturligtvis. Varför skulle då inte försäkringsbolag, politiska motståndare och bittra ex kunna köpa samma information?
Vi är otäckt flata mot de här tendenserna. Så mottagliga för budskap om ordning, reda och säkerhet, också när det leder till allt annat än säkerhet. FRA-lagen till exempel, som nu ska få lämna data om vår digitala trafik till främmande makt. Fast det var en av de där sakerna som aldrig skulle få ske. ”Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?” som FRA:s dåvarande generaldirektör Ingvar Åkesson undrade i SvD 2008.
En demokratiskt vald riksdag kan uppenbarligen vilja sitt folk precis så illa. Och man kan tänka sig demokratiskt valda regeringar använda den övervakning vi så fogligt accepterar emot vem som helst av oss som inte rättar sig i ledet. Eller mindre demokratiska främmande makter som vill förfölja flyktingar och avhoppare i Sverige.
Internet varken kan eller vill vi välja bort, men man hade kunnat låta bli att göra det till ett verktyg för massövervakning. Nu behöver vi se vad vi kan göra åt saken i efterhand.
Tidsoptimism. Tills den spricker.
Regeringen godkänner slutförvaringen av något som överhuvudtaget inte borde existera. För att man ska kunna fylla på med mer.
